”Jag saknar lokal-sinne, ring polis”

RESA

”Att gå vilse är det bästa sättet att lära känna en stad.” Säger ­klyschan.

Tja, eller att inte få se något av den alls. Säger jag.

Ta det från en som föddes utan lokalsinne och har irrat bort massor av resmål. Vi lär inte känna en ny stad – vi missar den.

Inte ens på hemmaplan hittar jag. I en hel termin cyklade jag till journalisthögskolan i en ögla, utan att märka det. När en kompis påpekade det började jag skratta, inte är det väl möjligt att korsa samma punkt två gånger utan att märka det! Sedan halade han fram en karta och överbevisade mig. Då slutade jag skratta och mammas ord ringde i mina öron: ”Lilla gumman. Ibland undrar man hur du kom in på dagis.”

Några som också skrattar, är alla taxichaufförer jag mött både i Sverige och ­utomlands. Jag har:

Gett upp sökandet, ringt efter en bil och bett om en körning hem till mig själv (nykter).

Hoppat in i en taxi i en liten ungersk by, halat fram hotellets visitkort och blivit skjutsad runt hörnet med orden ”It’s on me, love”.

Eskorterats tillbaka av en vänlig tysk taxichaufför när jag skulle turistköra en Trabant och kom ifrån gruppen.

Ägnat en hel helg åt att försöka hitta någonstans att äta i Paris, utan att lyckas. Det ­beror inte på min kräsna smak, utan på att jag måste ha gått i cirklar.

Nej, det är inte ett dugg charmigt att gå vilse i en främmande stad, hamna i en gränd som luktar avlopp utan att ha en susning om hur man kom dit ­eller hur man tar sig därifrån. I det läget sätter man sig inte ner i lugn och ro, ­njuter av livets nycker och ser det som en chans att upptäcka något nytt. Hell no. This is what we do: Vi sliter vårt hår, vrålar ”inte nu igen!” och ­försöker ­desperat hitta någon att fråga och när det väl dyker upp någon ­talar vi ­inte samma språk och kartan man håller fram bemöts med en medlidsam blick eftersom vi befinner oss långt utanför den. Till slut börjar man gå på chans åt ena hållet bara för att komma tillbaka till samma plats två ­timmar senare, nu akut hungrig (alla affärer har hunnit stänga). Det börjar bli mörkt.

Vi är många som är drabbade och det finns en internationell ­förening för människor som fötts utan lokalsinne. Den föreningen borde ta fram en sådan där bricka som epilepsisjuka kan ha runt halsen, för om ni hittar någon av oss bortvirrade och uppgivna i okända kvarter så står det på de tio vanligaste språken: ”Jag saknar lokalsinne, ring polis.”

Hemma i Sverige tvingas man mumla bort frågor från ­omgivningen: ”Vad tyckte du om den där fantastiska bistron jag tipsade om?” och ”Du missade väl inte den coola gayklubben vid Champs-Élysées?”. Om man ­ändå hade hittat till Champs-­Élysées…

Jag har rest så mycket, jag har missat så ­mycket. Men det finns faktiskt en fördel med att aldrig känna igen sig som resenär. Man kan återvända till samma ställe hur många gånger som helst utan att bli blasé.

Foto: Amsterdam är en enkel stad att bara irra omkring i.

Åsas topp 3

Idiotsäkra resmål:

Staden Hum, ­Kroatien

Världens minsta stad har 23 ­invånare och tar tio ­minuter för vanligt folk att upptäcka – vi andra kan alltså sysselsätta oss en hel helg.

Katakomberna, ­Paris

Underjordiska tunnlar som sträcker sig 30 mil under gatorna ger inget utrymmet för egna initiativ, utan är bara att följa. Att det blir enformigt efter några dagar får man ta.

Amsterdam

Innerstadskartan ser ut som ett fingeravtryck och här kan man gå runt, runt, runt i en skyddad verkstad hur länge som helst. Tack vare att centrum är omgärdat av vatten riskerar man inte att hamna ute på en åker.

Idiotsäkra resmål

Åsa Erlandson, krönikör Aftonbladet Resa