Årets fräckaste safari – inget för höjdrädda

RESA

Nu får du byta bilen mot nya linbanan i Kolmården

1 av 5 | Foto: STEFAN JEREVÅNG
Den 2,6 kilometer långa linbanan är Kolmårdens största satsning någonsin – och den för besökarna nära giraffer, zebror, björnar och lejon.

Kolmården satsar stort och högt i år, högt ovanför trädtopparna.

Men också ovanför rytande lejon, lufsande björnar och helhärliga giraffer.

Aftonbladet RESA har provåkt årets nyhet – Safarilinbanan.

Bort med bilar och den gamla linbanan där man knappt såg några djur. Fram med nya Safari, Kolmårdens största satsning någonsin, där besökarna glider fram över 300 djur.

– Det här är världsunikt, till och med San Diego Zoo har ringt och frågat vad vi håller på med, säger Magnus Nilsson, vd.

Förväntansfulla fötter trampar på golv rött som den afrikanska jorden. Trämasker slänger blickar efter gondolerna som glider iväg, en efter en över trädtopparna. Det är som att hoppa in i en skidlift, fast med galler. Och med mer pirr i magen.

”Välkommen att korsa högland och savann, men vad du än gör, kom ihåg att det är du som är gäst hos de vilda djuren... och att vad som helst kan hända...” Den dova mansrösten kommer ur högtalarna i taket, och för den som önskar kan han prata både finska och engelska. En fågel skränar och det är osäkert om det kommer uppifrån eller från skogen under oss.

Inga besök i lejongropen

Idén till den nya linbanan över Safariparken väcktes för fyra år sedan. Nu, 132 miljoner kronor senare, är den förverkligad.

– Att åka bil tog alldeles för lång tid. Vi kan ha 12000 besökare per dag och det blev enorma köer. Det här är mer hållbart och miljövänligt, banan går på grön el och kan ta 1200 personer i timmen, förklarar Magnus Nilsson, vd.

Men han försäkrar att det finns en ordentlig evakueringsplan, ingen ska behöva bli nedfirad över lejonen.

– Det enda som kan hända är väl om en giraff går fel och får en gondol i huvudet!

Vi sitter i en vagn som ser ut som en zebra. Till vänster en vidunderlig utsikt över ett glittrande Bråviken, men de afrikanska vildhundarna till höger är mer spännande. Den dova rösten är tillbaka och berättar att deras fläckar är unika, som våra fingeravtryck.

Elva kilo tungt hjärta

Vi glider långsamt förbi alpstensbockar som spanar på lamor, spatserande strutsar och en tjusig zebra som gnuggar sig mot en tall. Bredvid står en bredbent giraff och tuggar på en ungbjörk. Sedan passgångar han sig mot oss med sin låga rumpa och sitt elva kilo tunga hjärta (jo minsann, tack guiden!)

Det luktar regnvåta barr när vi svävar över Skandinaviens Sjumilaskogar. Tyskarnas

stora favorit har gömt sig så långt bort det bara går, har nog inte vant sig vid det konstiga uppe i luften än.

Det är betydligt roligare bakom nästa krön. Här bor brunbjörnarna och

de underbara nallarna lufsar runt bland tallarna. Den kanske allra största av dem ställer sig på bakbenen och tittar häpet upp mot oss. Hallå där!

Får man åka igen?

”Håll inne händer och fötter...”

Lugnet bryts av med ett vrål. Dags den stora finalen. Där! Där borta! Stora, mjuka tassar bland vitsipporna, smidiga kroppar och vrålande gap. Vi befinner oss som lägst 2,5 meter ovanför djurens konungar. De är för många för att räkna.

Tiden stannar några sekunder när jag möter en gulbrun blick.

Sedan rusar den på igen, påhejad av rytande vrål. Nu är lejonen bakom oss, de 26 minuterna är slut.

– Får man åka igen?

ARTIKELN HANDLAR OM