500 000 svenskar har hjärtat här

RESA

Resas Nina Jakobson: Systeröarna har något att erbjuda för oss alla

Foto: Nattlivet i Palma kommer i gång först efter midnatt.

P almas ljus blinkar förföriskt mot oss när vi kommer körande från Cala Ratjada på Mallorcas nordvästligaste udde. De höga bergen skyddar staden från nordanvinden och gör luften het och klibbig trots att klockan är efter tio på kvällen.

Ett flygplan som klyver den rosa skymningshimlen kommer lastat med ännu ett gäng charterturister.

Det är här, vid huvudstaden, som Mallorcas enda flygplats ligger. Hit kommer de år efter år - tyskarna, engelsmännen och de drygt 500 000 svenskarna - innan de bussas vidare till någon av öns alla stränder.

Vi kommer från Mallorcas lillasyster Menorca, ön som inte är mer än fem mil bred och hälften så stor som Öland. Kontrasten är stor.

Det flacka landskapet på lilleputtön är frodigt grönt och låga, ojämna stenmurar kantar vägarna.

Klimatet är svalare på Menorca för det finns inget som skyddar från de nordliga vindarna. Högsta kullen El Toro reser sig ynka 357 meter över havet.

Men trots den låga höjden är utsikten från toppen vidunderlig. I väster skymtar öns andra stad Ciutadella och dess kringliggande sandstränder, norrut breder hamnstaden Fornells ut sig och i öst ser man ända bort till huvudstaden Maó.

På Menorca har man medvetet hindrat turismen från att breda ut sig alltför mycket. Visst finns här riktiga charterorter med stora hotell, solstolsfulla stränder och souvenirshoppar, men livet är lugnare, och kypare och annan servicepersonal pratar spanska med oss så länge vi förstår.

Längs kusten ploppar stränderna upp fortare än man hinner tänka bada. På kartan räknar jag till 92 badplatser. De flesta ligger insprängda i små vikar som kantas av klippor i lager på lager. Vattnet är kristallklart och skiftar i turkost och mörkare blått.

I Palma på Mallorca börjar nattlivet komma i gång. I kvarteret La Lonjas trånga gator ligger barerna och restaurangerna tätt. Torgens uteserveringar är fulla av folk, i gränderna får inga bord plats.

Utanför krogarna på Boteria och tvärgatan Sant Joan leker kyparna inkastare och försöker få oss att välja just deras restaurang. Men de tilltalar oss på tyska och engelska och rodnar aningen om vi svarar med en enkel spansk fras som "No gracias".

På parallellgatan Jaume Ferrer dominerar de spanska tapasbarerna. Gästerna är framför allt bofasta på ön och det är trångt och varmt och trevligt. Vi beställer vitlökschampinjoner, oliver och kalla öl och när vi tar bilder inne på stället bjuder en av gästerna på ett glas vino viejo, ett mörkt dessertvin med en svag smak av russin.

Snabbfärjan från Menorca går till Cala Ratjada, en sömnig fiskeby som väckts till liv av turistnäringen. Hit arrangerar ett par svenska charterbolag resor, men det är tyskarna som dominerar staden. Den är liten, med låga hus, mindre stränder och en känsla av riktig stad.

Annat är det på sydvästkusten, neråt Palmanova, där de stora, breda stränderna kantas av gigantiska hotellkomplex och allt bara verkar anlagt för turister. Vägen mot Palma är bred och i bra skick och löper genom ett kuperat landskap. Bergens grönska har tappat mättnaden och drar åt det grå hållet, och då har sommaren ändå knappt börjat.

Åkerjordarna ligger som röda sår och märkligt utformade väderkvarnar står stilla i den tjocka luften.

Längs Palmas strandpromenad Paseo Maritimo ligger barer, klubbar, diskotek och snabbmatsställen vägg i vägg. Först efter midnatt börjar nattlivet att komma i gång på allvar. Trottoaren är tjock av folk.

Plötsligt dyker några kvinnor i tajta orange catsuits upp. De svänger självmedvetet på höfterna när de stegar fram. Kvinnorna följs av två figurer på styltor, vita särkar hänger från axlarna och deras ansikten göms bakom porslinsmasker.

Snart sticker de flyers i händerna på oss och vi inser att de är en mer spektakulär sorts inkastare som vill att vi ska ta hissen upp till nattklubben Titos.

Hettan och trängseln är nästintill kvävande och när vi vid tretiden tappar andan och beger oss hemåt har natten i Palma bara börjat.

Den dryga halvmiljonen svenskar som åker hit varje år har inte fel.

De två systeröarna har något att erbjuda för oss alla.

Nina Jakobson