Vilda vackra Svalbard

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: AP
ISBJÖRNEN Den stora vita björnen vandrar ibland in från Svalbards frusna vidder till Longyearbyn i sin jakt på föda.

Glaciärer och smörfärgade iskatedraler, ett djupfryst landskap.

En arktisk öken med extrema förhållanden.

Det är den norska ögruppen Svalbard.

Redan vid transferdisken i Oslo varnar Linda: ”Var försiktiga i Svalbard. För fem år sen blev min väninna dödad av en isbjörn mitt på gatan i Longyearbyn. Den rev ihjäl henne. Lova mig att ni inte går ut i onödan!”

Med de orden landar vi i huvudorten Longyearbyn, där vi ska vara i ett par timmar innan vi går ombord på forsknings- och expeditionsfartyget M/S Origo. Och även om det är mitt i natten hoppas vi att ett av världens största landlevande djur ska dyka upp vid sidan av vägen. Det inträffar naturligtvis inte.

Inte ens nästa morgon ser vi någon isbjörn på Longyearbyns få vägar.

Annat än på en vägskylt. Faktum är att det lilla samhället med sina 1 400 invånare inte har haft björnbesök sedan i januari.

I stället konstaterar vi att ett tufft klimat kräver praktiska lösningar.

Evig tjäle

Av säkerhetsskäl är daghemmen inhägnade med höga stängsel, allt för att undvika oväntade isbjörnsbesök. Husen är pålade och vatten- och avloppsrören ligger ovanför marken. Att de inte är nergrävda beror på att det råder evig tjäle, så kallad permafrost, och den går mellan 300 och 400 meter ner i marken. Några träd eller buskar finns inte överhuvudtaget.

En antennskog är vad som erbjuds. Longyearbyn är en internationell forskningsby med arktiska ämnen i fokus och med gästforskare från bland annat Japan, Italien, Tyskland, Frankrike, Sverige och Norge.

Världens tak

Att vara här känns som ett besök på världens tak. Ögruppen Svalbard, med huvudön Spetsbergen, ligger nämligen norr om Nordamerika och i höjd med det nordligaste av Grönland. Svalbard är till två tredjedelar täckt av inlandsis. Allt som allt finns 2 120 glaciärer.

– Ungefär så här såg det ut i Sverige för cirka tiotusen år sedan. Ett till synes livlöst landskap som bara lever upp på sommaren när midnattssolen tränger bort iskylan ur ytlagret av den mark som inte är täckt av is. Då som nu upplevde däggdjur, fåglar och växter en kort och intensiv sommar, berättar Nyköpingsbon Anders Mårtensson, en av expeditionens mångkunniga resenärer.

När vi har checkat in på M/S Origo och lämnat Longyearbyn samlas alla passagerare i mässen, där vi tillsammans med besättningen ska inta våra måltider. De lokala guiderna går igenom säkerhets- och ordningsregler. Dels vad som gäller ombord, dels vad som gäller när vi gör strandhugg.
”Se till att hålla er i närheten av oss tre som har gevär”

Landstigning sker mestadels i gummibåtar, och alla måste ha flytvästar på. Isbjörnar finns överallt och de är inte bara farliga. De är livsfarliga.

– Väder och vind bestämmer var vi går i land. Och när vi gör det är det viktigt att vi inte sprider ut oss. Håll ihop gruppen och se till att hålla er i närheten av oss tre som har gevär, säger Niklas Gerhardsson, en av lokalguiderna.

Han berättar också var vi får promenera och var det är förbjudet. För hur karg och ogästvänlig naturen än är så är den sårbar. Turisterna sliter på naturen. Och hjulspår kan finnas kvar i både tio och tjugo år, ibland till och med ännu längre.

Naturreservatet Moffen, en liten ö som ligger 80° nord, är en av besöksplatserna för den här expeditionen. Under resans gång hoppas vi få se polarräv, valross, isbjörn, vildren (som sägs se ut som en knubbig gris med horn) och säl längs färdvägen. Men eftersom det här varken är Skansen eller Kolmården får det bli som det blir. Vi får vara glada för vad vi får se. I september förbereder sig naturen för vinterns vila.

Det dröjer inte länge förrän utsikten genom mässfönstret visar djupa fjordar som skär långt in i landet, i vars innersta delar nya isberg föds när glaciärerna ”kalvar”.

Torrare än Sahara

Vi färdas mitt i en arktisk öken, vilket innebär att nederbörden är mindre än 200 millimeter per år. Här är nederbörden till och med mindre än i Sahara. Förstå det den som kan.

Årstiderna är uppdelade i tre perioder. Under den ljusa tiden går inte solen ner på fyra månader, hela dygnet är lika ljust. Mörkertiden är också fyra månader lång, då går inte solen upp över horisonten. De övriga månaderna är ”lite av och till”, som norrmännen ombord säger.

Förutom köks- och maskinljuden ombord på M/S Origo är lugnet orubbligt, ljuset säreget smörgult. Övriga naturliga ljud verkar ha smugit sig ner bland lavorna under det florsockertunna snötäcket.

Annat är det under sommarmånaderna. Då är chanserna betydligt större att få ta del av det rika djurliv som finns. Mellan juni och augusti finns det åtminstone 30 fågelarter som är här regelbundet. Och alla väsnas de på något sätt. Det finns fantastiska fågelberg med tusentals häckande par. Men nu är det tyst och vi får varken se smålom, alkekung, snösparv eller sandlöpare.

Det återkommande samtalsämnet mellan oss passagerare är hur i hela friden de tre svenskarna år 1897 trodde att de skulle nå Nordpolen med luftballongen Örnen. Var Andrée, Strindberg och Fraenkel samtidens djärvaste män eller inte? De flesta skakar oförstående på huvudet. Hur tänkte männen egentligen?

Norska Ann-Jorid Pederssen säger något som får oss att tänka efter.

– De fick nog en släng av svalbardbacillen. Den får en att inte ge upp och att alltid vilja återvända.

Läs mer

Atti Soenarso (sondag@aftonbladet.se}

Publicerad: