Inget pass? Ha det så kul i poolbingon

RESA

Det är en stilla vardagsmorgon på La Gomera.

Vi stressar mot lokalfärjan Garajonay Express, som marknadsför sig med en storslagen slogan: "Vi tar dig dit du ska!" Väldigt kaxigt lovat av ett bolag som reser till fyra destinationer, varav tre ligger på en diminutiv ö.

Som vanligt är vi sent ute och får springa sista biten i hamnen med halvpackade väskor och yrvakna småbarn. Personalen håller landgången och ropar "Corre, corre!", "Skynda, skynda!" Vi hinner precis. Tror vi. Men i ett ögonblick av nit vill båtvärdinnan kolla våra identitetshandlingar. Kompisen Martin har ingen med sig. "Va, var är ditt pass?", undrar personalen unisont och frustrerat. "Är du inte klok, du ska ju resa?!"

Vi försöker argumentera: vi ska ju bara på en båtresa som tar 15 minuter och hade ingen aning om att det var passtvång för att resa mellan två hålor. Vi kunde för övrigt åka ända från Sverige till Spanien utan att behöva pass. Har de inte hört talas om Schengenavtalet? Det har båtpersonalen definitivt inte. De tycker att Martin är puckad och avvisar oss från båten. Där står vi med andan i halsen och tittar surt efter färjan när den vänder oss aktern. "Vi tar dig dit du ska" - skrattretande.

Två veckor senare, i Frihamnen, Stockholm: Jag och väninnan Hermanita ska kryssa till Estland på en barnfri shoppingtur. Vid incheckningen kräver en barsk dam att vi visar våra pass. Hermanita inser att hon har glömt sitt hemma.

-Det gör väl inget - jag har ju leg, säger hon hoppfullt.

-Visst får du gå ombord utan, men du får definitivt inte kliva av i Tallinn, fnyser damen. Det måste du förstå.

-Men både de och vi är ju med i EU, insisterar väninnan.

-Ja, ja, säger tanten ointresserat. För dig utan pass har vi poolbingo ombord medan de andra är inne i staden.

Jag håller på att skratta på mig. Jag tänker mig en apsur Hermanita som sitter vid färjans pool och tårögt håller på med "B-8, Bertil åtta. Bingo någon?" medan jag äter god mat och köper vantar inne i vackra Tallinn.

Men medan jag skrattar ringer min väninna sin pappa som rycker ut som expressbud. Slutet gott. Ingen poolbingo för kompisen.

Minns du EU-omröstningen 1994? Året då båda sidor blev allt mer desperata i sin kamp om väljarna. Vem kan glömma det tokfåniga argumentet "Det är roligare att säga JA!" Men ännu löjligare var allt snack om passfrihet. Som om resenärens största problem var att bära med sig ett litet pass. Jag älskar att bläddra i mitt pass, kolla snygga stämplar och minnas.

Nu, drygt tio år senare, är vi där i passfrihetens EU. Oj, så bra det blev! Förvirringen är total. Inte blir man klokare av att läsa på polisens hemsida: "Vid resa till Schengenland behövs inte pass för själva gränspassagen, däremot kan du behöva styrka din identitet och medborgarskap vid vistelse i landet. Pass är den enda handling som i nuläget kan styrka din identitet." Just det. Och dessutom behöver du ofta visa pass i passkontrollen för att bevisa att du inte behöver visa pass. Fuck Schengen! Jag kräver: Inför passtvång igen, så att vi en gång för alla vet om vi ska packa passet eller inte.

Förresten. Dagen efter den snöpliga båtavvisningen på La Gomera gjorde vi ett nytt försök, utrustade med pass till alla, inklusive fyramånadersbebisen. Då gick det bra att lösa biljett och gå ombord utan att visa ett enda.

Vilka apor!

Terri Herrera Eriksson