Koh Hai - ett äkta paradis

RESA

På thailändska charternyheten finns inga skränande barer - bara mjuk, vit sand

1 av 3 | Foto: Skymningen faller över Koh Hai och ett monsunregn är nära. Då blir himlen som allra vackrast.

Vi hör att inga färjor går till den lilla ön Koh Hai på eftermiddagarna.

Hotellpersonalen på ön säger att havet riskerar att bli oroligt senare på dagen under monsunperioden. De vill inte komma och hämta oss.

Men vi chansar och åker ändå.

Färden är en och en halv timme lång söderut från staden Krabi och vi når piren Pak Meng vid tretiden på eftermiddagen.

Just då ska en långsvansbåt lastad med varor och personal fara över till en av öns sex bungalowresorts. Vi får åka med för knappt 40 kronor var.

En timme senare, rejält nerstänkta av salta vågor, puttrar vi in mot Koh Hais läsida. Vattnet blir alldeles stilla och turkost.

Vi sätter fötterna i den vita, mjuka sanden. Några hundar vilar lojt på stranden och orkar knappt lyfta sina huvuden för att se efter vem som kommer.

Koh Hai, strax söder om Koh Lanta i södra Thailand, är en populär tillflykt för framför allt svenskar.

- 80 procent av våra gäster är från Sverige, berättar Chitladda Rungsitsawat, vd för Fantasy resort.

Hon oroar sig för att turisterna kanske inte vågar komma tillbaka efter tsunamin.

- Folk kanske inte förstår att Koh Hai klarade sig utan skador eftersom de flesta anläggningarna ligger på den skyddade östsidan av ön.

Här finns inga affärer, inga bilar, inga skränande barer. Vi kommer hit under lågsäsong och ön är extra stilla nu.

Stefano Zani, 48, från italienska Florens är en av få besökare. Tillsammans med sin lilla familj är han här för första gången. De stannar i två veckor och vi undrar vad de gör på dagarna.

- Läser, äter, sover.

Han och femåriga dottern Rebecca fotograferar en halvt upplöst sköldpadda som flyter i strandkanten.

- Det här är den bästa mixen mellan natur och komfort. Perfekt för våra behov.

Stefano Zani pekar lite oroligt upp mot den grönskande sluttningen precis bakom hotellanläggningen.

- Vi är inte vana vid vildmark och här finns den ju alldeles inpå knuten, säger han.

Vi går mot en smal stig som slingrar sig över till andra sidan av ön. June, en burmesisk servitör, visar oss var den börjar men först måste vi huka under vass taggtråd. Vi undrar om här finns ormar. Vi får ett undvikande svar som vi tolkar som ett nej och vandrar fram, omgivna av drypande grönska. Luftfuktigheten är så hög efter nattens och morgonens regnande att andetagen blir mycket tunga.

Efter 20 minuter når vi platt mark igen och blir stående i en kokospalmodling. Närmare stranden ligger en pytteliten by där invånarna säljer kokosnötter. Under högsäsong hyr de ut några enkla bungalower för sin försörjning.

Längst bort i strandkanten ser vi början av nationalparken.

Men först måste vi hoppa i vattnet och skölja av oss den klibbiga hinnan av myggmedel och svett. När vi pustar ut i skuggan möter vi tre män i 20-årsåldern.

De säger att det finns näshornsfåglar på ön.

Vi spanar efter dem i trädkronorna när vi vandrar vidare. Plötsligt rasslar det till i lövverket ovanför oss. Vi hör några dämpade skrän.

Stora, svartvita vingar breder ut sig mot himlen och vi glömmer för ett ögonblick alla mygg på våra armar och ben.

En stund senare ser vi ett par feta varanödlor, en och en halv meter långa. Utflykten på paradisön visar sig bli en äventyrlig upptäcksfärd.

Och kanske mer äventyrlig än vi anade. Vi får veta att svarta kobror lever på ön där vi vandrat.

Smaragdgrottan som ligger på den bulliga ön Koh Muk är det populäraste utflyktsmålet från ön.

Båten stannar vid en brant kalkstensvägg och vi kastar oss i vattnet. Några av oss har förärats med vattensäkra ficklampor.

Vi simmar in i ett svart hål i berget. Men alla vågar inte hänga med.

Efter ett par minuters otäck simtur, halvt i mörker, där man plötsligt stöter ihop med en okänd arm eller ett ben, ser vi ljuset vid grottans mynning.

Framför oss väntar en magisk syn: en öppning med en liten fin, solfjäderformad sandstrand omringad av branta väggar, täckta av djungelliknande växtlighet. Högt ovanför oss svävar blå himmel som ett tak.

Himlen skimrar i orange, gult och rött och det är vår sista kväll på Koh Hai. Vi blir vemodiga över att lämna allt det vackra.

På stranden klinkar två brittiska unga män på gitarr. Lee Janes, 24, har tagit med sig lillebror Steve, 17, för att visa sitt favoritland Thailand under tre månader.

Båda uppskattar stillheten på den lilla ön.

- Helt underbart, säger Lee Janes.

Vi håller med, men undrar hur länge vi skulle klara oss utan fart och fläkt.

Kanske bara några dagar.

Malin Husár

ARTIKELN HANDLAR OM