Från Kapstaden till Stockholm på cykel

RESA

950 mil med hetta, punkteringar och snöstorm

1 av 3 | Foto: krista bernard
Anders Modig på sin cykel norr om Fez i Marocko.

Gotland, Bornholm och Danmark i all ära – men det finns häftigare platser i världen att förlägga sin cykelsemester till. Anders Modig tog med sig hojen på flyget till Sydafrika – och började sedan sakta trampa hemåt.

Det tog sju månader.

 H järtat slår som en stångjärnshammare och låren skakar som en symaskin. Efter tre timmars uppförsbacke är jag till slut uppe på Sydafrikas stäpp.

Jag belönar mig med ett i kameraväskan kantstött brunt päron och en chokladkaka som direkt sugs in i min fullständigt utmattade kropp.

Den nedgående rödrosa vintersolen sprayar ett drömlikt skimmer över det storslagna halvökenlandskapet, med terrakottafärgad jord och knotiga blågröna bonsaibuskar.

Kapstaden ligger 20 mil bakom mig.

930 mil kvar till Stockholm.

– Mzungo, mzungo, mzungo!

Några barn får syn på mig, släpper vad de håller på med och börjar skrika för full hals och vinka febrilt. Ryktet att en mzungo är i byn sprids blixtsnabbt och snart skriker tjogtals ungar efter mig.

Mzungo är swahili för ”vit man”, ett uttryck som används flitigt, även av de folkgrupper som talar något annat av de hundratals språk som finns i regionen.

Jag har korsat gränsen till Zimbabwe och är nu omgiven av gröna kullar, efter att ha trampat genom Sydafrikas och Botswanas stäppområden och glesa skogar.

Återigen visar det sig omöjligt att cykla genom en afrikansk by obemärkt. Ibland kommer barnen springande till mig, och jag eskorteras genom byn av en skränig, men glad och väldigt inspirerande hop.

Framåt eftermiddagen, med många mil i benen, är dessa springande hejaklackar balsam för mjölksyrade muskler.

810 mil kvar till Stockholm.

Norr om Bulawayo, Zimbabwes andra stad, blir jag för första gången stoppad av polisen. Det sker vid en av de otaliga ”vägtullar” som polisen sätter upp i Afrika.

Bilister måste vanligtvis muta dessa underbetalda, korrupta poliser för att få åka vidare. Men på cykel har jag hittills alltid blivit förbivinkad.

Konstapeln är dock bara nyfiken och en smula orolig. Han pekar på min karta på styret och ber mig visa var jag är och vart jag ska.

Han vill förvissa sig om att jag vet vad jag håller på med innan han skrattande skakar på huvudet och låter mig trampa vidare.

770 mil kvar till Stockholm.

Säkerheten i Afrika vållar mig inga som helst bekymmer. I storstäderna finns dock stora problem, så där gäller det att vara på sin vakt.

I Zambias huvudstad Lusaka blir jag attackerad av en ficktjuv i gatuvimlet. Jag har dock järnkoll på mina tillhörigheter, så han försvinner tomhänt i folkhopen igen.

Att cykla känns säkrare än att köra bil. På cykel färdas man mer på afrikaners villkor, eftersom bilar är ekonomiskt ouppnåeliga för de allra flesta. Som bilturist riskerar man därför att bli avskild från lokalbefolkningen och krasst betraktad som ett rikt byte.

När jag kommer cyklande möts jag i stället av nyfikenhet och hjälpsamhet. Visst, ibland är folk hjälpsamma i hopp om att få lite dricks, men i de allra flesta fall är gästvänligheten genuin.

Jag lär mig mycket av alla dessa människor som knappt har någonting materiellt, men har tid att ge till en främling.

630 mil kvar till Stockholm.

Vägen uppe i Malawis berg kunde knappast vara sämre. Brant utför, handbollsstora stenblock utspridda med småsten emellan.

Min mountainbike har lyckligtvis stötdämpare på framgaffeln, vilket gör att jag kan dra på en del utan att ta död på rygg och armar. Men när jag kamikazeaktigt släpper bromsarna studsar dock cykelväskorna av.

