På glid mellan kobbar och skär

RESA

"Bättre än så här kan det inte bli"

Foto: Bästa sättet att ta sig fram i skärgården.

Tiotusentals öar att välja mellan. Mer sol och mindre regn än inåt landet. De svenska skärgårdarna bjuder på sköna naturupplevelser och Sveriges bästa väder.

Sankt Anna i Östergötland är den kanske allra vackraste. Marie-Louise Persson övervann sin rädsla för höga vågor och rangliga kanoter och paddlade ut bland skären.

Foto: Sista natten på kajaksemestern tillbringas på en liten ö utanför Harstena. Ytterligare en sagolik afton vid havet.

Blåser det inte rätt mycket?

Det är min första kommentar när vi anländer till Tyrislöt i Sankt Anna skärgård och blickar ut över de vilt brusande fjärdarna och havet. För en nybörjare som jag ser vågorna riktigt höga ut och jag känner mig inte så värst sugen på att guppa omkring hjälplös därute i en rank kajak.

Men killarna i kajakuthyrningen löser det. De kör över oss till norra sidan av Norra Finnö, där det är lä och sjön lugnare.

Nu dyker nästa problem upp. Över hela stranden breder vår packning ut sig, hur ska alla dessa plastpåsar, vattenflaskor, tält och sovsäckar få plats i de små kajakerna? Efter lite stuvande fram och tillbaka upptäcker vi att kajakerna rymmer mer än man tror vid första anblicken.

Så glider vi iväg. Känslan av att bli omsluten av vatten är härlig och det är inte alls så vingligt som jag befarat. Efter ett par kilometers paddlande kliver vi iland på en egen ö i Vänsö naturreservat och precis lagom till solnedgången står våra tält uppställda.

Morgonen därpå vaknar vi av fågelkvitter. Vilken härlig känsla att lyssna på hur allt vaknar till liv här i skärgården!

Efter frukosten är det åter dags för instuvning av alla dessa prylar. Till slut kommer vi i alla fall iväg och paddlar vidare norrut, mot Kallsö. Det känns fortfarande ovant och stelt att sitta i kajaken. I dag går det små vågor på vattnet och det gungar lite lätt och obehagligt.

Vi snirklar oss fram bland kobbar och skär. Vinden avtar, det blir alldeles lugnt och stilla och vi glider tyst fram genom vattnet.

Att paddla är att komma väldigt nära naturen och vi konstaterar snart att vi borde haft med oss en fågelbok. Det rika fågellivet skyddas av de många fågelskyddsområdena, där det råder landstigningsförbud till den 15:e augusti.

Efter lunch passerar vi ett område där vinden ligger på och vågorna blir större. Feg som jag är blir jag först lite rädd, men med hundraprocentig koncentration på paddlingen så släpper rädslan.

Runt Horvelsön, upp mot den lilla fyren vid Lammskär, blir vattnet lugnare. Men söder om Aspöja börjar kroppen säga ifrån, den är inte van vid att sitta på det här sättet, med raka ben instängd utan att kunna ändra ställning.

I liten vik på en liten ö kliver vi iland. Här finns det vi letar efter, en gräsyta åt kompisarna Annica och Lotta och en fin klipphäll åt mig och min sambo Micke. Eftersom vårt tält är självstagande går det bra att sätta upp på klipphällar, lägg där till ett uppblåsbart liggunderlag och en skön sovsäck så sover man gudomligt.

Det blir pasta till middag med bacon, creme fraiche och lök, mums! Middagen smakar alltid extra gott, tillagad och avnjuten i det fria. Eftersom vi inte behöver bära vår packning går det bra att lyxa till det lite med vin och cider. Dessutom, säger de som vet, blir kajaken stadigare ju tyngre lastad den är.

Högtrycket håller i sig och rutinerna börjar sitta: packning, nedtagning av tält, frukost och toalettbesök. Saker och ting började få sina speciella platser i kajaken, även om man varje morgon fortfarande hör kommentarer som ”den här fick ju plats i går”.

Insmorda i hög solskyddsfaktor fortsätter färden runt ön Aspöja. Vi diskuterar fortsättningen, en ö som vi vill besöka är Harstena ett par mil söderut. Dit kan vi komma den yttre vägen, mellan kala små skär i havsbandet eller genom den inre skärgårdens rika grönska. Vi väljer att paddla inomskärs.

Tältplatsen på Styrsö är av det vackrare slaget, i en lugn och stilla vik. Lotta tränar upp sina flugfiskekunskaper sittandes i sin kajak. Någon fisk till middagen ser vi dock aldrig till, men det såg ju fint ut i alla fall.

Efter årets första bad njuter vi av en sagolik afton och ser ut över ett spegelblankt hav. Mycket bättre än så här går det nog inte att ha.

Dricksvattnet håller på att sina. Dag tre börjar därför med återfärd till Tyrislöt för att fylla på nytt. Men vi tar en långlunch på vägen, under gassande sol på sköna klipphällar på yttre Olsön.

Det verkar otroligt att farvattnen utanför Tyrislöt är samma som vi två dagar tidigare upplevde som så hotfullt, nu rispas bara ytan av några små krusningar.

Med påfyllda dunkar paddlar vi vidare söderut. Jag hade oroat mig för de två kilometerna öppet vatten över Finnfjärden, tanken på att ofrivilligt hamna i vattnet på ”öppet hav” skrämmer. Men oron visar sig obefogad för vinden är så snäll och vi kommer tryggt över till öarna söder om fjärden.

Faktum är att risken för att ramla i vattnet är betydligt större när man ska kliva i eller ur kajaken – och under en paus vid Väggö lyckas en av oss mycket riktigt välta vid en istigning.

Kajaken är så tung att det inte är tal om att vända den upprätt. Vi tvingas länspumpa med flaskor och trangia-kök för att få ur allt vatten.

Efter en natt på ön Bondekrok vaknar vi för första gången till mulet väder. Det har regnat på natten men nu är det uppehåll, sikten är god, vinden lagom och Harstena nästa mål.

På vägen dit tvingas vi korsa en farled och paddlar tätt ihop för att synas så bra som möjligt, det är helg och fler båtar än vanligt är i farten. Man känner sig ganska liten i sin kajak när segel- och motorbåtarna kommer åkandes – men jag skulle inte vilja byta med dem. Vi tar oss ju fram överallt, genom trånga passager och i grunda vikar.

I en trång passage nära Harstena har ett tjugotal svanar slagit sig ner. Att se och lyssna på dessa svanar när de lyfter mot skyn är mäktigt. Det ser ut att gå alldeles för långsamt men efter ett tag så har de nått rätt hastighet och det bär iväg – tvärtemot gällande tyngdlagar.

Harstena är en vacker och mysig idyll. De röda stugorna ligger samlade kring den gräsbevuxna slätten och andas mycket historia. Ön har varit bebodd sedan 1500-talet och under 1800-talet bodde nästan 100 människor här, i dag finns ett tjugotal bofasta kvar.

Det är skönt att få sträcka på benen lite så vi tar en promenad runt husen och får en känsla av att befinna oss i Astrid Lindgrens Saltkråkan, det är bara Tjorven och Båtsman som fattas. Sommartid är Harstena en populär hamn för fritidsbåtar och dess läge är väldigt skyddat. Men när vi är här har säsongen inte riktigt satt i gång, så någon glass blir det inte, turisterna lyser med sin frånvaro och det är väldigt lugnt och skönt.

Natten tillbringas på en liten ö precis utanför Harstena. Vi hör vågskvalp och bränningar både från väster och öster. bättre sömnmedel är svårt att hitta. Under natten regnar det till och från, men det upphör fem minuter innan väckarklockan ringer. Däremot ligger dimman kvar ett tag, när vi kikar ut från tältet ser vi knappt över till nästa ö.

Men vädret blir bättre igen och det återstår bara sista etappen, tillbaka till Tyrislöt och mammas rabarberpaj som vi fantiserat om i en veckas tid.

Nu går paddlingen som en lek och det jag tidigare under veckan upplevt som hemskt höga ”vågor” är nu småpotatis. Förmodligen har de aldrig existerat annat än som hjärnspöken.

Solen lyser åter, vädret har varit helt underbart mest hela tiden och redan när vi kliver iland igen för att lämna tillbaka kajakerna ser vi fram emot nästa års tur.

Marie-Louise Persson ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM