Hon är på safari på heltid

RESA

Hege jobbar som reseledare i Kenya

1 av 2 | Foto: Hege Aamodt

Förhandla priser på swahili, spana efter leoparder och leta efter närmaste toalett.

Välkommen till en reseledares vardag på safari på Kenyas savanner. Från tidig morgon till sena kväll ger Vings Hege Aamodt 300 procent. Och sedan ökar hon.

– Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong.

Hege Aamodts ögon tåras när hon citerar Karen Blixen, strof efter strof, utantill. Precis som författaren har hon förälskat sig i det Kenyanska landskapet. Hon har sett ”Mitt Afrika” tusen gånger, men gråter fortfarande i slutet.

Vår minibuss bromsar in och styr av den sönderregnade vägen som bär mot nationalparken Masai Mara. Hege hoppar ur och genast kommer några män fram från en av de skjulliknande butikerna.

– Womboi, du är tillbaka! Välkommen hem!

Kenyanskt namn

Womboi är Heges kenyanska namn, som hon fått av ortsbefolkningen.

– Jag vet inte var de fått det ifrån. Någon började använda det och sedan har det spritt sig, säger hon och skrattar lite generat.

Hege Aamodt från norska Tromsø jobbade för Ving i Kenya i fem år. Hon lärde sig swahili och blev något av en kändis bland folk som jobbar med turister. För så här är det överallt där vi stannar – folk kommer fram och hälsar och ber att få sälja varor till hennes chartergrupp. Alla vet att det är hon som har befälet, de respekterar och gillar henne.

Numera gör hon kortare frilansuppdrag, men erkänner att hon är sugen på att återvända till Afrika på riktigt. Efter toalettbesök och en kort tur i butikerna styr vi in i Masai Mara, fäller upp busstaket och osäkrar våra kameror. Genast sadlar Hege om från kulturkommentator till viltvårdare.

Har svar på allt

När någon undrar vad det där är för en konstig liten fågel svarar hon blixtsnabbt.

– Halsbandspraktglansstare.

Likadant är det när någon undrar hur gamla de där lejonen kan tänkas vara, varför registreringsskyltarna ser ut så där, eller hur det politiska systemet är uppbyggt.

Hon står på knä på bilsätet med ryggen mot vägen, gestikulerar och berättar om flodhästens matvanor, samtidigt som hon spanar ut mot savannen och pekar ut djur vi aldrig skulle ha noterat i den täta vegetationen.

– Hyena! Stäppörn! Schakal!

Hennes intresse och kunskap om landet och djurlivet är imponerande.

– Men ibland får jag frågor som jag inte kan svara på. ”Hur högt är gräset på savannen”, till exempel, skrattar hon.

När vi styr in framför lodgen där vi ska bo är hon först ut, för att prata med personalen och checka in oss. Hon tycks outtröttlig och när vi stapplar mot våra rum påminner hon oss om att i morgon måste vi ut riktigt tidigt för att spana efter fler djur.

Första dagen på väg med Hege Aamodt är slut. Nu väntar sju till och vi kan känna oss fullkomligt trygga. Womboi leder oss med fast hand över savannen.

ARTIKELN HANDLAR OM