Kambodja sticker upp

RESA

Fortfarande gott om plats på de långa stränderna

1 av 8 | Foto: Anneli Franzén, 38 år, från Växjö och Nina Rosengren, 35, från Göteborg trivs på Victory Beach i Sihanoukville i Kambodja. Stranden har länge varit en favorit för backpackers, men präglas numera mest av lugn och ro.

Kambodja - hälften så stort som Sverige och dubbelt så okänt som Thailand.

Nu öppnar charterbolagen badorten

Sihanoukville, sedan länge en favorit hos lokalbefolkningen och ryggsäcks-

resenärerna - inte minst för de långa sandstränderna.

Det är tidig förmiddag på Occheuteal Beach. Mellan solstolarna pilar de flitiga försäljarna fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Kvinnorna har stora bastkorgar på huvudet och små platskorgar i händerna. Barnen hänger saronger och halsband över sina smala armar.

Seng är bara tio år, men redan en ruggigt driven försäljare.

-Köp en sarong av mig. Den du har kommer ju från Thailand, inte härifrån. När det blir kallt i ditt land kan du svepa den om dig, säger han till mig, och ritar snabbt några rutor i den lena sanden.

- Vi spelar luffarschack. Om jag vinner köper du något av mig, om jag förlorar går jag härifrån för alltid.

Det gäller att ligga i. Konkurrensen är stenhård på stränderna och han har bara förmiddagarna på sig. Efter lunch följer hans mamma med honom till skolan där han lär sig engelska - och räkna sina förtjänster.

Sihanoukville fanns inte för 46 år sedan, utan kom till när man behövde en djuphavshamn. Ännu för fyra år sedan var det mest äventyrliga ryggsäcksresenärer som hittade hit, vilket är lite märkligt med tanke på de långa sandstränderna som det grönblå vattnet slickar.

Sanden är mjuk och len. De lummiga barrträden skänker välbehövlig skugga. Åt ett håll bryts horisonten av några närliggande öar, åt ett annat av -ingenting.

På helgerna fylls stränderna av inhemska turister. Redan tidig fredagseftermiddag parkerar huvudstadsborna sig i solstolarna. De spelar strandvolleyboll utan nät och vadar ut i vattnet - en del utan att ta av sig kläderna. Andra vandrar läckert lättklädda i högklackat.

På kvällen är det samling kring de små bärbara grillarna man kånkat med sig. Fram åker grönsaker, nudlar, kött och havskräftor. De lokala försäljerskorna drar sig tillbaka.

- Helgerna är inte så bra eftersom turisterna från Phnom Penh inte köper något, säger Sokha, 44 år. Då är det bättre med er. Vill ni att jag ska göra en fruktsallad?

Vi tackar ja och ber henne om mycket mango. Tio minuter senare kommer Sokha med två stora plastpåsar som inte kostar mer än åtta kronor styck. I dem har hon stuckit ner blompinnar som funkar utmärkt som bestick. Hon har också flätat varsitt bokmärke åt oss.

- De får ni av mig, för ni är så snälla, säger hon.

Givetvis blir det av Sokha vi handlar frukt och vatten. Och det är hennes kompisar som får massera oss. På köpet får vi veta lite om deras liv.

Kambodjanerna är annars väldigt nyfikna på att höra om hur vi bor, vad vi tjänar, hur vädret är. De pratar bra engelska och skrattar ofta.

- Kan man bada i Sverige? Finns det stränder där? I så fall åker jag dit och säljer fruktsallad, så letar ni upp en svensk man åt mig, säger Sokha och ler brett.

Hennes mor och far var lärare. Därmed utgjorde de ett hot mot det bonderevolutionära program som Röda khmererna under ledning av Pol Pot satte i rullning.

Alla intellektuella slängdes i fängelse och dödades. Till slut räckte det med att bara bära glasögon eller ha för vita händer för att uppväcka regimens vrede.

Sokhas föräldrar dödades av Röda khmererna. I dag lär alla invånare i Kambodja ha en eller flera släktingar som fallit offer för de fyra skräckväldesårens våldsamma utrensningar.

På terrorregimen följde ett nästan 20-årigt inbördeskrig som lemlästade en stor del av befolkningen. Kambodja är ett av världens fattigaste länder. Det är också ett av världens landminetätaste, men håller man sig bara till vägarna är det ingen fara.

