Laos gyllene oas

Foto: I Luang Prabang belönas man om man stiger upp i ottan, för när det ljusnar och den skira morgondimman lättar över byn vid Mekongfloden uppenbarar sig en storslagen natur. Allra bäst upplevs detta på en av flodbåtarna.
RESA

Smeknamnet låter som en legend, men när du landat i Luang Prabang i norra Laos dröjer det inte länge innan du förstår varför.

Följ med fotografen Joakim Lloyd Raboff till ”Juvelen i Indokina” – den gyllene buddhans huvudstad.

Foto: Mekongfloden är Luang Prabangs livsnerv och livligt trafikerad av både enklare båtar och större handelsfartyg. Det kostar en liten slant att hyra en båt några timmar och priset gör man upp om direkt i hamnen.

Efter knappt två timmar med flyg från Bangkok landar jag i Luang Prabang, mitt i Gyllene triangeln. Den ståtliga byn kallas också för ”Juvelen i Indokina” och betyder bokstavligen den gyllene buddhans huvudstad.

Alldeles nedanför den lilla staden flyter majestätiska Mekongfloden sakta genom terrängen på väg söderut. En slöja av lågt flygande moln täcker landskapets mjuka bergstoppar.

Liksom Angkor Wat, Taj Mahal och Visby hör Luang Prabang till Unescos världsarvsskyddade platser. Och redan under inflygningen förstår jag varför. För här är vackert. Oerhört vackert.

Munkmat – en höjdpunkt

Första dagen stiger jag upp med den laotiska tuppen.

Klockan är halv sju på morgonen och det är ännu ganska mörkt. Ur en tjock dimma vandrar flera hundra buddhist-munkar mot mig.

Alldeles för lättklädd står jag och huttrar i morgonkylan. I min hand finns en liten enkel bastkorg fylld med kallt kladdigt ris.

Jag står här för att delta i den dagliga utdelningen av mat till munkarna – en av höjdpunkterna för morgonpigga besökare i Luang Prabang.

Korgen med ris som jag köpt av en gumma på gatan skall räcka till hela gänget. Men jag förstår inte hur det skall gå till.

En yngre och rejält påpälsad kvinna står bredvid mig. Hon verkar förstå mitt dilemma.

Med ett morgontrött leende visar hon mig hur lite av riset varje munk skall ha i sin skål. Det blir inte så många kokta korn till var och en. Men vi är många som lämnat sängvärmen för att dela ut allmosor. Munkarna lär inte gå hungriga i dag heller.

Guldig arkitektur

I nästan varje kvarter runt den gamla delen av Luang Prabang finns något att se. Gulddekorerade tempel, det gamla kungliga palatset och andra historiska bostadshus med varierad arkitektur är bara några av alla sevärdheter.

Mitt på dagen, när solen står högt och hettan bränner, råder siesta och staden står nästan öde. Men när värmen svalnat framåt eftermiddagen öppnar hundratals små försäljningsstånd. Så fort mörkret fallit över dalen blir huvudgatan snabbt upplyst av nattmarknadens färgglada sken. Här finns både tingeltangel och en hel del gediget hantverk: handmålade lampskärmar av rispapper, vackra sidensjalar, mängder med silversmide.

Mycket franskt

Att Laos en gång i tiden tillhörde Frankrikes kolonialvälde märks tydligt på arkitekturen i Luang Prabang.

Många av husen är uppförda i fransk kolonialstil och flera korsningar av fransk, laotisk och indokinesisk stil finns. Och det är bland annat dessa stilblandningar som gör Luang Prabang så unikt. För att påminna lite extra om den franska närvaron kan man dessutom köpa nygräddade baguetter vid i stort sett varje kafé och gatuservering. Här hittar du dessutom gott kaffe och många krogar har ett rikligt vinutbud vilket inte är helt vanligt i den här delen av Asien.

Medan man vandrar runt och insuper atmosfären möter man ofta leende och glada bybor. Unga som gamla verkar alla ha tid att slänga iväg ett litet ”Sabaidee!”, som betyder ungefär ”Hej! Hur mår du?”.

Luang Prabang är förhållandevis välmående – inte minst tack vare FN-organet Unescos bidrag till förbättrad infrastruktur och renoveringsprojekt.

En lugn oas

Turismen, som ökat sedan slutet av 1990-talet då landet öppnade sig för besökare, är ändå på en relativ låg nivå och kommer förhoppningsvis inte att öka okontrollerat.

För det är lugnet, de timida Luang Prabang-bornas gästvänlighet och alla storslagna sevärdheter som gör staden till en oas man vill återvända till.
Text och foto: Joakim Lloyd Raboff

ARTIKELN HANDLAR OM