Istrien - Europas klaraste vatten

avBritt Peruzzi

Publicerad:
Uppdaterad:

...och en smak av Italien

1 av 6 | Foto: Det härliga kristallklara vattnet lockar soldyrkare till Istriens stränder.

Passionen gror i den röda, mineralrika jorden.

Uppblandad med den råa klippkustens vågor blir detta sommarens mest rosa kärlekssaga.

Istrien – porten till Kroatien – är märkt av historien men kysst av solen.

Polenta! Polenta! Det är vad de borde få!

30 år senare kan jag fortfarande minnas krögaren Carlos vinspruckna stämma gå upp i falsett och önska oss barn runt restaurangbordet geggig majsgröt.

Ok, vi var kräsna. Vi fann aldrig riktigt varandra, vi semesterungar från Sverige och gamle Carlo som dagligen serverade oss mjöliga palacinke, pannkakor, med marmelad till efterrätt.

Konstrasterna mellan svensk 70-talshögkonjunktur och det som då ännu kallades Jugoslavien, med sitt allmänt deprimerande tillstånd, var helt enkelt för stora för Carlo att ta in.

I dag är Carlos Istrien en av de hetaste turistmagneterna i Europa. Mindre exploaterat än de etablerade grannarna kring Medelhavet men också sömnigare och bra mycket mindre raffinerat.

Detta är inget Saint Tropez – här bland de förfallna husen har Gucci inga planer på att öppna något showroom – men här finns å andra sidan obegränsat med olivträd, bad i världsklass och en historia som sätter besökaren i ett intressant europeiskt perspektiv.

Bördiga Istrien har fallit offer för otaliga strider – men alltid varit en överlevare.

Genom historien har halvön tillhört alltifrån venetianska riket till Österrike-Ungernimperiet, Italien, Jugoslavien och så småningom – efter Balkankriget – blivit ett självständigt Kroatien.

I dag upptäcker allt fler turister platsens främsta dragningskraft:

Ett hav med blågröna skiftningar så vackra att det gör ont när solen måste gå ner.

Istrien är inte perfekt, långt därifrån, men åtrån till platsen kan ändå skoningslöst drabba en.

Särskilt om man uppskattar skönhet, för här har geografiguden slagit på stort. Som en solfjäder kring den romerska staden Pula vecklar smultron efter smultron ut sig. Åt väster fiskeläget Porec med sin höga turiststandard, och kullerstensbyn Rovinj.

Åt öster berg som stupar ner i havet och Kvarnerbuktens lyxiga kustsamhällen med Adriatiska havets äldsta badort, Opatija, högst på tronen.

Men där, bortom berget Ucka där vi egentligen passerat Istriens gräns, är allt lite tjusigare, märkvärdigare. Medan Opatija dignar av lustjakter i solgasset kluckar mintgröna träbåtar längs Istriens kust.

Det är troligen den här nedtonade skönheten som gett Istrien smeknamnet Kroatiens Toscana.

Men inget kunde vara mer missvisande.

Visst, de italienska influenserna dominerar och Istrien är än i dag tvåspråkigt. Men Toscana har restaurerade palazzi, gourmetpastor med tryffelpecorino riven över, och amerikaner som kryssar mellan vingårdarna.

I Istrien skulle jänkarna aldrig hitta hem om de vågade ta landsvägen från Pula mot det inre av halvön, där bergen skjuter upp som sockertoppsliknande kinesiska landskap. Om de råkade hamna i den evigt sovande byn Topit skulle bussen inte ens ha plats att vända.

Och i Topit hyvlar man inte pecorinon. Man hugger den i bitar.

Det istrianska folket är som landskapet, grovhugget men mångbottnat. Kanske beror det på att halvön styrts av så många herrar, att istrianerna är än öppna för omvärlden, än rörande hemtama.

Som Sonia Intihar i sitt grällt limegula hus i byn Loborika utanför Pula. Varje morgon är sig lik: hon öppnar terassdörrarna som vetter mot fikonträden, luktar på oleandergrenarna och ropar sedan till grannfrun som hon sedan urminnes tider idkat oliv- och

getostbyteshandel med.

Trots att politiken i omgångar lett till stora emigrantvågor har Sonia och

maken Rudi aldrig tänkt tanken.

– Hur menar du då? Jag skulle ju aldrig klara mig utan mina fruktträd, och utan Rudis nyfångade sardeller. Men jag skulle gärna byta bort de kvalmigt varma somrarna, säger Sonia vars frys är proppad med traktens berömda vildsparris, utsökt till den hårda och salta lufttorkade lokala skinkan.

Sonia personifierar den istrianska nostalgin. Klagar, men finner sig.

Hon menar på allvar att hennes usla sekreterarlön kompenserats med att hon på väg till jobbet fått ynnesten att promenera förbi väldens bäst bevarade amfiteater.

Och att Roms Colosseum är ett ruckel i jämförelse med Pulas Arena.

Många turister håller med henne, men Sonias brorson Edi tycker att hon är patetisk.

Han tillhör den unga generationen, är framgångsrik företagare med miljöfientlig jeep, och firade senaste nyåret i Rio i stället för på sin fasters fikonterass.

– Det är lite mossigt här. Jag skulle ju aldrig flytta men världen sträcker sig faktiskt utanför Istriens kust, säger han.

Om Carlo hade levt i dag hade han portat Edi från sin restaurang. Eller skrikit polenta efter honom.

Efter snart 40 års resor till detta ur-Toscana är jag benägen att hålla med gubben: Istrien är Istrien.

Det är som det är – men förtjänar all respekt.

Och den som ger den röda, passionerade jorden en chans får uppleva evig kärlek.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM