Fy farao, vilka pyramider!

RESA

Känn historiens vingslag i Egypten

1 av 8 | Foto: Resas reporter Nina Marjavaara (till vänster) drömmer sig bort till en sprängande galopp genom öknen.

Egyptens imponerande pyramider har varit med om mycket. Mäktiga faroner, tuffa ökenvindar och giriga plundrare.

Men i dag är den största utmaningen turisthorderna som vallfärdar till Memfis, Sakkara och Giza.

Vi kom hit för att känna historiens vingslag, men fick uppleva något helt annat.

Under ett enkelt tak i det lilla inhägnande området i Memfis ligger en staty av kung Ramses II. När han dog 1223 före Kristus innebar det slutet av Egyptens sista stora glansperiod som började nästan 2 000 år tidigare, då övre och nedre Egypten enades för första gången.

Händerna är knutna kring en stämpel med hieroglyfer.

Andrea Pucheta från Nya Zeeland tittar förtjust. Hon har studerat faraonisk historia och får nu se det hon läst på riktigt.

– Det är superhäftigt, titta på detaljerna på arbetet. De var skickliga hantverkare.

I övrigt finns här inte mycket att se: palmer, några vittrande statydelar, en minisfinx i mitten och ett tiotal stånd med keramikfigurer. Antika?

– Nej, men det är bra imitationer, säger en försäljare. Här bakom har jag de äkta.

Han leder mig runt den lilla boden till fler likadana figurer i sten. En av

bildning i original av Ramses huvud bör väl vara ovärderlig.

Jag frågar vad den kostar.

– Dollar eller pund? 500 amerikanska dollar, säger han.

Från resterna av forna Memfis åker vi till Sakkara, som i 3 000 år var gravplats åt Egyptens mer prominenta invånare.

Här trotsar världens första trappstegspyramid ökenvindarna sedan 4 654 år.

– Här, berättar guiden, sprang kung

arna under tredje dynastin framför ett podium, under folkets jubel, för att sedan sätta på sig den vita och röda dubbelkronan.

Allt ligger i ruiner och vi har svårt att föreställa oss festande kungar och vanliga människor.

Runt Sakkara står majestätiska dromedarer med säkerhetsvakter på ryggen. Det är stilla och den mjuka sanden ligger lockande och vidsträckt. Så när en man i turban på ett vitt arabiskt fullblod erbjuder mig en ritt för en tia kan jag inte säga nej. Tänk att sprängrida rakt ut över sanden till Libyen. Stoet glider också smidigt över dynorna och under galoppen torkar mina läppar i den heta ökenluften.

Men till Libyen kommer jag inte. Det blir bara en sväng runt parkeringen. Men det räcker.

Kungen i Sakkaras pyramid har multnat sedan länge – de var inte så bra på mumifieringen i början – men jag känner mig mer upprymd än någonsin.

De tre pyramiderna i Giza – Cheops, Chefren och Mykerinos – täcktes en gång med mjuk fin kalksten. Nu pryder kalkstenen arabiska monument inne i Kairo och kvar är bara en matt skrovlig yta.

En sekund blankt från att vi kliver ur bilen kommer första försäljaren:

– Vykort?

Vi tackar nej.

Maria och hennes man Alois, från Österrike, har just bråkat med en försäljare om några skalbaggar i alabaster. Efter en tvivelaktig rockad mellan dollar och pund görs affären upp med sura miner.

– Folk är oförskämda, men det är härligt ändå – helt fantastiskt vackert, säger Maria.

Bakom dem reser sig den enorma Cheopspyramiden. Vid ett hål mellan de stora stenblocken sitter en trött man och vaktar. Han vill ha 125 kronor för att släppa in mig.

Jag undrar om det är värt pengarna.

– Det finns en sarkofag, men inget på väggarna. Ingen mumie, inga bilder.

Inget att se, alltså?

– Nej. Dessutom är det stängt, vi släpper bara in 300 personer per dag för att skydda monumentet.

Suck.

Till den tredje och minsta pyramiden, som tillhörde Cheops sonson, är vi däremot välkomna.

– Det gäller att inte vara klaustrofobisk och man måste ha bra motion, flåsar en brittisk dam.

Men vakten vid ingången hetsar på:

– Rapido! ropar han.

Därinne sluter sig mörkret om oss och en gång leder djupt ned i marken. Fast precis som i Cheops grav finns bara kala väggar och trånga gångar.

Jag sätter mig och försöker känna tidens vingslag men fascineras mer över min egen kropps perspiration. Mest upplyftande är att den stekheta ökenvinden känns

som en sval vårbris när vi kommer ut igen.

Försäljarnas katter i svart basaltsten börjar verka allt intressantare. Uppe på en panoramaplatå trängs tio likadana stånd med 14 dromedarer och en utsikt.

– Lady, look, for free, ryter en försäljare.

Någon frågar om jag är från månen, eftersom jag ser ut som en stjärna.Och när en kamelförare tar upp sin mobil känns Sakkaras ödsliga atmosfär betydligt mer genuin. Jag får mitt fjärde skalbaggssmycke, ”scarabee for free”, och styr mot sfinxen.

Här har de flesta turisterna samlats och här når kommersen sina högsta höjder. Två japaner jagas av en man

med Ramsesstatyer. Två irländska damer refuserar en annan. En av dem, Kathleen, skakar bestämt på sitt fräkniga ansikte.

– Den här är sönder, jag vill ha båda för tio, säger hon.

– Aldrig, svarar försäljaren.

Den andra, Elroi, tappar hatten och mannen som plockar upp den kräver en slant för besväret.

– Är det mitt blonda hår eller vad är det? Folk tror att vi är helt dumma, säger Elroi.

Det är med en trött känsla vi lämnar ett av antikens sju underverk. Ett besök på Egyptiska museet inne i Kairo känns som ett måste för en riktig bild av de forna kungadömenas makt. Här försvinner sevärdheterna i shoppingstimmet och sand.

För det mesta är ju bara ... sand. Till och med på flaska – till salu förstås.

– Fem pund! säger försäljaren.

ARTIKELN HANDLAR OM