I sambans hemland svänger Natal skönt

Publicerad:
Uppdaterad:

Charterorten Ponta Negra lockar såväl svenskar som brasilianare

På helgerna invaderas stranden i Ponta Negra av brasilianare.
Foto: MARIA ÖSTLIN
På helgerna invaderas stranden i Ponta Negra av brasilianare.

Det gungar, det brusar. Är det inte musiken är det Atlantens vågor som slår in mot stränderna.

I Natal, nära Brasiliens östligaste spets, tycks det aldrig bli riktigt tyst och lugnt.

En gång om året, i början av december, kulminerar det. Vi kastas rakt in i folkfesten alla talar om: Carnatal.

Foto: MARIA ÖSTLIN
Andra dagar kan stranden i Ponta Negra ligga så här öde.

Det är inte spektakulärt som i Rio. Inget glitter, inga plymer, inga fantastiska dräkter och halvnakna kroppar. Desto mer glädje, party och gemenskap. Här är det "vanligt" folk som gör festen och biljetterna är slut sedan länge.

Många brasilianare har sparat hela året för att kunna delta i det som kallas blocket. Att vara med där innebär att man får gå, dansa, festa och sjunga på marken kring stora lastbilar. På flaken har en scen byggts upp och där står mer eller mindre kända band och spelar så det vibrerar i luften.

Vi har fått tag på de billigare läktarbiljetterna och svänger på höfterna tillsammans med tusentals andra. Alla är iklädda likadana t-shirts, som gäller som inträde.

- Det här är årets höjdpunkt! Självklart måste vi gå hit, skriker Luiz Henrique Costa från Natal. Hela tiden överröstar musiken oss när vi försöker prata, men jag förstår att han och hans fru Renata är trogna Carnatal-besökare.

Plötsligt tystnar trummorna. Alla sjunger med i en uppenbar hitlåt, svängandes med armarna i luften åt samma håll. Läktaren känns väldigt ostadig under oss men jag tänker att arrangörerna borde vara erfarna - detta är 13:e året i rad som festen ordnas.

Vi överlever festen och nästa morgon vaknar vi upp redan vid 5-tiden på morgonen, strax efter att solen har gått upp. Tidsskillnaden på minus fyra timmar gör sig påmind.

När jag tar mig ut för att springa längs stranden i Ponta Negra en dryg timme senare är jag långt ifrån ensam. En man tar hand om sin fiskfångst - dagens middag? En annan står och gör morgongymnastik i klassisk stil: Armarna uppåt sträck och knäböj, um, dois, um, dois - ett, två, ett, två.

Parasollerna fälls upp och solstolarna ställs fram. Några brasilianska tjejer har lagt sig på plats för strålarna bränner redan i huden. Det märks att vi inte är långt från ekvatorn.

Den mindre orten Ponta Negra, en dryg mil söder om Natal, tar numera hand om de flesta turisterna, både europeiska och brasilianska. Storstaden Natal med runt 800 000 invånare lockar inte längre. Där har flera av hotellen och strandförsäljningarna tvingats slå igen. Till och med turistinformationen nere vid Praia dos Artistas ligger öde, förutom en sovande polis.

Men i Ponta Negra byggs det för fullt och nya hotell ploppar upp som svampar ur jorden. Här är det full fart, särskilt på helgerna. Då är det brassarna som äger stranden och de utländska turisterna försvinner i mängden.

Stora sällskap festar i sanden, man har bunkrat upp med mat och dryck. Vagnar med grillspett, majskolvar, glass, kokosnötter och hula-hula - urgröpta ananasfrukter med sprit och fruktkött i - rullar regelbundet förbi. Försäljarna försöker enträget pracka på oss saker.

- Look, very nice.

- No thank you. Tchau! (Hej då).

Glänsande, vältränade kroppar eller mulligt hull spelar ingen roll. Här visar man gärna upp det man har och stringbikinin duger fortfarande, även om en något större variant som täcker en knapp tredjedel av skinkorna är mest populär.

Tidvattnet är högt och tränger ihop alla på en smal sandremsa. Vattnet sköljer runt anklarna på de som står längst ut. Den hetsiga musiken hörs överallt och några börjar spontant att dansa, rullande, förförande rörelser.

