Vilket hundliv för arbetslösa hjältar

Foto: Från juni till oktober kan man träffa hundarna i St Bernhardspasset mellan Schweiz och Italien.
RESA

Jyckarna, sa min kvinnliga reskamrat. Tänk om de fortfarande finns kvar!

Det avgjorde saken när vi på E27:an, fyra mil söder om den schweiziska staden Martigny, såg vägen mot Italien dela sig.

Tvärnit! Vilken väg?

Den enkla, rakt fram genom den nu 45 år gamla, snabba, säkra, året om-öppna 5 850 meter långa St Bernhardstunneln rakt genom Alperna. Eller den vindlande 34 kilometer långa vägen, öppen juni–oktober, upp genom passet?

Till St Bernhardshundarna – om de finns kvar.

Hundarna i St Bernhardspasset har i generationer varit djurlivets mest romantiska hjältar. Hunden inte bara som människans bästa vän, utan som hennes guide och räddare. Vi har alla bilden framför oss av den storvuxna, vänliga, håriga hunden med en konjakskagge kring halsen.

Bilden var sann. St Bernhardspasset ligger på 2 473 meters höjd. Det var från 1000-talet en viktig led mellan södra och norra Europa men snötäckt, dimmig, kall och farlig från mitten av oktober till mitten av maj.

Munken St Bernhard av Aosta grundade för 1 000 år sedan, på själva gränslinjen mellan Italien och Schweiz, ett klosterhärberge som tillflyktsort för resande och pilgrimer. Från mitten av 1600-talet höll munkarna stora bergshundar som skydd och vakt. Hundarna sattes in som följehundar i trafiken över passet och som räddningshundar för resenärer som gått vilse i snö, dimma och laviner.

Munkarna tränade de tåliga och kloka räddningshundarna. De härstammade från storvuxna gårdshundar, som var talrika i alpdalarna och som anses ha sin anfader tusentals år tillbaka i tiden i Assyrien. Den mest legendariska räddningshunden bar namnet Barry. Han anses fram till sin död 1814 ha räddat 40 liv och blev idealbilden, när St Bernhardshunden avlades fram och från 1867 finns stamboksförda. Något senare förklarades det vara en schweizisk hundras med nationell status.

Vilka glamourösa hjältar!

Men nu?! Arma jyckar! En ny tid bröt in i början av sextiotalet. Vägar asfalterades. Tunnlar borrades. Passet blev mer en sommarattraktion än huvudleden mellan Italien och Schweiz. Fyrbenta räddande änglar hade inte längre en roll att spela i Alpernas snödrivor. De var antikverade som tunnbindare och typografer.

Potentiella hjältar som Koisona och Katy, Karita och Gallilei – alla kring 75 centimeter höga och 65 kilo tunga – har drabbats av samma öde som många andra på arbetsmarknaden. De har fått veta:

”Ni är överflödiga. Friställda.”

Det blev kris. En stiftelse, Fondation Barry, kom till som säkerställde deras fortsatta – mer onyttiga – liv. Koisona & co, bortåt fyrtio hundar, lever halva året i en kennel nere i dalen på schweiziska sidan. I snitt får de 20 valpar per år, varav nästan alla säljs till allmänheten. Från mitten av juni finns de i passet, knutna till dess museum som tar ut en rejäl slant av de tusen turister som dagligen kommer för att se dem.

Människor med kameror strömmar till när det är måltidsdags – torrfoder, ingenting annat – eller när den 17-åriga hundskötaren Deborah tar ut de älskvärda djuren på promenad.

Deborah noterade:

– De gillar att promenera i det här vädret – snöblandad snålblåst. Men de gillade aldrig att bära sin konjakskagge kring halsen.

Och jag tyckte mig höra urhunden Barry i hundhimlen skälla:

– Taskiga tider. Ingen att undsätta. Vilket hundliv!