På besök i Afrikas vardag

RESA

Bo i en hydda och ät vid tända ljus - nu satsar Gambia på ekoturism

Foto: Börje Thuresson
I skydd mellan kassavaplantorna växer jordnötter, en basvara på Gambias landsbygd.

Tumani Tenda

I år är det 40 år sedan det första charterplanet landade i Gambia. Men det lilla landet i Västafrika har mer att erbjuda än sol och bad.

Dunklet börjar lägga sig över Tumani Tenda. Fatou Msouda tar en näve jordnötter och börjar skala. Knick, knack – det gäller att ha rätt teknik när man trycker till på mitten av dem. Skalet går i bitar och de rosa nötterna trillar ut i handen.

Förutom rasslet från nötterna hörs bara ljuden från skogen: kokospalmer prasslar, cikador gnisslar, fåglar tjattrar bland mangroveträden och någonting låter som en radioapparat med rundgång på högsta volym.

– Vad är det där, frågar jag och tar itu med nötterna som Fatou har lärt mig.

– En insekt, svarar hon.

Jag vill inte tänka på hur ett djur som låter så där måste se ut. Och det gör jag inte heller. Det är alldeles för idylliskt här för att man ska orka fundera.

Det är en vanlig onsdag på Gambias landsbygd. Och i kväll blir det kyckling domoda, kyckling med jordnötssås, till middag.

Ville skydda skogen

Tumani Tenda ligger en timmes bilresa från Gambias Atlantkust. Här bor sju familjer och byn är som de flesta andra små byar i Gambia – förutom att den här får besök av hundratals europeer varje år.

Invånarna driver nämligen ett ekoturismläger.

Basiru Sanyang, 23, sköter bokningarna, hälsar gästerna välkomna och ser till att allt fungerar.

Det började med ett stycke skog, berättar han. Stora delar av Gambias vildmark hade ersatts av jordbruksmark och Tumani Tenda ville skydda sin skog.

De sökte och fick statligt stöd, och snart föddes idén om att tjäna pengar och arbeta för naturen på samma gång.

På ett plakat vid restaurangen – ett cirkustältformat tak av flätade palmblad över ett golv av betong med inmurade snäckor – står alla aktiviteter uppskrivna. Kanotfärd, batikworkshop, tur till odlingarna... Vi bestämmer oss för en rundtur i byn.

– Kaasumaay? Karesibu?

Kvinnorna och barnen stannar upp och vinkar när vi kommer in mellan husen. Hur mår du? Vad heter du?

Vi svarar så gott vi kan på deras frågor.

Alla som bor i byn tillhör jola, en av de största stammarna i Gambia.

Språket de talar heter också jola, men de flesta kan några uttryck på engelska också.

Jorden dammar röd under våra fötter och solen gassar. Två duniga kycklingar gömmer sig bakom ett par brädor när vi går förbi och vi klappar en nästan nyfödd killing som kliar sig mot fikusträdet som utgör byns samlingsplats.

– Min farfar som grundade byn på 1970-talet drömde om utveckling, om djurhållning, jordbruk och sjukvård. Och om man inte har fred och framgång i ett samhälle får man ingen utveckling, säger Basiru och förklarar att byn är ett noggrant organiserat kollektiv som styrs demokratiskt.

Alla pengar de får in går tillbaka till byn och projektet. Nästa mål är att köpa en ny bil och att bygga en egen vårdinrättning.

Söta, saftiga jordnötter

Aramatoulie Jarju och Isatou Sanyang sitter på en bänk utanför sitt hus. Aramatoulie skär till strån av palmblad och samlar ihop dem till ett knippe medan Isatou håller ordning på barnen som kravlar omkring på verandan.

– Det ska bli en fudast, en kvast att sopa med framför huset, berättar Aramatoulie och tillägger:

– Ta några jordnötter.

Hon knipsar av några från en ogräsliknande ruska och räcker mig. De är ovant söta och saftiga.

Vi tackar och går vidare.

Byns män har begett sig till odlingsfälten: förbi vattenmelonerna som ligger på marken redo att skördas, genom den böljande kassavaodlingen och vidare genom grinden till jordnötsfältet.

Det är skördetid och byns äldste, Alhagie Momodou Sanyang, hackar i jorden tillsammans med sju andra män. Han rätar på ryggen och knäpper högtidligt händerna för att hälsa oss välkomna.

– Vi är glada att ni har kommit hit. Det är viktigt för oss att människor kommer hit och ser hur vi lever, säger han på jola och Basiru tolkar.

Vi får fickorna fulla med jordnötter och på vägen hem drar Basiru upp en kassavaplanta, Gambias potatis, ur jorden. Den ska vi få till middagen.

–?Blir det mörkt på kvällen i Sverige också?

Först svarar jag ”ja, självklart” när Basiru frågar. Sedan tänker jag efter. Nej, ett mörker som det här har jag aldrig upplevt i Sverige.

Det svarta har krupit nära inpå oss där vi sitter och äter i ljuset av två stearinljus. Utanför ljuscirkeln kan man inte se handen framför sig och en bit bort, i floden, plaskar något som låter som väldigt stora fiskar. Det är en arm, en oolong, av Gambiafloden, och fiskarna är barracuda och kingfish, berättar Basiru.

In under myggnätet

Sedan är vi tysta, lyssnar och äter vår middag: stekt kyckling, ris, kassava och potatis, bittertomater och aubergine, och på toppen pepprig löksås.

Efter klockan tio är det ingen idé att vara vaken här ute. Vi letar oss från matbordet till sängen med hjälp av ficklampa och gör oss i ordning i skenet av ett stearinljus.

Sedan gäller det att krypa in under myggnätet utan att släppa in någon av alla ödlor som prasslar omkring. Och så slumrar vi in – till ljudet av fåglar, gräshoppor, fladdermöss och vinden i träden.

Nästa morgon vaknar vi med en känsla av att ha varit med om något väldigt speciellt. Det är dags att ge sig av.

– Ukatoreal, ropar vi och vinkar när vi går genom byn igen. Hejdå!

– Ukatoreal, svarar de.

Snabbfakta/ Gambia

Guide/Ekoturism i Gambia

3 sajter för ekoturister

Lisa Jannerling

ARTIKELN HANDLAR OM