När det smaklösa är det som smakar

RESA

Den resande delen av mänskligheten kan delas in i två läger. De som bara älskar att bila. Och de som inte gör det. De förstnämnda talar om friheten i att svänga av där man har lust och de poetiskt lagda bilfantasterna citerar gärna Karin Boye: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Jag vill inte alls förneka Boyes storhet som poet, men jag håller inte med. Vägen är inte alls mödan värd. Jag vill komma fram! Fanns det möjlighet att teleportera sig till nya platser vore jag den första att anmäla mig frivilligt. Det är inte flygresan med de trånga sätena som gör att jag gillar att resa, det underbara är att landa på en flygplats i ett helt nytt land och njuta av dofterna, luftfuktig­heten, ljuset och ljuden.

Som ni förstår är jag inte bilåkartypen. Bilar ger mig klaustrofobi. Man kan inte röra sig, det blir stökigt direkt och man blir alltid kissnödig när det är som svårast att svänga av. Som om det inte var nog utsätts du för Vägkrogarna.

Inte ens den mest entusiastiska bilist kan förneka att vägkrogarnas menyer vida överstiger både flygplansmåltider och skolmat i äcklighet.

Vi har alla varit där – på vägkrogen som gud glömde. Han verkar ha glömt uppseendeväckande många. Varför ska det vara så svårt att laga god mat på just vägkrogarna? Det är en av vår tids stora ­gåtor.

Det är så illa att man till sist inte vet vad man före­drar; den smaklösa maten eller maten med smak. För maten med smak lyckas sällan smaka det du hoppats på. Jag beställer in rödspätta med pommes och remouladsås – det läckraste och magraste alternativet på menyn. Jag får in något väldigt panerat (Kanske fisk? Eller en bit ylle?) som smakar odiskad frityrpanna. Pommes fritesen har en tydlig touche av gammalt pulvermos och såsen smakar häpnadsväckande nog galla.

Inte ens de mest okomplicerade rätter som pizza, korv eller hamburgare är ätliga. Pizzan kan lika gärna vara gjord på sconesdeg och sakna tomatsås, korven tycks ha ­legat på grillen sen årsskiftet och hamburgaren är naturligtvis vidbränd ­utanpå och kall i mitten.

Med tiden har jag insett att jag inte är ensam om att frukta väghaken. Skriv in ”vägkrogar” som sökord på ­nätet och du får ta del av hisnande matminnen: jäst pasta, djupfrysta grönsaker, torr lever och slemmig Biff à la Lindström. Därtill kommer otaliga rapporter om gränslöst ful inredning, otrevlig eller apatisk personal, ostädade toaletter och orimligt höga priser.

För några år sen läste jag en intervju med mat- och vinexperten Bengt Frithiofsson. Han tyckte att man som resenär ska bojkotta de dåliga vägkrogarna. Det skulle jag väldigt gärna göra – men var ska jag då äta? Visst är den välkända ”Gyllene Uttern” utanför Jönköping väl värd ett besök. Men att alltid käka där blir en jättejobbig omväg för mig som oftast bilar norrut från Stockholm. Kanske är ändå det bästa alternativet att svänga in på någon skola och tjuväta fiskpinnar med överkokt potatis. Det framstår plötsligt som rena lyxen.

Terris topp-tre

Poesi som tycks handla om vägkrogar:

Ur mejlboxen

Hej Terri!

Vi är en barnfamilj som, trots din senaste krönika, funderar på att flytta till Teneriffa. Hur är det med skola och dagisverksamhet? Finns det barnvänliga områden att bo i?

/Anna