”Jag tror att jag har kommit på knepet”

Lina Lindkvist om skillnaden på en krisig och en risig relation

RELATIONER
Foto: Mikael Gustavsson
Lina Lindkvist relationsbloggar och är redaktör för Wendela.se.

Vi var i kris.

Hur mycket täcker den ursäkten?

Hur länge kan man dra den?

I kristider kommer vi tydligen undan med nästan vad som helst.

”Vi var i kris...” Killkompis förklarar sitt snedsteg och vi andra nickar medkännande.

”Vi var i kris...” Tjejkompis försvarar dygnet-runt-jobbande och förträngandet av att hon ens hade en sambo eller, för den delen, ett liv bortom karriären.

Men vet du? Alla krisar.

Anna Sahlene. Kungligheterna. Brad Pitt och Angelina Jolie. Relationsrådgivarna själva.

Jag har krisat över svartsjukedramer, vardags-slentrian-tristess och något tröstlöst försök till långsdistansförhållande.

Ibland går kriserna att lösa, ibland inte – men det vanligaste angreppssättet tycks vara att desperat försöka ”ta relationen ett steg vidare”.

Så vi köper ny lägenhet, bokar en romantisk (läs ångesttyngd) resa till Zanzibar för att få ”egentid” eller går all-in och försöker bli gravida.

Allt för att slippa det stora MISSLYCKANDET.

Men det vi först borde fråga oss själva är vad vi faktiskt står inför.

Har vi viljan kvar och kämpar mot ett konkret hinder?

Eller lever vi i ett förhållande som är en hopplös kris i sig självt?

Typiskt för en kris är att den faktiskt är övergående. Där har vi skillnaden på en krisig och en risig relation – den sistnämnda är sällan lika värt att kämpa för.

Men krisperioder orsakade av yttre omständigheter kan gå att ta sig igenom så länge viljan finns.

Och jag tror jag har kommit på knepet: vänskap.

Ler och Långhalm har ännu en anledning att kämpa för att inte förlora varandra.

Bästa vänner är partners in crime.

Och bonusen är att ett kompiskort i rockärmen inte bara värmer i hårda tider. Det ligger där och prasslar, spelbart i alla lägen medan ni gör roliga saker ihop.

Men vänta inte med att börja odla den där vänskapen tills Krisen hänger på låset, då är det ofta för sent. Odla som aldrig förr medan ni som bäst ägnar er åt att vara tokkära. Se varandra, ta i varandra, ha kul, skriv en lapp, lyssna när den andra pratar och säg till när något är oklart, jobbigt eller svårt.

Som soldater i samma förband (japp, precis så) kan ni ligga där i er leriga skyttegrav, vänslas och spana mot horisonten för att i god tid upptäcka attackerande fiender.

Att ta hand om Vi-känslan är förebyggande krishantering.

När Krisen sen går till anfall slåss ni åtminstone på samma sida.

ARTIKELN HANDLAR OM