På motorcykel till vägs ände

Publicerad:
Uppdaterad:

Norska Finnmark bjuder på närmast övernaturlig skönhet

1 av 4 | Foto: Jimmie Öbom
Ishavets vågor brusar rogivande i bakgrunden medan vågor av sten triggar fantasin. Landskapet längs vägen mot Hamningberg ser ut så här i flera mil. Vägen upplevs med fördel ensam och efter midnatt.

Ta vägen norrut, så långt du kan komma.

Då hamnar du i Finnmark, Europas nordligaste landsända.

Här, längst upp i Norge och 70 mil norr om Kiruna, möter storslagen natur och platser du inte trodde fanns.

Grense Jakobselv minner om det kalla kriget. Här har Nato och gamla Sovjetunionen i åratal kapprustat på var sin sida om en tio meter bred flod. Höga berg med vakttorn och roterande radarmaster gör att jag känner mig iakttagen mitt i vildmarken. Skyltar varnar för att fotografera ryska byggnader.

Vid Jakobselven blir jag stående och funderar på att snabbt vada över vattnet och sätta stortån på andra sidan. I stället åker jag vidare på den gropiga grusvägen. En milslång sandstrand där valar setts klia sina magar tar vid där älven slutar. Här finns även kung Oscar II:s kapell byggt 1869 som ett gränsvärn mot Ryssland. Utanför det ensliga kapellet står några träkors daterade sent artonhundratal. Både ryska och norska namn pryder korsen.

Vägen slutar här. Vid några båthus och en finkornig strand som gjord för ett av flera mål med resan: att simma i Barents hav. Vattnet håller nära noll grader året om, det blir några rekordsnabba simtag. Kroppen självtorkar av frossa när jag efter badet sitter vid havskanten och glor i riktning mot nordpolen. Horisonten är suddig och luften frisk som en halstablett.

Nästa delmål är Vardö. Vägen dit ser på kartan ut att vara världens längsta återvändsgräd. Mil efter mil rullar vågorna in från höger mot en evighetslång strand. Lanskapet är trädlöst och tankarna går till Färöarna, Island eller Grönland, men jag är i Norge.

Flera timmar senare uppenbarar sig äntligen Vardö ute på ön med tunnelförbindelse till fastlandet. Stora militära radarägg reser sig tre gånger högre än övrig bebyggelse. Tunneln är Norges äldsta under vatten och vägen lutar brant uppför innan jag åter kommer ut i dagsljuset.

Vardö är den enda staden i Västeuropa med arktiskt klimat, vilket betyder en snitt-temperatur under tio grader. Inte så konstigt med tanke på stans läge norr om Murmansk och öster om Sankt Petersburg. Här slutar också Europaväg 75, en väg på 500 mil som börjar i Grekland och miljonstaden Aten.

Magen kurrar och jag hittar snabbt en restaurang med lunchmeny. Sedan vecklar jag ut kartan igen och pekar längs en närbelägen väg.

– Var försiktig för den vägen är smal och kantas av vassa stenar, säger servitrisen.

Vägsträckan jag frågar om är omkring fyra mil lång och slutar i byn Hamningberg.

– Jag får rysningar när jag tänker på ställen längs vägen, där ser ut som på månen.

Servitrisen blottar sin knottriga hud på underarmen och avslutar på engelska.

– I think they are rocks from hell, viskar hon och lämnar bordet med möjligtvis en varnande blick.

Med huvudet fullt av viktiga tankar lämnar jag restaurangen och promenerar mot tvåhjulingen som blivit en vän. Motorcykeln har varit mitt sällskap genom Sverige, Finland och Norge den senaste tiden. Det bästa med att resa ensam är att folk gärna kommer fram och pratar. Känslan och avkopplingen blir också starkare på egen hand medan nackdelen är ensamhet vad gäller reseminnen.

En flakbil med fluffiga terrängdäck mullrar förbi på den nästan folktomma gatan. Ur packningen tar jag fram ett finskt kex som en orädd gråtrut mumsar i sig med glupsk näbb.

Vägen mot Hamningberg börjar bra med långa öppna gräsfält och vågspolade stränder. Efter en stund byter landskapet karaktär och blir stenigt och kargt. I backspegeln skymtar berget Domen med sin grotta där traktens häxor under 1600-talet påstods stämma träff med djävulen själv.

Efter en stunds färd stannar jag tvärt mitt på vägen och öppnar visiret. Servitrisens rysningar är utomordentligt förståeliga. Jag brukar inte prata för mig själv men här formade munnen ett enda ord utan hjälp från hjärnan.

– Helljonkes!

Istidens tjocka istäcke har manglat landskapet till något jag aldrig skådat ens på bild. Stenskivor i olika storlek och skärpa kantar vägen i flera mil. Ibland ser det ut som uppradade gravstenar och ibland som vassa horn vilka pressats upp ur underjorden av okända krafter.

Det är med viss lättnad jag senare rullar in i ett sovande Hamningberg. Snarkningar hörs från ett öppet fönster i en av många historiska byggnader. Innan tyskarna drog sig tillbaka efter andra världskriget 1944 lät de bränna nästan varenda hus i Finnmark. Två byar klarade sig intakta och dessa var Bugöynes nära Kirkenes och Hamningberg.

Vägen slutar vid en tysk krigsbunker intill havet. Sista metrarna är det bara en smal gräsbevuxen stig ut på en vågbrytande stenpir. Jag sätter mig på piren och stirrar mot midnattssolen som speglar sig i havet och därför liknar ett timglas. Här blir jag sittande länge.

Från Vardö till Nordkap är det 60 mil. Färden går över på höga fjäll, det är ödsligt men ack så vackert.

Nordkap är Finnmarks flugpapper för de turister och mystiska äventyrare som kör, cyklar eller går till Europas nordspets. Vägen ut till klippan är härligt norsk och moder jord när hon är som ballast. Visst råder souvenirvarning på stället men naturen överglänser alla mänskliga påhitt. Särskilt om man som jag anländer vid två på natten när folk snarkar i tält, husvagnar och bilar. En liten engelsk bil med immiga rutor och texten ”just married” klottrat över bakrutan ger ryckningar i mungipan.

Ett lågt stängsel tillåter även höjdrädda att gå nära stupet som är nära dubbelt så högt som Kaknästornet. Mina tår sticker ut under stängslet 300 meter ovan vågor som kastar sig mot berget på flykt undan ishavets kyla.

5 saker du inte får missa

Jimmie Öbom (resa@aftonbladet.se)

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN