"Det mesta ombord påminner om Rederiet"

Aftonbladet följde med på Ålandskryssning

1 av 4 | Foto: SARA RINGSTRÖM
Sill, revbensspjäll, skinka " för hungriga magar på Ålands hav.
RESA

Varje dag stävar hon ut från Skeppsbron i Stockholm på sin rutt till Mariehamn.

Ombord finns upp till 340 förväntansfulla passagerare, de flesta pensionärer.

Här söker de tillvarons guldkant till vrakpris.

Det är dans och bingo, tjo och tjim, gemenskap och värme.

Igenkännandets glada skratt hörs ständigt bland stamgästerna som inte kan vara utan Birger Jarl - och sin Ålandskryssning.

D et är sen eftermiddag. Solen flödar över Strömmen och Skeppsbron i Stockholm. I Tullhuset, Ånedlinlinjens incheckning, trängs över 300 människor. De knuffas och köar för att bli först ombord - för att senare bli som en enda familj i baren, matsalen, nattklubben och i taxfree-shopen.

Vi har aldrig tidigare åkt med Birger Jarl - bara matats med förutfattade meningar och påståenden från folk som bestämt anser att en östersjökryssning bara kan genomföras på en mastodontisk shoppinggalleria à la Silja eller Viking Line. Nu går vi ombord på Birger Jarl.

Vi talar båt. Byggd 1953. Omdöpt och ombyggd flera gånger sedan dess.

Först minns jag glasklart formuleringen, hittad i en resebeskrivning på internet, som gör mina steg extra stela över landgången:

"...hytten var en charmig hybrid mellan estnisk fängelsecell och plastig regnskogsimitation."

- Hytt 9 och 37. Hoppas det blir bra, säger Magnus Strauch, vd för Rederi Allandia AB, ägt av hans far Micael Strauch, som under marknadsnamnet Ånedinlinjen driver Birger Jarl.

Magnus har lotsat oss ombord

Våra hytter är rymliga, rena och prydliga. Några minuter senare sitter vi samlade i cocktailbaren: Magnus Strauch, kaptenen Åke Bohlin, maskinchefen Rune Wahlbäck, intendent Viola Jansson och restaurangchefen Bernt Sjöberg. Alla har jobbat ombord i många, långa år.

- Det mesta här ombord påminner faktiskt om tv-serien Rederiet, så är det, säger Viola Jansson.

De talar med kärlek om sin arbetsplats. Och de varma känslorna omfattar gästerna, alla trogna passagerare, även om jargongen kan tyckas rå och galghumoristisk. Det förestående nattklubbsbesöket beskrivs som "full fart i russindiskot" och när jag undrar om Birger Jarl efter sina många ombyggnader fortfarande tar ombord fordon säger Magnus Strauch:

- Snart ska du få se " det blir fullt med rullatorer!

Kapten Åke Bohlin mönstrade på julen 1979. Då hände det aldrig att Baltic Star slog av på farten för att präst och anhöriga ville sprida aska från någon avliden anhörig över vågorna.

Det händer allt oftare nuförtiden.

- Senast hade vi "Bulltanten"" vi kallade henne så, säger Viola Jansson.

- Bulltanten åkte flera gånger om året på Ålandskryss och bodde alltid tillsammans med sin make i hytt 27. En dag gick maken bort. Kvinnan fortsatte att åka. Hon fortsatte att boka hytt nr 27 där hon packade upp ett porträtt av sin man. Hon tog upp sin stickning eller virkning. Och hon delade alltid ut hembakade bullar till personalen - därför kallades hon "Bulltanten". När hon också gick bort bestämde hennes barn att gravsättningen skulle hållas här ombord.

En annan historia, som kapten Bohlin gärna berättar, är den om engelsmannen som plötsligt var husvill. Men långt ifrån rådvill.

- Han hade sett fel i sin almanacka och kom till Stockholm en vecka för tidigt till ett planerat möte. Det det var sommar och sol och varmt. Han löste biljett till Birger Jarl och åkte med till Mariehamn. Han fortsatte att åka en hel vecka. Där satt han på soldäck och läste sina böcker. Han måste gå av och på fartyget vid Skeppsbron på grund av tullbestämmelser. Men han stortrivdes och bodde billigare än vad ett anständigt hotellrum hade kostat.

Klockan är 17 när vi lämnar kaj.

Första sittningen och kampen om smörgåsbordet börjar 17.15.

- Jag föreslår andra sittningen, klockan 19, säger restaurangchefen Bernt Sjöberg.

Vi får plats vid långbord nummer 11 och jag minns plötsligt Torsten Sundbergs ord, han sköter marknadsföring och pr för Ånedinlinjen:

- Vi har inte Östersjöns bästa mat, inte de bästa hytterna, kanske inte den allra bästa musiken ombord - men vi har garanterat den bästa stämningen!

Huggsexan pågår på inlagd sill, rullströmming, ägghalvor, lax, revbensspjäll, bröd, kex och ost. En burk starköl får man för 26 kronor, snaps kostar 26 för en fyra, 38 för en sexa.

Damerna vid bord 10, alla från PRO:s lokalavdelning i Stockholmsförorten Hässelby, höjer snapsglasen. Det låter klent och blygt och försiktigt när de unisont försöker med en snapsvisa:

"...vi vill ha brännvin,

vi vill ha brännvin

och coca-cola!"