Någon timme senare slår jag upp tältet på en campingplats vid stranden av den turkosa Malawisjön och vilar min mörbultade kropp under en palm. Tidigare under dagen har jag settt några märkliga svarta moln ute över sjön. När jag går upp till duscharna blir jag varse vad det egentligen är: miljontals knottstora flugor, som nu framåt kvällen drar sig mot ljusen på campingen.

Det är bland det vidrigaste jag varit med om. Flugattacken är som att vara i en snöstorm, fast med svart snö av flugor.

I ett fattigt land som Malawi gör man det bästa av situationen; dagen därpå blir jag inbjuden till en stråhydda på stranden av en fiskare för att smaka av en lokal specialitet: flugburgare.

530 mil kvar till Stockholm.

”Varning – vilda djur 50 kilometer framåt”.

Skyltens budskap vid infarten till Mikumi national park 30 mil väster om Dar es Salaam, avskräcker mig faktiskt inte. Jag har dock blivit varnad för lejon, så därför cyklar jag inte genom Mikumi tidigt på morgonen eller i skymningen då rovdjuren är som mest aktiva.

Jag vill inte sluta mina dagar som ”meals on wheels”.

Fem kilometer in på den torra trädbeströdda savannen stöter jag på jag en elefantfamilj.

Den är bara 15 meter från vägkanten men jag stannar för att skåda detta naturens underverk.

En smula dumdristigt, eftersom elefanter kan vara väldigt beskyddande mot sina små och rent av livsfarliga om de känner sig hotade.

En attackerande elefant kan komma upp i 60 kilometer i timmen, svårt att fly från på en fullastad cykel.

De tar dock ingen notis om min närvaro, utan tuggar lugnt vidare på sin gräs- och trädlunch.

Ytterligare några kilometer in i detta vidsträckta djurrike korsas vägen av en 50-hövdad flock antiloper och zebror. Det ser en smula komiskt ut när dessa djur, som är så graciösa på savannens gräs, blir ostadiga på hoven och sladdar på asfalten.

Under de fyra timmarna i nationalparken rullar jag även förbi giraffer, apor, olika typer av antiloper och en buffel.

Några dagar senare, i Tanzanias huvudstad Dar es Salaam, är det allmänna omdömet på svenska ambassaden att jag är ”lite våghalsig” som cyklat genom Mikumi.

– Vi har hört om lejonattacker mot människor, mitt på ljusan dag också, säger Carina Qvarfordt, som är informatör på ambassaden.

380 mil kvar till Stockholm.

Jag lämnade Kapstaden den 10 maj. Efter drygt fyra månader och 680 mil anländer jag i slutet av september till Nairobi. Här tvingas jag ”fuska” lite. För att undvika krigsdrabbade områden och slippa korsa Saharaöknen tar jag cykeln på flyget till Marocko. Det är inga problem att få med cykeln på flyget och väl i Casablanca är det bara att trampa vidare norrut. Här möts jag av enormt frikostig muslimsk gästfrihet. En familj i de nordostligt belägna Rifbergen bjuder på en kopp te, sedan fortsätter det med lunch och sedan övertalas jag till att sova över.

Morgonen därpå blir de upprörda när jag efter bara en natts vila på deras olivgård cyklar vidare. Jag måste lova att komma tillbaka i framtiden och stanna minst en vecka, helst en månad.

Det är med en stor klump i halsen jag går ombord på färjan som tar mig från Tanger till Spanien. Jag står på däck i en frisk höstbris blandad med dieselångor och blickar tillbaka på den vidunderliga kontinenten. En brinnande solskiva bryter igenom den rosa och grå hösthimlen men trillar till slut ner bakom horisonten. Afrika smälter samman med natten.

200 mil kvar till Stockholm.

Jag börjar få ont om tid. På slingriga vägar trampar jag genom Spanien, Andorra, Frankrike, Tyskland och Danmark.

De sista dagarna kämpar jag mig genom snöyra och dålig sikt, med stelfrusna fingrar och en goretex-jacka vars bäst-före-datum gick ut någon gång förra millenniet. Men i skymningen en fredagskväll rullar jag till sist in genom tullarna till Stockholm.

Trippmätaren står på 950 mil.

Det är en enorm känsla.

Anders Modig ([email protected])