”Jag lämnade familj och vänner för kärlekens skull”

Sara flyttade 150 mil
norrut – till ödemarken

1 av 5 | Foto: Stéphane Maréchal
RELATIONER

En dag slängde Johan cykeln i diket och sa att han hade fått nog.

Han ville inte jobba nio till fem. Han ville hem till Kangos och jobba med slädhundar.

Det var ett ultimatum till sambon Sara.

Hon sa ja och tillsammans flyttade de 150 mil norrut från Västkusten.

– Det här är inte bara ett jobb – det är en livsstil.

Den snötäckta vägen som leder ut från byn Kangos i norra Norrbotten blir allt svartare ju längre in i skogen vi kör. Klockan är bara tre på eftermiddagen men i december, 15 mil norr om polcirkeln, har solen gått och lagt sig för länge sedan. Eller rättare sagt, den har aldrig riktigt gått upp. Efter ytterligare några kilometer på en ännu mindre skogsväg syns ett ljus bland träden. Stora strålkastare lyser upp hela hundgården och vi möts av ett crescendo av hundskall.

Över 70 huskyhundar

Det är här i Tornedalen ett stenkast från den finska gränsen som Sara Ljunggren, 29, och Johans Väisänen, 30, bor. På en tallhed vid en isbelagd sjö ligger två timmerhus och en hundgård med över 70 huskyhundar.

– Att flytta hit var ett genomtänkt beslut, för det här är inte bara ett jobb – det här är en livsstil, säger Sara innan hon förklarar hur det kom sig att hon lämnade Västkusten för att följa med Johan till hans hemby i Norrbotten.

Sara var en riktig hästtjej, när hon växte upp i ett litet samhälle utanför Göteborg.

– Jag har två äldre bröder som jag växte upp med och jag var en riktig pojkflicka. Som tur var har jag en mamma som vet hur man plåstrar om blåmärken och sår, säger hon och skrattar. Hon var bara 15 år när hon för första gången flyttade hemifrån, då åkte hon till Dals-Ed för att gå turistledarutbildningen. När hon var 22 år hade hon flyttat 10 gånger och jobbat som ridlärare, ungdomsledare, receptionist och skidlärare.

Johan växte upp i Kangos med ett fiskespö i handen och en säck på ryggen och hans lekplatser var de djupa skogarna, sjöarna och den vackra älven Lainio. När han skulle välja en gymnasielinje föll även hans val på Dals-Eds Friluftsgymnasiet i Dalsland. Han flyttade söderut och lärde sig allt om kajak- och kanotpaddling, fiske, bergsklättring och överlevnadsteknik.

– Jag gick i en klass över Johan på gymnasiet i Dals-Ed, säger Sara. Vi kände inte varandra då men jag var god vän med Johans kompis, som han åkte till Alaska med.

Efter studenten åkte Johan till Nordamerika för att prova sina nya kunskaper och lära sig att leva mitt ute i vildmarken.

– Jag och en kompis tog hand om 35 draghundar under ett år i Alaska. Vi bodde 70 mil i från närmaste stad och 14 mil i från närmaste väg. Så där fick vi verkligen lära oss att överleva i extrema förhållanden och att ta hjälp av våra slädhundar för att genomföra dagliga sysslor som att hämta vatten och ved. Det var en fantastisk upplevelse, säger Johan.

Mycket gemensamt

När de kom hem hälsade Sara på dem i Björkliden.

– Det var då vi träffades för första gången och det blev kärlek med en gång, säger hon och ler åt minnet.

Sara och Johan hade mycket gemensamt; djur och naturliv var deras största intresse. Efter några månader flyttade de tillsammans till Orsa och började jobba i Sälen. Under några år arbetade de på olika turistanläggningar i fjällen tills de flyttade till Trollhättan, där de köpte ett torp på landet och båda fick fasta jobb inne i staden.

Sedan gick det inte längre.

– En dag på väg hem från jobbet kastade Johan cykeln i diket och sa att han hade fått nog, säger Sara.

Johan försklarar:

– Jag hade fått nog av att följa strömmen och jobba från morgon till kväll utan att få kvalitetstid med Sara och för våra fritidsintressen. Jag fixade inte det livet. Så vi sålde torpet och åkte upp till fjällen igen för att jobba under vintersäsongen.

När vintern gick över till vår och snön började smälta kom Johan med ett ultimatum till Sara.

– Han berättade att han hade köpt tio draghundar och att han tänkte flytta hem till Kangos och starta en slädhundskennel och sedan sa han ”Antingen följer du med och satsar helhjärtat på det här eller så?…”

Sedan sa han inget mer.

