”Välkomna tillbaka!”

RESA

Efter fem år återvänder de svenska charter- turisterna till Eilat

1 av 5 | Foto: sara ringström
På sin väg in för landning på flygplatsen mitt i Eilat stad nuddar charterplanen nästan den stora shoppinggallerians tak vid Neptune Beach.

Vi har just landat. Chartersemesterns reflexmässiga tvångstanke smyger sig på.

Det blir väl sol och varmt i morgon också?

Frågeställningarna borde gälla något mycket större och viktigare: Krig eller fred, liv eller död. Vågar vi vara här?

Det här är nämligen Eilat i Israel.

Så djupt in man kan komma i en vik av Röda havet ligger en stad som kämpar för att övertyga omvärlden att det är säkert att turista här igen.

Eilat är tillbaka som semestermål.

Fast egentligen är det turisterna som är tillbaka – för Eilat ligger ju där det ligger sedan ökenutposten utropades till stad 1959.

– Välkomna till Eilat. Ni är efterlängtade!

Det är onsdag den 26 oktober 2005. En stor dag på Ovda-flygplatsen, cirka 60 kilometer norr om Eilat. Chartermaskinen från Stockholm markerar återkomsten för skandinaviska resenärer. De slutade att åka hit år 2000. Den andra palestinska intifadan och upprepade terrordåd i närområdena skrämde den internationella turismen bort från Eilat.

Nu får vi ett storstilat mottagande. Lokalpress, radio och tv möter upp på flygplatsen. Värdar och värdinnor bjuder på vin och dadlar. Men tro inte att välkomst-yran får den israeliska gränskontrollen att sänka garden. Artigt men bestämt beordras jag och fotografkollegan Sara Ringström att följa med till ett separat rum där några beslutsfattare vill veta varför vi har så många stämplar från arabländer i våra pass. Och hur kommer det sig att vi så nyligen besökt Beirut i Libanon?

Nåväl – så här går det till i Israel. Till slut släpps vi in.

Bussresan, en dryg timme, tar oss fram i ett ökenlandskap som plötsligt övergår i bebyggelse. Där ligger staden, först några mediokra höghus varvade med små villor och trädgårdar. Ett kort stopp vid stadens enda rödljus. Sedan blänker havet mellan välskötta storhotell. Neonljusen från shoppingcentrat blinkar.

Genom bussfönstret anar vi strandpromenaden som sträcker sig ett par kilometer från gränsen till Jordanien bort mot Taba i Egypten. Om inte kvällsmörker eller hetta och soldis skymmer sikten kan man skönja Saudiarabiens kustlinje.

Kvällsflanörerna framträder desto tydligare: unga och gamla, familjer och par hand i hand – alla strosar längs stranden på ett sätt som signalerar semester och avkoppling. Eilat har lockat tillbaka en del av de turister som räknades i flera hundra tusen före september år 2000, men som sjönk till bara 50 000 förra året.

Vi checkar in på lägenhetshotellet Marina Club. Mörkret har fallit redan prick klockan 16.50 och döljer detaljer och skavanker i trädgården kring poolen. Men lägenheterna är trivsamma och rena.

I lobbyn står två svartklädda yngre män. De är säkerhetsvakter. Skarpladdade vapen hänger vid deras höfter. De tilltalar varandra med smeknamn som ”Zjenja” och ”Valodja” – det är dimunitiv av Evgenij och Valerij. Vanliga ryska namn. De talar ryska. Varenda gäst som uppehåller sig här tycks tala ryska.

Ännu mer påtagligt blir det när vi promenerar bort cirka 500 meter till strandpromenaden. En kycklingkebab ska stilla kvällshungern och den unga tjejen som serverar oss tilltalar oss på ryska. Hon heter Hanna och växlar om till felfri engelska när hon inser att vi är svenskar.

– Ni förstår, vi tror ju att alla turister kommer från forna Sovjetunionen. Det landar flera chartermaskiner om dagen med judar från Ryssland, Ukraina och Vitryssland, säger hon.

Från Tel Aviv, Haifa och Jerusalem – städer som tog emot över en miljon sovjetiska judar på 1990-

talet – kommer inhemska turister till Eilat för att fira sabbaten via förmånliga paketpriser på storhotellen.

Just hotellen har varit nyckeln till Eilats framgång som semestermål: bekväma och lyxiga. Stora pooler. Eleganta barer och förstklassiga restauranger. Hotellet Royal Beach, mitt på sträckan av strandpromenaden som kallas North Beach, är trots sin monstruösa volym ytterst tilltalande på insidan. Från matsalen på en långsträckt terrass ser vi ut över tre magnifika pooler i Las Vegas-stil.

Vid Herods Sheraton Hotel tar den norra stranden slut. Vi vänder, gör ett depåstopp på baren Papagayo innan den högljudda musiken från närliggande jättepuben Three Monkeys lockar oss och de flesta andra nattugglor.

– Förr var det The Yacht Pub i King Solomons Palace Hotel som ”gällde”. Är ni ute efter riktigt natt-håll-i-gång rekommenderar jag Club Shaka Zula nära den kommersiella hamnen, säger barmästaren Aaron.

I gryningen nästa morgon, innan staden riktigt har vaknat, är det dags för en grundligare upptäcktspromenad. Förresten, stad? Eilat är snarare en badort.

Storögt ser jag ett flygplan komma lågsniffande över Hilton Hotel för att sedan dyka ned vid en större trafikled. Minsann, mitt i bebyggelsen, som en exakt utplacerad gräns, klyver start- och landningsbana samhället i två hälfter. Den ”gamla” stadsdelen med shoppingcentra och bostadsbebyggelse bildar fond mot hotell-och stranddelen. Inrikesflygplanen från norra Israel dimper ned mittemellan och hämtar och lämnar en stadig ström av turister i en liten stationsbyggnad.

När man lyfter blicken mot öster tornar en bergskedja upp sig. Bergen skiftar i rött och rosa, med ett stänk av soligt guldskimmer. Här på gränsen mellan Negev- och Sinaiöknarna är det framförallt de tidiga morgnarna och eftermiddagarna vid solnedgången som är andlöst vackra. Temperaturen understiger sällan 20 grader och det faller inte mer än 20 millimeter regn på ett år.
Besökare ligger på pontonbryggor och solar sig när delfinerna visar sig

Vi går strandpromenaden söderut, fram till ett monument där den israeliska flaggan fladdrar med extra stolthet för vinden. Vi står vid Umm Rashrash – Eilats ursprungliga namn när platsen var en utpost dit Negevbrigaden och Golanbrigaden nådde den 10 mars 1949. Befälhavaren Avraham Adan hissade flaggan, ”the ink-flag”, som han hastigt tillverkade av ett vitt tygstycke som dekorerades med bläck från reservoarpennor.

På Niki Beach stannar vi och beställer caffe latte. Servitrisen Liroz Haim, 26, är ett yrväder som med charm, kvickhet och öppenhet får sina gäster att falla pladask – eller åtminstone sitta extra länge i de trendvita och bekväma sofforna i sanden.

– Jaså, ni är svenskar? Äntligen är ni tillbaka. Jag läste i tidningen och hörde på radion om charterflygen som kommer från Skandinavien hit till Eilat igen. Vi har längtat efter er! utbrister Liroz.

Hon presenterar sin arbetskamrat Yfat

Jarti, 22, och flickorna har inget emot att posera för vår kamera vid strandkanten.

– Jag är född här i Eilat. Jag vet vad turismen betyder för oss. Vi har haft många svåra år när ni turister valde andra resmål, säger Liroz.

Trots sin ungdom har hon hunnit med en del: värnpliktstjänstgöring i Tel Aviv och Golanhöjderna, sjukvårdsutbildning, jobb i en av sina bröders presentaffär i Goa i Indien, bott hos sin nuvarande pojkvän i Belgien.

– Förr älskade jag att ta mig över gränsen till Taba i Egypten. Jag brukade tillbringa veckor i sträck på någon enkel anläggning med sovhytter direkt på stranden. Men efter smällen förra året vågar jag inte…

Hon syftar på terrordådet som slet sönder Hilton-hotellet i Taba i oktober 2004. 35 människor miste livet och hundratals skadades när en jeep med sprängämnen exploderade. Två andra sprängladdningar utlöstes också och dödade israeliska turister ett par mil norr om Taba.

– Jag vet att jag tänker konstigt… men det känns inte längre säkert att besöka egyptiskt territorium eller att gå över gränsen där borta där jag aldrig har varit, säger Liroz och pekar mot Jordanien.

Vänligt ”leende” delfiner – avbildade på förföriskt vackra foton eller stiliserade teckningar – har blivit själva symbolen för Eilat.

Ett besök på Dolphin Reef kommer ingen undan. De flasknosade delfinerna lever fritt i Röda havet, men de kommer hit på givna klockslag varje dag,

vana att bli matade av sina tränare. Då passar massor av människor på att simma med delfinerna. Hit kommer också handikappade och autistiska, unga och gamla, som är övertygade om att en stunds samvaro med delfinerna har en helande inverkan.

Vi betalar 84 shekel, cirka 135 kronor, i entré och kommer till dagens sista ”show” klockan 16. Påfåglar, tuppar och höns springer fritt bland solstolar och badgäster på den lilla strandkanten. Här finns en pub och naturligtvis en dyr souvenirshop. Besökare ligger på pontonbryggor och solar när delfinerna visar sig. En grupp människor i våtdräkter och syrgastuber har betalat cirka 500 kronor för att dyka med delfinerna – att bara snorkla här kostar cirka 300 kronor för en timme.

På promenadavstånd härifrån ligger undervattensobservatoriet. Där kan man gå ned i ett rum sex meter under havsytan och titta på fiskarna utanför glasrutan. Den som vill ut på hisnande djup tar en tripp med den gula ubåten Jacqueline. Då besöker man korallreven och den fascinerande undervattensvärlden som ingen snorklare kan uppleva. En dag på delfinrevet blir till slut en ganska dyr upplevelse och jag är inte helt övertygad om att det är värt slantarna. Andra tycks vilja betala vad som helst just för att komma nära delfiner.

Om inte naturupplevelserna till havs eller i öknen räcker till – då kanske det duger bättre att styra stegen till Imax eller Kings City. Det förstnämnda stället är en modern pyramidbyggnad som visar filmer i 3-dimensionellt format. Kings City är en monumental upplevelseanläggning med bibliska grottor, filmsalonger, butiker och snabbmatställen.

Just maten är en av Eilats stora tillgångar. Beställ en billig och himmelskt god kebab eller shawarma hos Shipoudai som har flera ”hål i väggen” längs strandpromenaden. Eller ät japanskt, italienskt, arabiskt eller judisk koscher-mat i någon av storhotellens serveringar.

Som efterrätt kanske det duger med – shopping? Det stora butikstemplet mellan Neptune Beach och Umm Rashrash Beach är öppet till klockan 23. Här ligger modebutikerna vägg i vägg med skoaffärer och juvelerare. På promenaden längs vattnet är det öppet dygnet runt för den som vill köpa souvenirer, billiga jeans och t-tröjor.

Här står också en annan typ av försäljare och delar ut sina reklamblad. För hur mycket du än har längtat till Eilat, hur bra du än tycker om den här badorten så kan du inte motstå att åka iväg på en utflykt. Det blir en båtutflykt, en avstickare till Döda havet, in i Jordanien eller Egypten, iväg på en kamelsafari eller ut bland sanddynerna i Negevöknen.

Där, i den stunden, kan du på avstånd betrakta Eilat som en hägring.

Sture Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM