”Monofobi – eller bara egoism?”

Terri Eriksson får panik av tanken att vara utan sin man

RELATIONER
Foto: Peter Wixtröm
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

Ja, jag får lätt panik om min man Olle blir sen och inte går att nå.

(Ibland hotar jag även med att om han skiljer sig så kommer jag att bli en bitter förortsmorsa som äter glass direkt ur paketet och vars enda glädjeämne är Paradise Hotel och andra sunkserier. Fast just det där sistnämnda drabbar mest mig själv. Om han lämnar mig så skiter han väl fullständigt i vad hans ex ser på teve.)

Det där med paniken om han inte går att nå beror inte på någon rädsla för att han stället har blivit ihop med en undersköterska som heter Jessica och är 27 år och jättefräsch.

Jag lider av en annan form av monofobi: jag är rädd att min man ska drabbas av en olycka och dö.

Eller bli svårt handikappad.

Dels för att jag inte kan leva utan honom och för att jag älskar mina barn så mycket att mitt hjärta går sönder vid tanken på att deras pappa ska dö från dem.

Sen måste jag erkänna att en mer rutten tanke också ligger bakom oron: vi har kämpat i drygt sju år för att gå från två rätt kaotiska partymänniskor till några som (oftast) har koll på vem som hämtar och lämnar, på gymnastikpåsar, läxor och middag.

Vi har till och med börjat veckohandla och göra veckomatsedel.

– Du får inte bli skadad i trafiken! skrek jag till cykelfartdåren Olle häromveckan när han kom hem sent.

Han såg lite smickrad ut.

–JAG HAR INTE TID med att mata dig på sjukhuset, storhandla och ta hand om gågruppen SJÄLV! Vi har ju precis fått ihop ett fungerade hämta-lämna-schema!

Han såg lite mindre smickrad ut.

– Ja, ja, min älskade fru. Det blir nog bra ska du se. Jag ska försöka överleva så jag kan handla på Coop Forum på söndag.

Då kändes allt lugnt och skönt igen.

Fast fan vet om det kan betecknas som monofobi eller något annat.

Egoism?

ARTIKELN HANDLAR OM