På spaning efter Kambodjas själ

RESA

Trängsel med tusentals turister vid sagotemplet Angkor Wat. Småkaotiskt tingeltangel bland gatuförsäljarna i Siem Reap. Volymstinna musikbarer längs de långgrunda sandstränderna i söder.

Men det finns väl ett mindre kommersiellt och mera genuint KAMBODJA också?

RESAs Hans Johansson spanar efter landets själ.

Kvällsmörkret sänker sig snabbt över palmkronorna. Bussens strålkastarljus skapar en dramatisk trollskog längs djungelvägen. Luften är sval och himlen stjärnklar när jag kliver av bussen i Banlung, provinshuvudstaden i Ratanakiri.

Två taxiförare gnabbas om vem som ska köra mig till hotellet.

Jag åker i en svajande Corolla till det vackra, pagodliknande Tribal Hotel och har turen att för en spottstyver få ett rum med både luftkonditionering och varmvatten.

Morgonsol, en galande tupp och två kvinnor som tvättar kläder i en stor träbalja. Från mitt rumsfönster ser jag de djungelklädda bergen. Den unge, engelsktalande guiden Prach från Banlung gör mig sällskap vid frukosten. Han berättar att han är hemma på lov, eftersom hans lärare på högskolan i Kompong Cham är på kurs.

– För tjugo dollar kan du få två dagars unik guidning inklusive mopeder, säger han på ett övertygande sätt.

SNART GLIDER VI FRAM på varsin Honda längs den rödbruna, dammiga vägen i sydostlig riktning. Allt känns som en spännande roadmovie. Bybor med tyg och frukt i ryggkorgar går längs dikeskanten på väg till marknaden. Lilaröda bougainvilleträd växer utanför pålhusen och i dalgångarna blommar rhododend-ronbuskar. Tankarna går till Körsbärsdalen i ”Bröderna Lejonhjärta”. Prach stannar till och vi går ner mot Yeak Laom, den magiska sjön, där älvor sägs dansa på natten. Den turkosblå, spegelblanka ytan lockar fram labradoren i mig och jag plumsar i från badbryggan. Jag försöker se botten i denna 4000-åriga vulkansjö, men får senare veta att djupet på vissa ställen är hela 50 meter. En kvinna säljer grillade majskolvar och några vandrare har hittat stigen runt sjön.

VI ÅKER VIDARE TILL Prachs hemby, som tillhör tampounfolket. Hans småsyskon matar grisarna. En korgmakare sitter i grässlänten och flätar korgar. Han hoppas att byns ungdomar ska fortsätta med korghantverket och tillägger med en stor portion självironi:

– Jag kan lära upp dem och även om jag inte är världens bästa korgmakare så är jag långt före tvåan.

Vi besöker bystugan och Prach blir för en stund allvarlig.

–För sju år sedan trotsade två män andarna genom att inte ge dem offergåvor. Andarna hämnades på männen genom att göra dem så sjuka att de senare dog. Byborna offrade då en oxe och planterade två träd till andarnas ära och i dag lever vi i fred med dem.

Tron på andarnas makt är stor. Nära boningshuset står andehuset, som liknar en fågelstuga. Här ligger både ris och pengar, som offrats till andarna.

I Ratanakiri lever åtta olika minoritetsfolk, som kallas Khmer Loeu (Norrlandskhmerer). De talar var sin dialekt och kan oftast inte kommunicera med varandra. Tampounfolket är den största gruppen. Prach pratar dialekt med sin cirka 100 år gamla farmor. Allt är ”cirka” i denna gudsförgätna vildmark utan folkbokföring.

I EN NÄRLIGGANDE BY sitter fyra unga kvinnor och väver färggranna tyger av tunna bambutrådar. Tygerna kallas khapas och kan vara ett riktigt kap på marknaden i Banlung. En bit från familjens hus finns en speciell bambuhydda, också byggd på pålar, men mycket högre upp.

Hans Johansson