Jakten på den perfekta krogen

Publicerad:
Uppdaterad:

"Ingen dödar eller kastar ut den här råttan"

Erkänn, du drömmer också om den. Den Perfekta Restaurangen. Krogen som är billig, har trevlig personal och fantastisk mat i en unik miljö, samtidigt som ingen annan har hittat till detta makalösa smultronställe.

Alla har vi våra drömmar, visioner, vår heliga graal. Jag skulle tippa på att ungefär 60 procent av mitt resande går åt till jakten på Den Perfekta Restaurangen. Scen ur mitt familjeliv vid middagstid:

Maken: Ska vi gå in där? Det ser helt okej ut för mig, bara vi får sitta ner.

T: Är du dum? Den heter "Mama Rosa". En tumregel är att a-l-d-r-i-g äta på ställen som heter "Mama Rosa". Den kunde lika gärna heta "Turistfälla".

20 minuter och fem förslag senare:

Maken: Men det här stället kan vi väl ändå gå på? Kolla terrassen mot havet - den ser sagolik ut.

T: Alldeles för turistigt.

Maken: Krogen tvärs över gatan har jättefin inredning. (Rösten börjar låta lite desperat.)

T: Ha, typisk sån där låtsasallmoge för att blidka tyskarna.

Så fortsätter det tills jag lotsat familjen från strandpromenaden, ur bohemkvarteren, bortom studentstråken och in på en omöjlig bakgata där jag till sist hittar något som kan vara "det rätta stället". Men det är det aldrig. Snarare tvärtom.

Under den senaste Spanienresan lyckades jag tvinga in familjen på Kanarieöarnas mest bisarra restaurang: en krog som var så oansenlig att vi trodde att vi hamnat i någon psykotisk samlares vardagsrum. Där trängdes gamla pottor med dockor utan huvuden, symaskiner med träsoldater i naturlig storlek och hötorgskonst bredvid klassfoton från 50-talet.

Den pårökte servitören verkade uppriktigt förvånad över att ha gäster och serverade synnerligen otäck mat. Allt hade en fadd eftersmak av otvättade öron. När vi gick därifrån var vi fortfarande osäkra på om vi verkligen varit på ett matställe. Mycket tydde på att vi hade klivit in i den lokala byfånens hem.

Mitt i en bananplantage finns en servering som länge tycktes vara svaret på alla mina drömmar.

Där huserar en konstnär som "känner in dig" för att utröna vad du vill ha för mat.

-Nej, nej beställ inte. Jag vill förstå dig. Jag känner att du är bestämd, men ändå skör"nu vet jag, jag ska komponera det fulländade matkonstverket för dig.

Så långt är allt mycket bra. Jag prickar av min inre lista: Billig - säkerligen. Trevlig personal - ja. Unik miljö - absolut. Hemlig plats - definitivt. Men så hör jag dialogen från köket.

-Pappa, titta en jättestor råtta! Döda den!

-Ingen dödar eller kastar ut den här råttan. Han har kommit till oss för att stanna och hädanefter ska alla behandla den som sin bror och syster.

Suck. Där gick den drömmen i spillror. Jag gillar knäppskallar och folk som bryter normen. Men restaurangchefer som har en råtta i köket och betraktar den som sin syrra är för mycket.

Tyvärr har jag motvilligt börjat inse att det jag letar efter inte finns. Ekvationen fantastisk + okänd för allmänheten går inte ihop. Vi vill ha det unika, men inte det konstiga. Vi vill äta vällagad mat gjord av en superkock, men vill inte betala för den.

Det är bara att masa sig tillbaka till sjöterrassen. Eller fortsätta med det meningslösa letandet. För även om jag inte funnit Den Perfekta Restaurangen, har jag hittat så många knäppa krogar att jag kan göra en egen reseguide: "Råttor, hål i väggen och otvättade öron-Terris guide till världens sjukaste syltor".

Det är inte heller fy skam.

Terri Herrera Eriksson (resa@aftonbladet.se)

Publicerad: