Svartklädda män motar bort oss

Foto: Här står Gunilla högst upp på den gamla amfi­teatern i ruinstaden Bosra.
RESA

15 april, påskafton, Bosra, Syrien.

Foto: I Beirut.

Våra allra äldsta vänner, Helena och Göran, bor och arbetar på de mest udda ställen i världen. Just nu i Damaskus, Syrien. När de bjöd oss att fira påsk i Damaskus, eller Damas, som det heter på arabiska, tackade vi genast ja. På själva påskafton tar vi en dagstur från Damas till ruinstaden Bosra, omkring två timmars resa med bil söderut, nära gränsen till Jordanien.

I Bosra finns lämningar av gator, torg, tempel och bad. Där finns också världens mest välbevarade amfi­teater. Folk bor fortfarande kvar i Bosra. Man har helt enkelt byggt sina hus ovanpå fornlämningarna, ofta med hjälp av gamla romerska stenar!

Amfiteatern tar andan ur oss. Vi klättrar högst upp bland bänkraderna och kikar ner mot scenen. Den mäktiga känslan går knappt att beskriva. Min fantasi befolkar genast bänkarna med romare, som blodtörstigt hejar på gladiatorer som sticker svärd i varandra.

Då väller plötsligt horder av skolbarn in och sätter sig på de nedersta bänkraderna. Alla skanderar i kör: ”Hurra för vår president, som gjort att vi fått komma hit i dag! Presidenten är bäst!” Det är lätt att föreställa sig hur ljudet av publiken som ropade fyllde teatern, när ett lejon slet en kristen i stycken på arenan. Vi ser på varandra och ryser.

Så motas vi åt sidan av svartklädda män med svarta solglasögon och handen innanför kavajen. Vi blir ombedda att stänga av kameran. Ett sällskap med några män i brun kaftan och vit turban, med ett stort följe, sveper hastigt förbi.

När vi kommer hem till Damas läser vi i tidningen att Irans förre president Rafsanjani varit på besök i Syrien. Vi känner igen en av turbanmännen på bild. Det förklarade både livvakterna och de ditforslade skolbarnen. Bilden av de underbart söta ungarna som glatt klappade i händerna och ropade blev med ens skev. Jag undrar hur mycket indoktrinering och människors förtryck av varandra den gamla amfiteatern i Bosra skulle kunna berätta om – ifall stenar kunde tala.

Veckans resenärer

Gunilla och Bo