Bara himlen ser på

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2005-11-16

Snögaranti men inga liftköer i Funäsdalens backar

Vi kör genom Funäsdalens by och vidare mot Tänndalen: runt oss ligger snön packad, över en och en halv meter djup.

Den höga höjden och de norska nordvästvindarnas nederbörd gör att Funäsdalen toppar snöligan varje vinter.

Vi tackar och kisar mot Tänndalens böljande backar som

ligger på en lång rad framför oss.

Segheten efter en lång bilresa försvinner, det kryper i benen och vi vill bara kasta oss ut i det stora vita.

Bland fyra dalstationer väljer vi att starta i Hamraområdet, det största centrat i skidsystemet, men ändå befriat från stora hotellkomplex och kända hamburgerkedjor.

Trots att Funäsdalens popularitet ökar finns det genuina bevarat, alla nybyggen övervakas av strikta regler.

Nästan alla vi träffar har varit i Sälen eller Idre förut. Men efter första besöket i Funäsdalen har de fastnat. Familjen Nordström från Sollentuna återvänder år efter år.

- Det är vackert, välordnat och så lite folk. Det finns väldigt fina längdspår också, säger Håkan Nordström som leker med yngsta dottern Lovisa, 2, nedanför barnbacken.

Det är dags för fika och resten av familjen - Eva och barnen Katja, 7, och Fabian, 5 - samlas för att gå till värdshuset.

Vi jobbar oss vidare längs fjällryggen. Vargstupet - områdets brantaste pist - är löjligt kort och inget att ödsla mer lifttid på.

Men närmare Buskvallen och ända borta vid Svansjöliftarna hittar vi gott

om röda, sköna pister att susa nedför i.

Från toppen av fjället ser vi ett gnistrande vitt landskap. Bara Kungsledens kryssmarkeringar och ett par turåkare färglägger den orörda naturen. Här skulle vi kunna stanna länge, men 3,5 mil längre bort finns ett annat stort skidområde att upptäcka.

Nästa morgon följer vi Ljusnan in i nästa dal, mot Ramundberget. Skidsystemet hålls samman i ett centrum med en stor betongbyggnad.

Jämfört med Tänndalen känns Ramundberget ganska exploaterat, även om trästugorna runt omkring är charmiga och gammeldags. Samtidigt är det lite bekvämare att bo här, där all service finns samlad.

Temperaturen har sjunkit rejält under natten. När vi åker upp i liften är det 17 grader kallt. Efter bara ett par åk har känseln i kinderna försvunnit.

Vi är nästan ensamma i backarna som är välpreparerade med kall och hård snö: perfekt för stora carvingsvängar.

Uppe på det flackare kalfjället hittar vi desto fler skidåkare. De tycks strömma till i takt med att solens strålar börjar värma.

Vi drar vidare bort mot Osthangsområdet där de tuffaste pisterna i hela Funäsdalen väntar. På väg upp i fyrstolsliften träffar vi Tony och Annika Ohlsson från Uppsala. De ger oss sitt bästa tips: att gå på tur.

- Vi var i Össjöstugan och käkade våfflor. Det måste ni prova -det var verkligen jättemysigt.

På toppen ser vi skylten som pekar mot Össjöstugan, bara två kilometer över kalfjället.

Det ser lockande ut att skida bort mot horisonten, men just nu är det fast häl och skarp lutning nerför som gäller - i dubbelsvarta Svarte Petter, en smal pist fylld av stora, stenhårda pucklar.

En bättre avslutning på skiddagen får vi i puckelfria Prima-pisten. Här kan man lätt köra på tills mjölksyran sätter stopp.

Vårt sista måste i Funäsdalen är ett besök i den klassiska toppstugan på bergknallen ovanför Funäsdalens by. Själva skidanläggningen har sett sina bästa dagar.

Förra året monterades stolliften ner och nu leder bara en enda lång ankarlift hit.

Men de fina backarna är kvar.

Vi hinner med några sköna åk innan vi kliver in i 60-talsstugan som är en servering. Det luktar nygräddade våfflor och vi häpnar när vi ser genom fönstret: en vidunderlig utsikt över landskapet.

3 röster

Malin Husár

Följ ämnen i artikeln