Vid vårt bord sitter ett sällskap på rad utan att yttra många ord mellan tuggorna. Efter knappt en timme lägger en av männen ned besticken och säger halvhögt:

- Puh " mätt " Nu känner man sig som en svensk i skidstafetten " man har gått in i väggen. Jag orkar knappt röra mig!

Det ser inte ut att röra sig i kön utanför à la carte-matsalen Remmaren heller. Klockan är nämligen 19.30 och taxfree-butiken öppnar. Cigaretter, whisky och vodka är storsäljarna.

- Jag köper cigaretter och starköl, jag har tio procents rabatt, säger Åke från Eksjö och visar stolt sitt seniorkort.

När kön är som tätast i butikskassan tar Roman och Margareta samtidigt ton i baren. Deras polska ursprung märker man inte av i Evert Taubes många klassiker eller svensktoppens odödliga hitlåtar.

Vid 21-snåret är det ändå nattklubben som gäller. Mareks orkester, alla medlemmarna från Polen, spelar och sjunger och spexar och dansar. Stig-Göran Björklund från Sundsvall är i fin form och presenterar väninnorna från Timrå, Valborg Karlman och Gunn-Britt Nordström. Stämningen är hög i dansens virvlar.

- Det blir ännu bättre fart när diskot öppnar, säger kapten Åke Bohlin.

Klockan är efter midnatt när musikduon Roman och Margareta har flyttat till "diskot" i matsalen Remmaren. De sköter lottdragning, för 20 kronor har man chansen. Första pris: en kryssning för två. Andra och tredje pris: whisky och cognac.

Nu får vi träffa Nisse, 84. Maria, servitrisen, har talat så varmt om honom. Restaurangchefen Bernt också, liksom hela personalen.

Alla ombord tycks känna Nisse Gardell. 25 gånger har han kryssat med Birger Jarl tidigare. Alltid på onsdagar.

Nisse är pensionerad sjökapten som gått på Östersjön med kemikalier, olja och gas. Han är pigg och påläst, glad och jovialisk. Nu har han gjort resan från hemmet i Sundsvall med buss till Stockholm för att kryssa till Åland igen.

- Jag är ju ensam " men får vara bland vänner och bekanta både på bussen och båten när jag åker iväg. Personalen här är fantastisk. Alla är så trevliga och snälla. Det händer ofta att jag dansar och det är gott med en whisky i nattklubben innan man kryper till kojs, säger Nisse.

195 kronor har han betalat för bussen till och från Sundsvall och kryssningen med hyttplats, smörgåsbord, frukost och lunch.

- Det är jäkligt billigt när man har pensionärsrabatt, säger Nisse.

Natten är svart vid kajen i Mariehamn och det är fortfarande halvmörkt när Birger Jarl lägger ut 08.30.

Vi står på bryggan och iakttar kapten Bohlins, överstyrman Tor Holmbergs och andra styrman Ola Ekmars koncentrerade arbete. Färden går genom packis. En havsörn dyker vid horisonten, en annan sitter och tuggar på en död säl på iskanten nära vattenrännan som en av de gigantiska finlandsfärjorna har kört upp.

Maskinchefen Rune Wahlbäck tar oss med på en "inspektionsrunda" i maskinrummet. Där är det ordning, reda, rent och snyggt. Men bullrigt och varmt.

Rune känner sitt fartyg. Han mönstrade på 4 augusti 1979. Gifte sig under högtidliga former i pianobaren 1992.

Klockan 09.00 ringlar kön lång till försäljningen av bingobrickor i salongen. Två män dricker kaffe och jägermeister. Två kvinnor suckar förtvivlat när de gång på gång missar bingo och penningvinsterna på några hundralappar.

I korridoren utanför cocktailbaren, där melodikrysset spelas upp, står bröderna Patrik, 10, och Jimmy,12, och matar enarmade banditer. De är på utflykt med farmor och farfar.

- Vi har åkt en gång förut. Vi vinner inget, men det är ganska kul ändå.

Veteranparet Andreas, 69, och Alice Dienstbier, 70, från Gävle, har åkt med Birger Jarl var 14:e dag sedan 1998. Ombord finns vänner och de tycks känna alla "stammisar" från övriga landet. Plus alla i personalen, förstås.

- Det bästa med kryssningarna är stämningen, säger Andreas.

Blir ni aldrig sjösjuka?

- Nej. Om det går hög sjö brukar kapten säga åt oss att gå ned i Remmaren, där gungar det mindre. Om det blåser för mycket lämnar vi inte kaj.

När Birger Jarl går in i inloppet till Stockholm köar redan många i korridorerna för att att bli först av på kajen. Ölflaken skramlar på dragkärror. Det är hetsigt, stojigt och stimmigt när alla försvinner in i väntande långfärdsbussar. Jag har grunnat på en sista fråga och måste ställa den till kapten innan vi går iland.

Fartyget heter Birger Jarl - men kallas för hon?

- Jo, det är en hon. Ganska dyr i drift, behöver omvårdnad och måste målas upp och snyggas till, säger kapten Åke Bohlin leende.

Stampubliken vill nog inte tro att Birger Jarl någonsin behöver målas om.

För gammal kärlek rostar ju aldrig.

Tre rederier kryssar till Åland

Sture Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM