Turkiet är tillbaka i chartertoppen

RESA

Resa har besökt sommarens hetaste kust.

1 av 7

I sommar är Turkiet tillbaka i chartertoppen, med besked.

Researrangörerna talar om en 50-procentig ökning från förra året.

Över 200 000 svenskar väntas resa hit i år. Resa har tagit pulsen på Antalya, Side och Alanya – tre populära chartergrannar mitt på turkiska Medelhavskusten.

Vi landar, precis som de flesta svenskar som ska semestra vid den turkiska rivieran, i Antalya – en storstad med över en halv miljon invånare. Här ligger de dramatiska Taurusbergen nära. I början av juni kan man fortfarande se strimmor av snö på topparna, trots att det är närmare 30 grader varmt nere på gatorna i centrum.

Trafiken är stundtals ganska vild när vi kör in mot centrum, särskilt vid rondellerna där plötsligt fyra, fem spontana filer uppstår och det är fritt fram att köra om på höger sida. Men vi hittar snart en lugn bakgård där en butiksägare extraknäcker som bilvakt mot några kronor. Sedan kastar vi oss ut i gatuvimlet. Det är framför allt shopping som gäller i Antalya, snarare än bad och sol.

Priserna är låga och utbudet stort, särskilt om man nöjer sig med kopior. Sedan gäller det förstås att kunna pruta. Men här finns också ”riktiga” butiker med bättre kvalitet där det ändå är billigare än hemma.

Snart når vi fram till havet som ligger som en blå matta nedanför branta stup. Inne i Gamla stan, Kaleiçi, krymper gatorna till små vindlande gångar och prång kantade med souvenirbutiker.

På bakgatorna ligger förfallna hus och ruiner vägg i vägg med bostäder och enkla barer. Det här är trevligt, men jag undrar om man över huvud taget orkar ta ett enda steg här i juli–augusti när termometern visar över 40 grader?

Nere vid den gamla hamnen blåser en svalkande fläkt. Några småpojkar ägnar sig åt platta dyk från kajen. Det ser inte särskilt djupt ut.

Vi tar spårvagnen mot Konyaaltistranden, en flera kilometer lång klapperstensstrand med klart vatten. Här kan man ligga på mjuka kuddar på en trendig strandbar och sippa på kalla drinkar under ett parasoll tills skymningen faller på. Då tar musiken över och festen börjar.

– Nattlivet är, vid sidan om shoppingen, en av höjdpunkterna i Antalya, bekräftar Tatyana Arslan från Odessa och Liam Rabbitt från Dublin där de ligger skönt tillbakalutade på en vit divan.

Från Antalya är det en dryg timmes resa österut till den lilla turistorten Side. Lilla och lilla? Vi upptäcker snart att massor av hotell har växt upp längs stranden. De sträcker sig så långt ögat når. Men det är i alla fall inga skyskrapor.

Undrar om de turister som hamnade riktigt långt bort från centrum hade koll på avståndet när de bokade sin resa? Visserligen är det bara att hoppa på en dolmus, minibuss, som kör längs huvudvägen. Man stoppar den med handen och langar sedan fram 500 000 lira, cirka 2,50 kronor, till chauffören via de andra passagerarna.

Vi är i alla fall glada att vi bara bor en knapp kilometer från den lilla udden som utgör Sides centrum och enkelt kan promenera in längs stranden. Det är nämligen här mellan gränderna och vid promenadstråken ovanför vattnet det är som charmigast på kvällarna.

Det kryllar av restauranger, butiker, och hotell. Och tjatande försäljare:

– Hello, Madame, where are you from?

– What can I do to help you waste your money?

När vi viker in på en mindre gata och hamnar bland bostäder, små pensionat och prunkande trädgårdar infinner sig lugnet. Strax står vi bland nästan 2 000 år gamla ruiner. Det känns lite magiskt att ha förflyttats från det moderna livet på affärsgatorna till antiken på bara ett par minuter.

I en av ruinerna har en restaurang bäddat med mattor, kuddar och låga bord med vattenpipor. Här ligger Sara Sundkvist, 25 år, från Östersund, och pojkvännen Erlekin Ergün, 23 år, från Side, och njuter av kvällssolen.

Sara har bott i Side i flera månader och hon ger sitt bästa tips på vad man inte får missa:

– Ta ett turkiskt bad i ett hamam. Det tar bort allt dött skinn och sedan får du finare solbränna.

Kvällsmyset byts mot morgonens aktiviteter på stranden. Rader av solstolar täcker sanden så endast en smal remsa återstår. Här promeneras det fram och tillbaka. Några har klätt sig lite sportigt och går i rask takt, vevandes med armarna. Andra strosar i sakta mak med svällande magar – det kanske blev för många Efes (turkisk ölsort) i går?

Turistbroschyrernas tal om ”vit” eller ”gyllene” sand är en rejäl överdrift i Side. Sanden är brun, som sand är mest. Utanför, på vattnet, startar dagens första vattenskotrar. En del drar bananbåtar eller fallskärmar med vinkande passagerare efter sig.

– Tjena tjena mittbena! ropar en inkastare vid en av alla strandserveringar.

Han är duktig, ser att vi är svenskar. De flesta pratar annars tyska med oss eftersom tyska turister är i klar majoritet här. Man kan lätt se det på krittavlorna: ”Orientalische nacht” och ”Tagesmenü”, står det. Fast på menyerna finns ofta en version på svenska också.

