Hälsningar från Paradiset

RESA

Magiskt och makalöst på sköna Maldiverna

1 av 10 | Foto: Det är precis som att stiga in i ett vykort när man kommer till ?Anantara. Palmerna vajar på standkanten och på kvällarna somnar man gott i vattenvillorna till havets kluckande.

Magiska solnedgångar och kritvita stränder och 200 mytomspunna öar.

Maldiverna är ett av de sista paradisen på jorden.

Se till att du får en fönsterplats, viskar flygvärdinnan till mig när jag trycker in ?mina väskor i bagagehyllan. Jag sitter på jumbojeten som ska ta mig från Dubai till Maldiverna.

– Vi kommer att flyga in över Maldiverna i soluppgången, det brukar vara något alldeles speciellt, säger hon och ler med hela ansiktet.

Maldiverna. Bara namnet låter som sammet i öronen.

Och när flygplanet bryter igenom de skira bomulstussarna till moln, ser jag hundratals öar sticka upp som runda kapsyler ur det turkosa vattnet. Precis som flygvärdinnan sa.

Vissa av öarna är bara ytliga rev, andra har flotta resorts eller enbart palmer som garnering. Högsta toppen är bara några meter över havsytan. En vattenhöjning och Maldiverna kommer att vara ett minne blott.

Maldiverna består av 1 200 öar utspridda över 165 mil. 200 av dem är bebodda och på nästan hälften av dem finns det turistanläggningar väl gömda bland de vajande palmerna. Med exotiskt turistanpassade namn som Paradise Island, White Sand och Extra Heaven är det svårt att inte bli förförd. För förförelse är precis vad Maldiverna handlar om. Öarna har alltid varit en magnet för nygifta. Öde stränder, eldiga solnedgångar och vågskvalp. Vad mer kan du önska om du är nykär?

Vi landar i havet utanför Male, Maldivernas huvudstad. Male är världens minsta huvudstad och flygplatsen och landningsbanan ligger på en konstgjord ponton i vattnet bredvid Male, den stora knytpunkten för de små pontonflygplanen som tar turisterna ut till öarna.

Min första destination är ön Dhidhoofinolhu – eller White Sand som den heter i turistbroschyrerna – i den västligaste atollen. Flygplanet rymmer 16 passagerare och de propra piloterna med mörka solglasögon, vita skjortor och blåa shorts hjälper mig ombord med breda leenden. Efter några minuter börjar det tisslas bland passagerarna i den trånga kabinen.

– Piloterna har inga skor på sig, viskar en tysk turist och pekar mot cockpiten.

Jag måste ta ur öronpropparna för att höra. Det stämmer. Piloterna kallas barfotapiloterna. Jag tittar mig omkring. Det är bara de nyanlända turisterna som har skodon på sig. På Maldiverna har ingen vettig människa skor på sig. Så mina flipflops åker snabbt av.

Proppellerplanet landar med en duns och lätt bakvikt i det turkosa vattnet intill White Sand. Barfotapiloterna drar allt vad de kan i ett handtag och taxar sedan vant in planet mot träbryggan. Jag tror inte att det är riktigt sant. Det är som att stiga in i ett vykort. Sanden intill bryggan är bländande vit, vattnet är turkost och palmerna vajar från stranden. Är det så här paradiset ser ut?

Ja, enligt Paula Willis, 34, från Storbritannien som är här med sin fästman Andrew Bewer.

– Ända sedan jag var liten har jag köpt almanackor med motiv från Maldiverna och en dag bara bestämde jag mig för att åka hit. Det är som att komma till paradiset. Det är bättre i verkligheten än på bilderna, säger hon.

Det är otroligt varmt och på bryggan ut till vattenvillorna, som står på pålar ute i havet, står vattentunnor strategiskt utställda för att man ska kunna svalka fötterna på vägen. Det bränner under fotsulorna och flipflopsen åker på. Vattnet kluckar behagligt i vattenvillorna och min jetlagade hjärna vill bara vila, men ryggläget får vänta.

I stället ska Max visa oss runt på ön. Han har jobbat här i sju år. Hans familj bor en timmes flygresa söder om White Sand.

– Jag åker och hälsar på min familj en gång i månaden. Ibland blir det var tredje månad. Det är sällan, men hade jag inte trivts här på ön hade jag lämnat den för länge sedan, säger han.

Hans situation liknar många andras som jobbar inom turistnäringen. Männen jobbar långt från familjerna och turisterna är effektivt skilda från lokalbefolkningen som bor på ”Local islands”, lokala öar.

Att gå runt hela White Sand är en sträcka på fyra kilometer. Men det händer inte mycket på vägen. Ett italienskt par spelar tennis på stranden, ett japanskt par har ställt upp ett kamerastativ och poserar framför kameran medan självutlösaren får göra jobbet.

Dagens stora händelse på ön är när kocken matar stingrockorna klockan sex varje kväll. Då samlas alla par med kameran i högsta hugg. Den största stingrockan är nära två meter bred och det stora djuret fräser ut enorma vattenkaskader ur näsborrarna.

– Jag började mata den här stingrockan för fem år sedan. Nu har han tagit med sig vänner och bekanta, säger kocken Babul Hassan, 24.

– Två av dem har varit här varje dag klockan sex, i fem år. Klockan sju försvinner de ut i havet igen. De är väldigt punktliga berättar han och slänger ut fiskrens till de tio enorma rockorna som samlats under bryggan.

