"Jag trodde jag skulle få ett hysteriskt sammanbrott"

Foto: Fran vänster Jamie, Jen, John, Holly och jag nere i Side Bar under Hollys sista kväll i Australien.
RESA

27 mars, Sydney, Australien.

Hur är det med er därhemma?

Här är det bara bra, förutom att jag har bränt mig. Är väldigt tacksam över att det finns aloe vera-kräm.

Nu har ännu en helg gått och mina två lediga dagar – som bara blev en för att jag var tvungen att jobba på Subway i går – har passerat. Eller jag hade ju kunnat säga nej, men har lite svårt att säga nej till jobb.

Trodde att jag skulle få ett hysteriskt sammanbrott när jag jobbade i söndags. Inte likt mig, men när man kommer till jobbet klockan 18 och inga förberedelser är gjorda och diskberget är enormt, så jublar inte jag av glädje i alla fall. Sam och jag var allt annat än glada.

I lördags var det Hollys sista kväll i Australien så jag gick till Side Bar, för att vara lite social och säga hej då. Självklart började det regna, eller rättare sagt: himlen öppnade sig. Jag blev genomvåt. Som tur är så är det mörkt inne på Side Bar att ingen märkte det.

Jobbigt att säga hej då till Holly – det blev lite tårar oss emellan. Men inget varar för evigt, eller hur!?

Att sova på hostel och bo med sju andra i ett rum i två månader, gör att man blir immun mot alla olika slags ljud när man sover. Inget väcker mig! Och då menar jag inget. När jag vaknade i måndags fick jag reda på att brandlarmet i vår byggnad hade gått och att brandkåren hade kommit. Men det var inget allvarligt, så vi behövde inte evakuera.

Jag sover med fönstret öppet, men har jag hört något? Nä, inte ett enda ljud.

Ahh...jag har glömt att berätta. Jag har klagat på att de inte har något annat än vitt bröd i detta land. Men nu har jag hittat pumpernickel på Coles. Och det kostar bara 98 cent. Det är ju inte Lingongrova precis, men sååå mycket bättre än vitt bröd i alla fall.

Ja, ja. Efter frukost och konstaterandet att jag sover som en björn, så var det dags för en utflykt. Vi åkte till Terrigal, som ligger norr om Sydney. Det tog 1,5 timme, men det var det värt.

Det är ett litet ställe, som ligger precis vid en strand som är helt underbar. Lång strand och höga vågor och – bäst av allt – inte alls många människor.

Jag somnade såklart och glömde solkrämen. Så nu är mina axlar och bröstkorgen vackert kräftröda, men som sagt, tack för att det finns aloe vera-kräm.

Sedan skulle jag börja jobba klockan 20, men hade inte en enda kopp kaffe i mitt blod, så vi begav oss ner till Circular Quay. Vi tänkte sitta på gräset vid Operahuset och dricka kaffe. Men när vi kommer ner ser vi en rad med stora statybjörnar – målade i olika motiv.

När jag kollade närmare såg jag att det var en för varje land. Gick runt tills jag hittade Sveriges. Vad tror ni den björnen hade för motiv? Jo, en midsommarkrans på huvudet och ett stort farfarsnattlinne med midsommarsångstexter.

Tydligen har dessa så kallade ”Buddy Bears” varit i många olika städer, världen över. Det är ett Unicef-projekt och nu ska de tillbaka till Berlin. Fina var de i alla fall. Men något kaffe fick jag aldrig. Björnarna tog upp väl lång tid och jobbet väntade.

Veckans resenär

Ida Jansson