Närmaste granne bor 15 mil bort

Lev exklusivt vildmarksliv på Australiens västkust

Foto: Johan Furusjö
På upptäcktsfärd där inte många människor har varit förr. Tracy McCullough från Perth och Sue-Ann Levy från Toronto, Kanada, letar snäckor på en strand nära Faraway bay.
Foto: Johan Furusjö
Bruce Ellison ger en lektion i barramundifiske på floden han döpt till Monitor creek. Inga platser här hade namn innan vi kom hit , säger han.

Solen går långsamt upp över Faraway bay och trycker sitt varma ljus mot de röda klipporna vid slutet av stranden. De få gästerna i denna avlägsna utpost i den australiska vildmarken tittar ut över havet medan de äter frukost i huset högt uppe på kullen.

Vädret är svalt och skönt för att vara i tropikerna – drygt 30 grader och inte så hög luftfuktighet. Men så är det ju också mitt i torrsäsongen, norra Australiens vinter.

Det är lyx som lockar folk till bushlägret i Faraway bay, en plats så avlägsen att man bara kan nå den med flygplan eller en två dagar lång båttur från Darwin. Men inte lyx i form av room service eller nytumlade morgonrockar. Den här lyxen handlar om två helt andra saker: avskildhet och natur.

Hela Western Australia, delstaten där Faraway bay ligger, är extremt glesbefolkad, och Faraway bay finns längst ut på skalan. Här är populationen just nu elva: fyra anställda och sju gäster.

Grannar finns – men de är 15 mil bort. Det här är så mycket vildmark det kan bli.

Hit kommer relativt välbärgade människor för att leva bushliv med stil. För att gå där bara ett fåtal människor har gått förut, simma i vattenhål som man har helt för sig själv och fiska hela dagen – men äta vällagad mat i stället för grillkorv och sova bekvämt i en egen bungalow i stället för under bar himmel.

– Våra gäster är ofta folk som har varit överallt och är ute efter något annorlunda. De kommer hit för att se vildmarken och för att få uppleva något som ingen annan har gjort, säger Faraway bays ägare Bruce Ellison.

Innan han och hans fru Robyn byggde bushcampen ägnade Bruce flera år att leta efter rätt plats. Han jobbade för olika företag som letade diamanter längs Australiens nordkust – ”diamantkusten” – och medan han flög på uppdrag av dem höll han ögonen öppna efter en plats där han och Robyn kunde förverkliga sin vision.

I dag består bushcampen av ett stort timrat tak med kök och matplats, och sex halvöppna skjul i sluttningen ner mot havet. Här bor gästerna enkelt men bekvämt, med myggnät som väggar och med delade duschar/toaletter i skjul längre upp i sluttningen.

Hela bygget är självförsörjande och har egen dieselgenerator som alstrar el mellan klockan 07 och 21. Vatten leds ner av rör direkt från en källa några hundra meter bort. Telefonledningar vore alltför dyrt att dra ända hit ut – kommunikationen går i stället via en stor parabolantenn.

De två stränderna nedanför lägret är förrädiskt inbjudande. De lockar till bad – ända tills man inser att det är fler än människor som gillar stränderna.

– Det finns stora saltvattenkrokodiler på stranden och hajar i havet. Poolen här uppe på kullen är det enda stället där man kan bada säkert, säger Marilyn Adamson som arbetar på lägret.

Trots krokodilhot är det efter frukosten dags att ge sig ner på stranden – det är ju där båtarna ligger. Vadande drar vi ut de två motorbåtarna och sätter fart över Timorsjön, som havet mellan Australien och Indonesien heter, mot floden Monitor creek för att fiska.

Pensionerade Bill Riedel från trakten kring Adelaide i södra Australien blir mäkta stolt när han lyckas få en barramundi på kroken – ”barra” är sportfiskarnas favoritfisk i Australien. Bill och hustrun Elizabeth är på semester med sonen David och hans fru Annie, som har flugit in direkt från New York där de bor.

– Det är perfekt att mötas här, eftersom vi bor i USA och mamma och pappa söderut, säger David Riedel.

– Det var de som hittade det här stället på internet. Naturen är verkligen fantastisk. Jag gillar att fiska också, så det är ett plus, fortsätter han.

Efter ”barra”-fisket och lite stenklättring på land vid flodens slut stannar vi och badar i ett avskärmat vattenhål omgivet av 30 meter höga, röda klippor.

Här får vi ännu ett exempel på hur långt ifrån civilisationen vi egentligen är.

– Inga platser här hade namn innan vi kom hit. Vi hittar på namnen eftersom, och sedan blir de kvar, säger Bruce Ellison.

– Det här vattenhålet kallar vi till exempel Monitor pool, eftersom det finns water monitors, stora vattenödlor, i poolen. Och om det här är Monitor pool är det naturligt att kalla floden Monitor creek.

På väg tillbaka längs floden ser vi flera feta krokodiler som ligger och vilar gapande på klipporna.

Vildmarkslivet på Faraway bay fortsätter dag efter dag. Fiske vid ett korallrev ute i havet avlöses av en båttur upp längs mäktiga King George river, en 18 kilometer lång havsvik som omges av lodräta, oranga klippväggar. Under regnperioden dundrar de 55 meter höga King George-fallen längst in i viken och gör det hammarhajbebodda vattnet strömt.

Den vita snäckstranden Coral beach är ett annat utflyktsmål – liksom de aboriginska klippmålningarna en dryg timmes färd inåt landet med fyrhjulsdriven pickup längs dammiga vägar med dingospår.

När man gör vad har sina naturliga orsaker. Tidtabellen styrs av tidvattnet – det går inte att tämja naturen.

De som helst vill slappa på semestern har ingen större anledning att åka till Faraway bay. Det är upp i ottan, full aktivitet hela dagen och i säng efter middagen som gäller.

Inte heller är det helt okontroversiellt att resa hit. Det tog sex år för Bruce och Robyn Ellison att få tillstånd att bygga bushlägret. Både naturvårdsföreningar och aboriginska grupper var emot det.

Miljövännernas rädsla att bushlägret skulle vara en negativ exploatering av vildmarken förstår dock inte Bruce Ellison över huvud taget.

– De talar om att de vill spara naturen åt kommande generationer. Men den här generationen då, har inte den rätt att få uppleva det här?

På eftermiddagen kommer Bruce Ellison, kollegan Lindsay Adamson och några av gästerna tillbaka med jätteostron som de har plockat från klipporna en kort båtresa bort. En del ska ätas råa – och en del lagas till av kocken Kylie Burner och avnjuts när mörkret har fallit.

Nere vid strandkanten skuttar en euro-känguru dumdristigt nära vattenbrynet, men verkar inte ha ett bekymmer i världen. Inte heller havsörnarna eller pelikanerna som dyker upp då och då.

När strömmen slås av klockan nio störtar alla gäster i säng efter ännu en dag fylld av äventyr.

Det gäller att vara uppe till soluppgången klockan halv sex – innan halva dagen har gått.

Miniguide: Faraway Beach

Johan Furusjö

ARTIKELN HANDLAR OM