Här föddes grisfesterna

1 av 4 | Foto: Börje Thuresson
Stamp, stamp. En överförfriskad gäst stal showen för dessa flamencodansare genom att överglänsa dem båda i taktkänsla och inlevelse. Kanske var det därför hon hastigt fördes bort"
RESA

Ett par hundra rödbrusiga skandinaver.

En kyssgalen spanjor. Allsång. Fågeldans. Och fritt vin.

Det enda som saknas är den helstekta grisen.

Följ med på grisfest på restaurangen där allting började.

Grisen är inte helstekt. Flamencodansöserna håller inte takten. Värden Antonio sjunger falskare än aldrig förr och musikanläggningen går på rundgång.

Det är grisfest på Casa Antonio i Playa del Ingles, Gran Canaria.

- Det rullar, det rullar, det rullar, det ruuuullar!

Rune Fredriksson, 57, från Åby utanför Norrköping tar i och sjunger och gungar allt vad han har. Han är där med sin fru, hennes systrar och deras makar.

De skrattar. Det är svårt att låta bli när finländarna vid långbordet bakom ställer sig upp på sina stolar, balanserar de tömda vinflaskorna på huvudet för kanske sjunde gången, och vrålar:

- Mera vin! Mera vin!

De har förstått vad en grisfest går ut på. Det är varken maten eller underhållningen som man betalar 360 kronor för. Det är den obegränsade tillgången på surt, spanskt bordsvin.

Rune Fredriksson och hans fru Ulla har varit på grisfest förr. Det var säkert tio år sedan, men ingenting har förändrats.

Festen börjar på Casa Antonio klockan åtta. Antonio själv står i dörren och samlar in biljetter och pussar.

Han lär sitta inne med världsrekordet. I fyrtio år har han ordnat grisfester och lika länge har han insisterat på att kyssa varenda kvinna som kliver över hans tröskel.

Reseledarna står strax innanför dörren, sätter en klibbig fördrink i näven på varje gäst och lugnar dem som inte uppskattade att få en yvig, om än vältrimmad, vit mustasch i munnen.

- Det hör till, alla måste pussa honom, säger Karin Risåker som jobbar på Ving.

Ingen hör vad Antonio säger - det ekar i den stora festlokalen - men det lär vara ett välkomsttal som han håller på alla skandinaviska språk.

Plötsligt släcks lyset. Två servitörer bär in en brinnande bricka. Är det den helstekta grisen? Nej, någon hel gris blir det inte, bara ett svinhuvud. Brickan bärs ut igen.

Och sedan är det matdags. Potatis, vitkål, ris och kycklingklubbor. Något slags fläskkött finns det också. Ingen bryr sig egentligen. Det roliga är sångerna, vännerna, vinet.

Stämningen är skyhög från första stund.

- Det är hemlandstoner det här, ropar Rune Fredriksson lyckligt mellan verserna till Kostervalsen.

Tallrikarna är fortfarande halvfulla när någon bjuder upp och sedan är dansen igång.

Pappor valsar med sina döttrar, fruar svänger om med sina män och en reseledare styr runt med någons mormor. Karin Risåker klappar händerna och har roligt, trots att det är hennes tjugonde grisfest i ordningen.

- Man får så otroligt bra kontakt med gästerna! Alla är så glada och avslappnade. Ingen klagar på rummen nu, säger hon och springer iväg för att hämta mer vin.

Två feta damer i för små volangklänningar stampar i otakt till flamencotoner och en trött, svettig man knäpper med fingrarna.

När reseledarna intar scenen blir det mer fart. Fågeldansen, macarena och så slängrumpa. Alla är med.

Och alla har en helt fantastisk kväll.

Det började som ett misstag

Johanna Kendel

ARTIKELN HANDLAR OM