– Det kändes som ett hårt ultimatum men det var ju viktigt att jag var säker på det här. Att starta en hundkennel är inget man kan ångra och bara slutar med efter ett år eller så, säger hon allvarsamt.

Inget lätt beslut

Hon berättar att det inte var ett lätt beslut att ta, att flytta så långt i från sin familj och vänner.

– Det är klart att det var svårt, men Johan hade ju gjort det för mig när han flyttade söderut, så jag tänkte att nu var det dags för mig att prova på att bo där han ville.

Samma år åkte flyttlasset med hundar och grejer upp till Kangos, en liten by i hjärtat av Tornedalen med 300 invånare, en Ica, en frissa och ett värdshus.

– Ibland saknar jag min familj och jämnåriga vänner. Eftersom det är en avbefolkningsort är det mest äldre i byn, min bästa vän här är Johans mormor, Asta, som är 80 år.

Det jobbigaste är inte vintern, trots att temperaturen ofta ligger mellan 20 och 30 minusgrader och det är mörkt dygnet om.

– Det är midnattssolen, jag har fortfarande jättesvårt att sova på sommaren. Sedan är det krångligt att det är så långt till allting, 7 mil bara för att köpa en pizza, säger hon och suckar.

Hon berättar om gemenskapen i byn och att även om många hade svårt att tro på deras projekt har de blivit uppmuntrade av släkt och vänner.

– Kvinnorna i byn frågar ofta om jag inte är rädd för att vara ute ensam i skogen eller att stöta på en björn. Visst, vi har sett spår och spillningar av björn runt campen men jag har aldrig sett någon. Jag känner mig trygg med naturen så jag har inga problem med det.

Svårt att förstå

Att bo så isolerat, är en situation som många äkta par aldrig får uppleva och Sara berättar att folk har svårt att förstå hur det är att leva så här.

– Samtidigt som det kan kännas väldigt ensamt är det ett ganska enkelt och rogivande liv och vi har en mindre social press på oss. Å ena sidan saknar man ett socialt liv med jämnåriga men å andra sidan träffar vi så många människor genom vårt arbete, vilket ger oss ett annat socialt umgänge.

Deras nära vänner bor i Mellansverige och nedåt.

– Vi brukar ta en tur söderut varje år och besöka dem, sedan försöker vi bjuda upp dem hit några gånger under året.

Sedan Johan köpte de första hundarna, 2005, har allt gått i en rasande fart. De ordnade med lån, startade företaget, arrenderade mark, byggde upp hundgården, köpte slädar och fler hundar.

Sara hade ingen erfarenhet av hundspann.

– Jag var mer en hästtjej men jag var inte orolig för det hundmässiga, jag tror att är man duktig med djur spelar det ingen roll vilket djur man arbetar med, det finns många likheter mellan häst och hund.

Sociala samspelet

Johan instämmer och tycker att Sara är den av de två som känner hundarnas psyke bäst, det är för det mesta hon som parar ihop vilka som ska bo tillsammans och hur spannen ska se ut. Det hon tycker är mest spännande med en stor hundflock är det sociala samspelet mellan hundarna.

De första åren var de ensamma om att ta hand om allt. På vintern jobbade de båda två med hundarna och vildmarksturerna, men på sommaren hade Sara ensam hand om hundar under veckan, när Johan jobbade med annat i Kiruna.

I dag har de fem heltidsanställda. Och årets säsong är fullbokad av äventyrslystna gäster som vill åka hundspann och skoter, gå på isfisketurer och hälsa på samerna i byn.

Och bredvid hundgården står två nybyggda timmerhus ett för gästerna och ett för Sara, Johan och deras dotter Tilda, 13 månader.

För just nu är Sara mammaledig. Tilda tycker det är spännande med alla hundar som hon ylar ikapp med.

– Vi får väl se om hon vill hålla på med detta senare. Antingen gillar hon det eller så kanske hon blir så less på hundar och vildmark att hon hellre åker till Stockholm och hänger på något kafé på söder, skämtar Johan.

FAKTA

Tornedalen

Tornedalen är dels ett geografiskt område som omfattar dalarna längs Torne och Muonio älvar i Sverige och Finland, dels ett kulturområde. Detta långa gränsområde börjar vid havet i Haparanda och sträcker sig 54 mil norrut till Treriksröset där Finlands, Sveriges och Norges gränser möts. På den svenska sidan av Torneälven möts också tre kulturer – den svenska, finska och samiska. Och här talar man sitt eget språk, Meänkieli, en variant av finska, som sedan år 2000 är ett av Sveriges minoritetsspråk.

Tornedalen med sina fem fria älvar erbjuder en av Europas sista vildmarker. Området ligger i Norrbottens län och har en folktäthet på 3 invånare/km².

Elsa Maréchal

ARTIKELN HANDLAR OM