Safari bland berg och beduiner

RESA

I Hurghadas öken ser vi invånarnas läger - men det är bara på låtsas

1 av 6 | Foto: BÖRJE THURESSON

Det skulle kunna vara upptakten på en actionfilm: en jeep dundrar genom öknen och virvlar upp ett mäktigt dammoln.

I bilen sitter vi, skrikande och skrattande när bilen far fram över steniga sanddyner.

Vi har lämnat Hurghada för att besöka Egyptens beduiner.

- Jalla, jalla, skriker chauffören Salah och trampar gasen i botten när vi närmar oss ett brant krön. Bilen hänger i luften någon sekund och landar sedan med ett brak på andra sidan.

Bak i bilen kastas vi omkring som vantar och fjädringen knakar, men Salah och guiden Amr flinar bara åt oss i backspegeln.

- Jalla, jalla, skriker de fyra danskarna som vi trängs med i jeepen.

Fotograf Börje verkar inte lika road.

- Idiot, muttrar han i riktning mot förarsätet och klamrar sig fast vid kameran.

Vi har fyrtiofem minuters berg- och dalbanefärd framför oss innan vi når målet, ett beduinläger där vi ska tillbringa kvällen med mat och underhållning.

Ökensafari med jeep, på kamel eller fyrhjuling, är en populär utflykt bland turisterna som kommer till Hurghada, och den variant vi har valt lovar både kamelritt, magdans, möte med "äkta" beduiner och romantisk stjärnskådning.

Förväntningarna? Jo, något exotiskt och genuint egyptiskt hoppas vi så klart på. Men de många hjulspåren i sanden tyder på att vi kommer att bli besvikna.

Jeepen bromsar in i en sänka. Kvällssolen kastar långa skuggor i sanden och säkert 200 bleka turister med Palestinasjalar runt sina huvuden går på led som skolbarn mellan ett tiotal hyddor byggda av palmblad och grenar.

Här fungerar allt enligt löpandebandprincipen. Vi hinner knappt ut ur bilen innan vi slussas iväg till den första stationen. Kamelridning, häpp. Solnedgångsutsikt från en kulle, häpp häpp. Inköp av klirrande smycken som beduinerna har tillverkat, häpp häpp häpp.

- Det här är en exakt kopia av det riktiga beduinlägret som ligger tre kilometer längre in i öknen, berättar Amr.

Jag känner mig lurad, men beduinerna själva ser i alla fall äkta ut. Männen i dammiga kaftaner lutar sig lojt mot kamelerna som vi får rida på mot lite dricks. Några flickor i femårsåldern springer barfota i gruset och roar sig med att kasta småsten på de gigantiska myrorna som kryper bland stenarna.

Beduinerna tillhör en av de fyra stammarna i Egypten, Bni moaz, och de försörjer sig genom kameluppfödning och på att ta emot turister i låtsasbyar som den här.

En av hyddorna rymmer ett litet apotek där påsar fyllda med örter ligger i travar på ett bord. Beduinkvinnan som tar betalt pratar inte engelska men nickar åt oss medan guiden visar och förklarar.

Här kan man till exempel köpa en "sawat" för 20 pund, 26 kronor. Det är en tandborste bestående av en kvist från djävulsträdet, en av få växter som klarar sig i öknen. Jag fastnar för en liten blå plastburk med ambra, en mörk salva som doftar starkt.

- Den funkar mot det mesta. Stryk den i tinningarna och pannan så här, så går huvudvärken över, säger guiden Amr.

Till slut är det dags att äta. Natten är becksvart och vi sitter under hysteriskt blinkande ljusslingor tillsammans med några engelsmän och en grupp tyskar i Palestinasjalar.

Guiderna och några unga beduiner har dukat upp en buffé och vi sköljer ner grillat kött, ris, kryddiga såser och frukt med den inhemska ölen Stella medan vi lyssnar på sång och får se traditionella egyptiska danser.

Höjdpunkten är magdansen - som framåt natten slutar med att stela tyskar, engelsmän och nordbor försöker sig på de sensuella dansstegen.

När det väl är dags att åka hemåt, efter fem timmar, är jag nöjd. Trots att tillställningen har förvandlats till en egyptisk variant av spansk grisfest.

-Jalla jalla, skriker Salah, chauffören, och trampar gasen i botten ännu en gång.

Förutom bilens smala ljuskäglor - som Salah ibland roar sig med att släcka helt - kommer det enda ljuset från Vintergatans spiralarm som sträcker ut sig där ovanför.

Smaken av grillat lamm, tahinasås och starkt te kommer upp i halsen när bilen skumpar fram. Men vi bara skrattar.

Och än sen, innehållet i den lilla blå burken hjälper säkert mot åksjuka också.

Egyptens beduiner

Lisa Jannerling

ARTIKELN HANDLAR OM