Ibland blir förälskelsen riktigt stark. Som för Erik och Ingegerd Salomonsson, 66 och 62 år, från Veddige i Halland. För drygt ett år sedan var de på semester i Ponta Negra för första gången. Nio månader senare, i slutet av september förra året, flyttade de hit med alla ägodelar samlade i varsin resväska.

- Den 28 juni hade vi sålt huset och allt auktionerades ut som på en riktig gårdsförsäljning, berättar Ingegerd, som numera har tvingats byta till andranamnet Alva.

- De kan bara inte uttala Ingegerd här, så det fick bli Alva i stället. Men det spelar ingen roll, skrattar hon.

Första tiden var det hotell som gällde men nu har de äntligen flyttat in i ett eget hus 300 meter från stranden. Och de

älskar det.

- När vi kom hit första gången blev vi riktigt betagna. Det är perfekt, ungefär samma temperatur hela året, säger Erik.

Men det krävdes lite övertalning för att få med Ingegerd/Alva på noterna.

- Ja, det var svårt. Jag älskade ju mitt jobb som mattelärare och hade tänkt arbeta några år till, säger hon.

Till sist bestämde hon sig och verkar inte ångra sig det minsta. Nu är den stora utmaningen att lära sig portugisiska.

- Det går bättre och bättre. I dag var jag på ett shoppingcenter och skulle fråga efter en kopiator. En man beskrev vägen och jag lyckades hitta. Det var en höjdare!

Men hur kunde ni lämna allt för någonting så nytt och okänt?

- Det är väl så att om man inte gör någonting, då går man ju där i samma lunk. Det gäller att ta för sig och våga, säger Erik försiktigt och häller upp lite mer guaranádricka åt oss där vi sitter i den gröna lilla trädgården.

Sanden yr och fartvinden vill hela tiden slita av kepsen från huvudet. Vi håller oss krampaktigt fast och känner oss lite utsatta i den öppna strandjeepens baksäte utan säkerhetsbälten.

Men snart har känslan av oro försvunnit och leendena sprids ohjälpligt över ansiktena. Chauffören Marcel vet vad han gör när han med van hand rattar fordonet över sanddynerna i Genipabu norr om Natal.

Så har även vi fallit för frestelsen att åka på en dagstur med beach-buggy, strandjeep. Detta är den stora turistattraktionen sedan flera år tillbaka.

Det var faktiskt just bland Genipabus stora, vita sanddyner som strandjeepsturerna föddes 1978. Av hänsyn till miljön får inte vem som helst köra i området i dag - det krävs licens.

Vi har fegat ur och har valt att åka "sem emoção", utan känsla, skrämda av historier om hur det kan gå om man svarar ja på frågan om man vill åka "com emoção", med känsla. Desto modigare var Marie Karlsson, 25 år, och Anders Hindemo, 27 år, från Örebro.

- Vi valde med känsla. Men vi var förberedda och hade sett bilder på internet, säger Anders.

- Ja, och det ser läskigare ut på bild än det är i verkligheten, fyller Marie i. Man hänger bara med. Det känns lite som fångarna på fortet.

För vår del uppstår det enda verkliga obehaget när vi kör fast. Hjulen borrar sig längre och längre ner i den lösa sanden och Marcel tvingas ta fram domkraften. Till slut knuffas vi loss med hjälp av några killar som kör sina motocrosscyklar i närheten och färden kan fortsätta.

Ett obligatoriskt stopp på turen är "aerobundas". Jag sitter i en hängsele som löper på en vajer och åker sedan rakt ner i det svalkande vattnet. Härligt! Äntligen avsvalkad! Solen står nu nästan i zenit och det gäller att skydda huden. Hög solskyddsfaktor är ett måste. Efter att ha smort in hela kroppen och sedan sladdat runt i sanden ser man ut som ett sandpapper, omöjlig att borsta ren.

Jeepturen gav mersmak. Nu vill vi upptäcka mer av omgivningarna och hyr en bil. Färden går söderut mot långa, folktomma stränder.