– Jag kommer aldrig att överge dem. De är mina vänner.

Efter en god måltid på stranden, långt efter att rockorna har försvunnit till havs, somnar jag till vattnets kluckande i en av vattenvillorna. I morgon bär det iväg med propellerplanet till Kuredo 60 mil bort.

Inne i den lummiga palmskogen på Kuredo ser jag dem: paren. Så här många som går hand i hand samtidigt har jag nog aldrig sett. Förälskade par så långt ögat kan nå. Och jag förstår dem. Det är lätt att vara förälskad på en ö med bedövande vackra solnedgångar över en lång, tunn strandremsa som slingrar sig ut i det turkosa havet.

På Maldiverna ska man antingen vara tokkär, utbränd och behöva en rejäl vila, vara dykfantast eller försöka hitta sig själv med yoga- och spabehandlingar. För det finns ingenting att göra på Maldiverna. Här kan man bara vara. Undantaget är möjligen Kuredo.

Ön är en av de största turistöarna i Maldiverna och ligger på Lhaviyaniatollen. 700 gäster ryms på ön. Det är en helt annan puls på Kuredo än på de andra öarna. Jämfört med lugnet på White Sand känns ön som rock’n’roll. Här finns det till och med en golfbana, diskotek och flera à la carte-restauranger. Inne på ön finns en taxibil för den som inte orkar gå de 20 minuterna det tar från det lilla centrumet till spetsen. Det här är ett av få ställen på Maldiverna där man ser hippa vindsurfare med blonderat hår och där internationella dykarteam övernattar på stora lyxjakter i hamnen.

Trots att det finns så mycket gäster på ön känns det inte trångt. Solstolarna befinner sig på lägligt avstånd från varandra. Här träffar jag Magnus och Anna Hultman som just gift sig i en igloo i Åre och nu bytt kyla mot hetta under den två veckor långa bröllopsresan.

– Vi snorklar dagarna i ända. Här ute ser vi sköldpaddor varje morgon, säger Magnus och pekar mot havet där det övergår från turkost till mörkgrönt.

– Jag försökte ha på mig flipflops i två dagar, sedan fick jag skoskav och sedan dess har jag inte haft på mig dem, säger han och skrattar.

Anna är begeistrad över det enorma djurlivet i havet.

– Snorklingen här är rent galen. Fler borde åka hit och uppleva det här paradiset, säger hon.

Jag öluffar vidare och hoppar på den färgglada båten som kallas för Dhoni och som ska ta mig till Angaga (Angaagau). 45 minuter tar det att komma hit men det är som att komma till en annan planet. Medelåldern på besökarna är lite högre och stämningen på ön är härligt skön och laidback. Strandvillorna ligger oregelbundet utslängda utmed strandkanten och snorkelredskap hänger upphängda i lianer.

VARJE PAR HAR sin egen privata strand och vattenvillorna förlänger effektivt ön som tar fem minuter att gå runt. Det är en av de minsta öarna i atollen, en vecka här och du kommer att vilja leva Robinson Crusoe-liv resten av livet. Fast med ett kokosnötspa som har behandlingar som kokosnötpeeling, ayurvedisk massage och manikyr.

Nästa dag åker jag ut till den lokala ön Naifaru med Dhonibåten. Här finns inga restauranger eller utlänningar, men det känns befriande att träffa andra människor än turister. Jag blir inviftad på ett dagis och när barnen ser mig, börjar de räkna i kör till tio på engelska! Vi skrattar hjärtligt.

Dagen efter väntar flyget med barfotapiloterna igen. Jag ska till Anantara, en ö som ligger nära huvudstaden Male.

Anantara har de där långa utåtväxande palmerna i strandkanten som man ser på vykort och strandvillorna döljs effektivt av den gröna lummiga vegetationen. Långt borta i horisonten ser jag ett par paddla kanot i långsam takt.

DET VILAR EN TOTAL avslappnad stämning på ön. Öns spa ligger förstås ute i vattnet och är fullbokat. Men var är alla människorna? Två sitter i baren. Två badar. Inga fler syns till.

– Vi försökte ett tag med liveband i restaurangen, men det slutade med att det var jag och tre kompisar som satt och lyssnade, skrattar svensken Christopher Stafford som är en av ägarna till resorten.

Det finns bra snorkling på Anantara. Jag glider ut i det varma vattnet. Redan vid bryggan smyger en babyshark upp bredvid mig. Den har svart fena, men är bara en halv-meter lång. Fast tio meter bakom hajen kommer alla hans kompisar på ett radband i knyckig babystil. Jag känner en aningens oro och bestämmer mig snabbt för att det är dags att plaska upp på land med mina simfötter. I horisonten börjar blixtarna avlösa varandra, det blåser upp. Även i paradiset kan det ösregna.

Tio minuters båtfärd från Anantara ligger Bodu Huraa. Här ser jag mitt livs mäktigaste solnedgång. Vajande palmer, goda drinkar i barpoolen och Sri Lanka som närmaste granne. Blått, orange, mörkrött och sedan – kolsvart.

Jag vet inte hur många bilder jag tar på solnedgången under kvällen. Säkert 20. För vem vet när jag kommer hit nästa gång. En sak är däremot säker: om du är ute efter paradiset, är det på Maldiverna du ska börja leta.

ARTIKELN HANDLAR OM