Tyvärr kommer det annars så spännande turkiska köket inte till sin rätt. Det är i stort sett samma varianter på kebab överallt på turistorterna. När jag frågar efter meze, de klassiska smårätterna, pekar servitören oförstående på den lilla buffén bestående av sallad, tomater, gurka och ett par såser och säger:

– Det finns ju där.

Men man blir mätt och belåten på en restaurang för runt 50 kronor, så varför klaga? Och vill man ta något enklare till lunch funkar en döner kebab (strimlat kött med bröd, sallad, lök och kryddor) utmärkt. Vid gatuserveringarna kostar de bara en tia.

I Side har rätten testi kebab, kött och grönsaker som serveras i en lerkruka, blivit en turistspecialitet. När krukan ställs fram tänder servitörerna först eld under den så det ska se riktigt spektakulärt ut. När lågorna slocknat knackas toppen på krukan försiktigt sönder för att man ska kunna gräva ut det läckra innandömet. Det följs ofta av ett ”åååååh” från gästerna.

Gott är det, absolut. Tro bara inte att det är traditionellt turkiskt.

– Det är en variant. I min hemby lagades en liknande rätt i en stor lergryta avsedd för många personer. Men det tog tid att tillaga och skulle inte fungera i våra kök, avslöjar servitören på restaurang Trios.

Vi drar vidare mot turistmagneten Alanya, ytterligare drygt en timme österut. Ett torrt landskap passerar förbi. Det är långt ifrån de fluffiga filmsekvenserna som Turkiet serverade inför varje låt i vårens schlager-EM. Här och var kantar betonghus vägen – några ser ganska risiga ut, andra alldeles nybyggda.

Längs en stor del av sträckan ser vi tack och lov havet utanför och på vissa ställen kan man stanna till för att ta ett dopp utan att behöva trängas. Flera all-inclusive-hotell, konceptet där allt ingår, ligger här. De gästas främst av tyska och ryska turister.

Så dimper vi ner i Alanya, en stad som storleksmässigt ligger mittemellan Side och Antalya – här bor cirka 100 000 invånare.

Det är fredag och en strid ström av muslimska män kommer ut från en moské i centrala stan. Omkring 97 procent av Turkiets befolkning kallar sig muslimer, men många följer inte strikt de religiösa reglerna. Som turist märker man ofta inte av religionen mer än moskéerna och böneutropen från minareterna.

Några kvarter längre bort breder fredagsmarknaden ut sig. Små gummor med sjaletter, yazma, och gubbar med mössor, takke, har kommit in från landsbygden för att sälja sina läckerheter. På bord och utlagda dukar på marken dignar det av tomater, bönor, auberginer, majs, persilja, meloner, apelsiner, kryddor, nötter, honung? listan kan göras hur lång som helst.

Försöker prata med några försäljare men deras engelska är närmast obefintlig. Det blir några leenden och körsbär i en påse innan vi sätter kurs mot Alanyas stora turistattraktion, borgen.

Vägen ringlar sig brant uppför udden. Ska man gå ända upp tar det cirka en timme och ett tips är att stiga upp tidigt eller vänta till kvällen då det är lite svalare. Utsikten är svindlande. På östra sidan ser vi stranden Keykubat och den gamla hamnen. När vi kikar ut genom muren vid toppen ser vi den mer kända Kleopatrastranden.

Att bada från dessa stränder är tyvärr ingen höjdare, särskilt vid Kleopatrastranden där tjockt grus i strandkanten gör det omöjligt att gå omkring barfota.

För Anita Nilsson, 64 år, från Ronneby är det dock inte strandlivet som är prio ett på semestern i Alanya. Hon är här för tolfte eller trettonde gången, det börjar bli svårt att hålla koll på räkningen. Nu har hon fått med sig sin man, Jan-Erik Johansson, och vännerna Inger och Lars Grönberg från Sundbyberg. Alla är entusiastiska.

– Folk är så trevliga!

– Vi är ute och går varje dag och ser oss omkring, berättar Anita.

När vi träffar på sällskapet håller de just på att fastna vid en av alla försäljare som kantar trottoarerna. Det är Mahmut Paca, 25 år, som lyckas fånga svenskarnas uppmärksamhet genom att prata svenska.

– Är ni från Sundbyberg? Nähä, där har jag ju bott, säger Mahmut och drar upp sin mobiltelefon för att visa namn och telefonnummer till en kompis som bor där. Alla börjar skratta. Nu är diskussionen i full gång.

När vi lämnar dem vid Mahmut står de fortfarande och fnissar och pratar.

Turistlandet Turkiet verkar blomstra. Satsningen på att locka ner oss soltörstande nordbor fungerar väl och vi kan till och med handla med euro i turistorterna.

Men vägen in i EU tycks fortfarande lång då den turkiska staten har ett kontrollbehov som inte rimmar väl med den demokrati vi är vana vid. Detta märks tydligt när vi åker på en längre utflykt och en turkisk guide hoppar ombord på bussen – han måste vara med, sådana är reglerna. Och även om vår guide är oerhört duktig och ger oss massor av information om landets historia, geografi och kultur undrar jag varför han inte nämner kurderna – landets största etniska minoritet. Han pratar ju om alla andra folk som finns i landet.

Den svenske guiden som är med, men som inte får sköta snacket, förklarar:

– Om någon skulle fråga om kurderna har vi svaren nedskrivna på en liten lapp.

Alanyakusten

Snabbfakta

Resematchen

Resa sätter på tre turkiska kustpärlor.

Malin Husár

ARTIKELN HANDLAR OM