På vägen passerar vi några mindre samhällen där levnadsförhållandena tycks enklare. Några kvinnor tvättar kläder i en å och lägger dom sedan att torka på det torra gräset. Längs vägkanten står fruktstånden uppradade, dignande av exotiska läckerheter, och vi bromsar in. Vi längtar efter frukt, som tyvärr var svårt att hitta och köpa inne i Ponta Negra. Den brasilianska livsstilen i städerna påminner ofta om den i USA, bland annat just det att man behöver bil för att åka och handla i stora shoppingcentran.

Ute på landsbygden är det annorlunda. Småbutikerna finns kvar. Vi köper ananas och mango och spanar in de lustiga

cashewfrukterna - gula och paprikaliknande, med en stenhård knöl i änden där själva nöten sitter inbäddad.

Framåt eftermiddagen rullar vi in i Praia da Pipa, en charmig turistort där det mesta kretsar runt den lilla huvudgatan. Här ligger massor av små restauranger, barer, affärer och pousadas - lite enklare hotell. Flera av husen är fantasifullt målade i glada, varma färger. Det känns lite som en sagovärld. Tempot är lugnt, ingen tycks ha bråttom.

Ett bad lockar och vi kryssar neråt mellan husen på den branta sluttningen. Men - stranden är borta. Vågorna slår in med kraft och här och var ligger svarta korallstenar och lurar. Besvikna letar vi upp en liten strandplätt som tycks förbli oberörd av tidvattnet. Det är alltså det här som är "praian" - stranden - i Pipa.

Snart fattar vi hur det funkar: Man bor i Pipa, äter gott och tar en drink på någon av barerna på kvällarna. På förmiddagarna beger man sig till de stora, sköna stränderna som ligger en bit utanför byn. Regelbundet passerar små minibussar med delfiner på och det är bara att stanna en och hoppa in. För knappt 3 kronor kommer man dit man vill.

Lodräta, vackert rödaktiga stup omger och isolerar de flesta av stränderna och på ett par ställen går det att ta sig ner via branta trappor. Ett annat alternativ är att promenera nere vid strandkanten på morgonen, då tidvattnet är lågt. Väl framme kan du slå dig ner hundra meter från närmsta solande granne. Längs en sträcka på ungefär tre kilometer finns bara två serveringar.

Det är det här paradiset man drömmer om hemma i vinterkalla Sverige.

Anna Arnesson, 31, Carolina Lindgren, 33, Camilla Eriksson, 32 och Elin Morastseter, 33 år, bor alla i Oslo. Det här är tredje året i rad som de åker på semester tillsammans och de har valt att tillbringa två slappa veckor i Pipa.

- Det bästa är att bara sitta på en servering, gå i och bada lite, äta lite, dricka lite" säger Carolina och de andra skrattar medhållande.

- Vi älskar det! utbrister en enad kör.

Elin sätter ord på det vi själva upplevt så många gånger under vår resa:

- Brasilianarna är så himla snälla och hjälpsamma. De blir aldrig arga.

Tillbaka i Ponta Negra. Skymningen faller. Längst bort, där vägen slutar, spelas en spontan fotbollsmatch på den blöta sanden. Några få fiskebåtar ligger till ro och näten är upphängda. Man kan ana den fiskeby som en gång fanns här. Numera ligger serveringarna uppradade längs strandvägen, tillsammans med några souvenirbutiker, ett par enkla affärer och en handfull mindre hotell.

Efter en vecka tillsammans har jag och fotografen Maria Östlin blivit trötta på att alltid beställa samma mat. På de flesta restauranger är nämligen en rätt alltid beräknad för två personer. Praktiskt, för det blir väldigt billigt. Problematiskt, om man inte har samma smak. För första gången vill vi beställa olika men enas till sist kring en fiskrätt.

Lugnet infinner sig, men bara för en kort stund. Snart stannar två smutsiga små pojkar och tigger pengar av oss med bedjande ögon. Och på serveringen intill upptäcker vi hur unga, brasilianska flickor delar bord med äldre, europeiska män. Så har prostitutionen blivit synlig även här.

Maten står oss plötsligt upp i halsen. Även i detta paradis har den ökande charterturismen börjat visa sina allra tråkigaste baksidor.

Malin Husar

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN