Drömstränder, lyxliv – och val i sikte

RESA

Karibiens övärld lockar med natur och romantik

1 av 4 | Foto: Här är den – knölvalen. Som vuxen kan den bli upp till 15 meter lång och väga ungefär lika mycket som en tankbil med släpvagn.

De väger 40 ton. De är hundratals, på lekhumör och borde vara omöjliga att missa.

Trots det har vi inte sett en enda knölval.

Följ med på valsafari på Samanáhalvön i Dominikanska republiken, en av nyheterna i vinter.

Solen segar sig upp över hamnstaden Santa Bárbara de Samaná i nordöstra Dominikanska republiken.

En bra dag för valskådning – som det ser ut.

– Är det dåligt väder och höga vågor ser man ingenting. Men även om det är fint som i dag, så kan man inte vara säker, säger vår holländske ciceron Hennie Disveld och tittar skeptiskt ut över vattnet.

Tusentals knölvalar har nyss gjort som oss och lämnat de nordligare breddgraderna för den karibiska värmen. Från januari till mars är det valkalas i Samanábukten. Då samlas de här för att dejta, para sig och – för de som gjorde det året innan – föda.

Under samma period förvandlas Samaná till ett mecka för valsugna turister. Redan på väg in i staden möts vi av en gigantisk valstjärt på ”Välkommen till Samaná”-skylten. Lite längre in i byn pekar en annan skylt mot ett valmuseum.

”Dålig känsla i magen”

I hamnen ligger safaribåtarna som fylls av förväntansfulla valskådare varje morgon.

Vi är ett 50-tal ombord när vi puttrar ut ur hamnen. 46 har en kamera hängande runt halsen och ett färgat plastarmband – tecknet på att vi kvällen innan förmodligen lassat i oss all inclusive-bufféer och okynnesdruckit piña colada.

Kort efter att vi lämnat hamnen fräser vi förbi Cayo Levantado, en miniö med en extraordinär strand som varje dag invaderas av hundratals badsugna turister. Ett par rödbrända tyskar höjer sina kikare och ställer in siktet mot stranden samtidigt som vi fortsätter ut i viken.

– Jag har en dålig känsla i magen, säger Hennie bekymrat.

Ju längre ut vi kommer utan någon val i sikte, desto fler hoppfulla ansikten blir till blaserade.

Men plötsligt saktar båten in. Samtliga ombord flyger upp ur sina säten och kamerorna höjs. En bit ut ligger redan två båtar stilla. Har de sett något som vi inte har?

Vågor, inga valar

Spänningen stiger. En av tyskarna hävdar bestämt att han har sett en val spruta upp vatten.

Columbus såg valar här redan på 1400-talet.

Vi ser bara vågor.

Men så plötsligt, långt där borta: en stjärtfena! Aldrig har så många blivit så glada av en så stor stjärt. Den möts av exalterat jubel och 46 kameror som sträcks ut över relingen.

Men så försvinner den igen.

Ny, tyst väntan.

Omständigheterna är emellertid ganska angenäma: lätt guppande båt, värmande sol, fläktande vind.

– Där, titta! ropar plötsligt en ung fransyska och pekar.

Den här gången ser vi tydligt en val som sprutar upp vatten. Och en ny stjärtfena som sakta vänder ner under vattnet igen.

Vi har tur, trots guiden Hennies dåliga känsla.

– Det var en okej dag, summerar han. Förra veckan såg vi jättemånga valar på nära håll, men vissa dagar har vi inte fått se någon. Man vet aldrig vad man får.

ARTIKELN HANDLAR OM