”När barnmorskan inte ens mötte min blick, eller tog mig i hand, blev jag ledsen. Utanför. En inseminatör.”

Calle Schulman skriver om sitt och fästmöns två missfall

RELATIONER
Foto: Mia Lindh
Calle Schulman skriver om sitt och fästmöns två missfall.

Jag och min fästmö fick två missfall på bara något halvår. Väldigt ledsamt och frustrerande. Men vi har hela tiden vara öppna med allt. För att allt ska blir lättare.

Vi berättade det glada beskedet för alla så fort vi fick veta. Och det tråkiga beskedet när det kom. Vi tog ut glädjen i förskott och sorgen när den kom. Men när jag så här i mellanrummet tänker tillbaka till den tiden jag faktiskt var på väg att bli pappa får jag ändå dubbla känslor.

Jag vet nämligen inte riktigt hur det känns att vara på väg att bli pappa. Jag vet det fysiska. Och jag vet allt det som händer mellan två personer med förväntningar och planerande. Men allt det andra.

Maskinen som drar igång när samhället rycker in vid graviditeten. Jag vet inget om det. För vi män är inte bjudna. Den enda erfarenheten jag har av samhällets framryckning i det innersta privatlivet är känslan av utanförskap.

Men jag vågar inte säga att det är fel. Det enda jag vet är att det är grundmurat.

Vi män har inte samma plats som en kvinna i en graviditet. All mödravård handlar om henne. Och jag vågar inte säga emot det. För jag har känslan av att det skulle bli ett jävla liv då. En enda stor mödravård som skriker mig rakt i örat: Det är inte du som är gravid! Du har ingen aning! Testa att skita ut ett bowlingklot så vet du vad vi pratar om! Alltid det där bowlingklotet. Som att det skulle skapa förståelse.

Det gör mig ledsen. Jag vill ju vara en del av allt. Men när jag för femte gången var hos barnmorskan utan att hon ens mötte min blick, eller tog mig i hand, blev jag ledsen. Utanför. En inseminatör.

Första gången det konstaterades att det var missfall fick jag inte vara med. Vi hade akut fått veta att det fanns risk, men fick tid hos specialist några dagar senare för att konstatera.

När min fästmö ropades upp skedde det med en sån självklarhet att bara hon skulle följa med till rummet att jag blev sittande. Med ett Det är klart. Vad dum jag är. i huvudet. Jag fick sitta i väntrummet. Först när jag såg hennes tårar fick också jag veta svaret.

Jag försöker känna att det är i sin ordning. Men vi fick aldrig frågan. Jag fick aldrig frågan. För Guds skull. Att jag inte fick vara med för min skull kan jag acceptera. Men framför allt fick min manlighet en törn jag fick inte stödja kvinnan jag älskar i en väldigt tung stund. Jag fick sitta utanför som en hund.

Mödravården är alldeles fantastisk. Det läser jag om i Dagens Ros nästan varje dag. Men vi män är så objudna. Mödravården får mig att känna mig som en usling. Malplacerad. En idiot.

Och jag vill försiktigt sträcka upp min hand och fråga utan att klaga; ska det vara så här? Angår mödravården bara mödrarna? Är graviditeten bara kvinnornas?

För just nu har jag samma känsla i kroppen som den där dagen på sjukhuset. Samma osäkerhet. Visst ska jag hålla käften? Jag vet. Dumt av mig. Fel av mig. Jag sitter här och väntar.

Calle Schulman