”Alla bråk är inte dåliga”

Daniel Pernikliski gillar parterapi – men inte istället för att bråka

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

I England ska man erbjuda parterapi, kurser i hur man uppför sig och löser konflikter, till föräldrar som bråkar. Det ska vara tillgängligt för alla, men målgruppen är föräldrar med låg inkomst och låg utbildningsnivå. Bland annat uppmanas lärare att aktivt beakta föräldrar som bråkar offentligt och råda dem till att gå kurserna.

Det är svårt att jämföra England med Sverige. I England finns en bubblande aggressivitet under ytan, som jag aldrig har sett någon motsvarighet till i Sverige, och ibland riktigt hårda tag mot barnen.

Då är det naturligtvis bra om det finns behandling och terapi för par som har stora problem i sin relation. Och då är det också bra om lärare och dagispersonal etc. känner till vad samhället har att erbjuda för hjälp, så att de i största välvillighet kan tipsa bråkande föräldrar om vart de kan vända sig, för att få hjälp med sina problem.

Men alla bråk är inte dåliga. Och risken finns ju att föräldrar avhåller sig från sunda bråk av rädsla för att bli ”anmälda” av till exempel lärare. Bråk är ju en del av livet och en del av konflikthanteringen – bråk som leder till en lösning. Och jag kan inte tänka mig att den sortens bråk skulle var skadliga för barn. De får lära sig att man kan vara osams och bli sams igen. Det blir nog snarare värre om man aktivt väljer att hålla alla bråk borta från barnen. För när ska man bråka då? Istället bunkras en massa små aggressioner upp och bäddar för en senare, stor explosion. Den sortens explosion man verkligen inte vill att ens barn ska vara med om.

All heder åt parterapi, men man måste kunna skilja på de sunda och de osunda bråken. Målet får inte vara att betrakta bråk per definition som någonting dåligt, någonting som till varje pris måste undvikas.

ARTIKELN HANDLAR OM