En del av de drabbade drar sig bokstavligen fram på stränderna och tigger pengar, medan andra säljer böcker och vykort.

- Det finns faktiskt ingen anledning att ge pengar till tiggarna, säger Erika Hilmersson, 24 år, från Nyköping. Alla som vill får proteser av staten.

Sedan två år tillbaka ansvarar Erika för hjälporganisationen Starfish.

Hennes kontor ligger ovanpå kaféet med samma namn, inne i Sihanoukville.

UNDER PRUNKANDE hibiskusblommor står en korg där kafégästerna kan lägga tandborstar, tandkräm, tvålar och schampo från hotellen. Dessa delas ut till fattiga familjer. I övrigt är det inget som bara ges bort.

- Starfish arbetar efter principen hjälp till självhjälp. Istället för att bara borra en brunn, bistår vi med kunskap och redskap. Vi ställer helt enkelt krav på dem vi hjälper, säger Erika Hilmersson.

Själva kaféet är ett bra exempel. Där arbetar bland andra Sophea som har svårt att hitta jobb på grund av sitt polioskadade ben. Här har hon lärt sig att både tala engelska och baka de kakor och pajer som får kafégästerna att återvända gång på gång.

Sihanoukville är ingen vacker stad. Gatorna löper hipp som happ mellan ödetomter och betongfasader. Trottoarerna har stora hål. Här och var sticker elaka armeringsjärn upp.

Ändå är det bättre än vad det har varit.

- För några månader sedan hade vi lokalval här. För att bli omvald ordnade vår guvernör plötsligt ny gatubelysning och asfalterade vägar. Kanske fortsätter han med förbättringen, säger Heng.

Lokalbefolkningen handlar på marknaden och i de små affärerna uppe på Weather Hill station, området ovanför den ursprungliga backpackerstranden Victory Beach. Där ligger också en hel del enkla hotell, restauranger och pubar. Och halvvägs ner till stranden finns utomhusbion som visar hyggligt aktuella filmer, två för åtta kronor.

Victory Beach ligger för sig och är inte så lång. Där träffar vi Carly Nugent, 25, från Canberra. Efter några dagars rundresa i Kambodja har hon åkt till Sihanoukville för att sola och bada.

- Själva stan är ju inte så kul, men invånarna är helt fantastiska. Alla är otroligt vänliga, säger hon och sträcker ut sig under barrträdens skugga.

På andra sidan udden ligger den tre kilometer långa sandstranden som börjar med Occheuteal

Beach. Precis ovanför stranden ligger bungalows och hotell. En del lockar med gratis övernattning.

På stranden samsas stora och små serveringar om utrymmet. Och den som inte orkar släpa sig upp från solstolen köper sin mat och dryck från försäljerskorna.

Någonstans utmed vägen byter Occheuteal Beach namn till Serendipity Beach. Det betyder egentligen ingenting, sanden - solstolarna och serveringarna består. Liksom försäljarna.

Den enda skillnaden är att det ligger några regelrätta restauranger på sista strandsnutten. Alla vetter ut mot havet. Vi lockas av skenet från de levande ljusen och slår oss ner vi de uppdukade borden. De står så nära strandkanten att vår middag ackompanjeras av ett stilla vågskvalp. Ännu närmare står några solsängar där folk ligger och tittar ut över vattnet.

Mätta och nöjda tar vi en sista promenad upp till rondellen med den stora lejonskulpturen. Utanför en restaurang står några kvinnor i långa, skimrande klänningar och fläktar sig. De har tagit en paus från bröllopsfesten som pågår längre in.

När vi stannar för att fotografera dem kommer några barn fram till oss. De vill gärna bli förevigade och spelar apa framför kameran. En liten flicka börjar rabbla alfabetet på engelska. Med glittrande ögon tittar hon på oss och frågar var vi kommer ifrån.

- Är det kallt där? undrar hon.

Ge henne några år, så blir hon garanterat en charmig värstingförsäljare på stranden. Hon har ju redan tagit reda på att vi behöver saronger för att skydda oss mot kylan.

"Vi har ätit jättegott"

Läs också:

Kerstin Sundmark

ARTIKELN HANDLAR OM