Mannen bakom Lonely Planet

Tony Wheeler grundade legendariska guidebok- förlaget

Foto: PER BJÖRN
Tony Wheeler har rest många varv runt jorden – men aldrig varit i Sverige förrän nu. ”Det har bara inte blivit av. Jag reste runt i Europa under universitetstiden, men efter att vi lämnat Europa kom jag inte tillbaka hit för att resa på 20 år.”
RESA

Han är en levande legend bland världens backpackers.

Mannen som lämnade ”det riktiga livet” i England, korsade Asien och grundade ett imperium – och vars böcker nått bibelstatus.

Aftonbladet Resa har mött Tony Wheeler, grundare av guideboksföretaget Lonely planet, på hans första besök i Sverige.

I dag säljer Lonely Planet fem miljoner guideböcker om året.

Historien är närmast en legend bland hundratusentals ryggsäcksresenärer:

1972 lämnade Tony Wheeler och hans fru Maureen sitt hemland England för en halvårslång resa längs ”hippieleden” över Asien till Australien. Väl framme fick de så många frågor om hur de hade burit sig åt att de hemma vid köksbordet skrev och häftade ihop sin första guidebok: ”Across Asia on the cheap”.

Efterföljaren ”South-East Asia on a Shoestring” skrevs på ett halvsjabbigt hotell i Singapore ett drygt år senare. Boken fick snabbt smeknamnet ”den gula bibeln” – och resten är historia.

Blandningen av handfasta tips och exakta uppgifter som tidtabeller och kartor för oberoende, prismedvetna resenärer hade aldrig tidigare skådats.

Lonely planet var fött – och på sätt och vis även ryggsäcksresandet, som blev möjligt för dem som ville resa utan att behöva chansa på vad de skulle möta på vägen.

I dag säljer Lonely planet fem miljoner guideböcker om året, och har en oöverträffad ställning bland ryggsäcksturister. Tony och Maureen Wheeler har blivit mångmiljonärer – men ser fortfarande tillbaka på ”den gamla goda tiden” med nostalgi.

– Egentligen var det roligare i början. Då gjorde vi allt själva: skrev, redigerade, sålde, jag ritade kartorna? Vi tjänade inga pengar, utan överlevde dag för dag. När vi hade pengar reste vi, säger Tony Wheeler med A:n som bär tydliga spår av hans 30 år i Australien.

– Nu är det mycket bankmöten, och böckerna kommer ut så fort att jag knappt ser dem förrän de är ute i butikerna.

Hur har resandet förändrats på de här 30 åren?

– Framför allt genom att så många fler reser, och att världen blivit mindre. Platser som verkade exotiska för 25 år sedan anses normala att ha varit på i dag, som Thailand. Men på ett sätt har världen också blivit större: det finns fler ställen man kan resa till nu, som var svåra att ta sig till förut.

Har Lonely planet spelat en roll i det, tror du?

– Ja, på sätt och vis. Vi öppnar dörrar genom att visa hur man kan åka till obskyra ställen man inte vet något om.

Backpackers verkar fortfarande hata ordet ”turist” – alla vill vara ”resenärer”. Håller du med?

– Ja, absolut. Alla vill vara pionjärer, vilket de sällan är, förstås.

Kan man som resenär i dag vara pionjär över huvud taget?

– Absolut. Det finns många ställen dit det kommer väldigt få besökare. Jag var i Afghanistan på 70-talet och har aldrig återvänt. Men det finns folk som reser där i dag, och de är onekligen pionjärer.

Att Lonely planet har blivit ett miljardimperium innebär oundvikligen ett problem: företagets storlek gör att de inte längre bara beskriver världen, man påverkar den också.

– Vi blir ofta anklagade för att Lonely planet-ifiera världen: att alla numera har Nike-skor och äter på McDonald’s. Men jag håller inte med: om man åker till Sverige känns det fortfarande att man är i Sverige, Frankrike är alltid Frankrike, och så vidare, säger Tony Wheeler.

Man kan ana en inneboende konflikt i Lonely planet-konceptet. Dess läsare vill ofta vara unika och söka upplevelser utanför turiststråken – alla vill hitta sitt eget, orörda paradis. Risken är dock att det blir en självdestruktiv profetia: så fort Lonely planet tipsar om en orörd paradisstrand slutar den att vara orörd, eftersom hundratusentals turister som läser boken åker dit.

Men Tony Wheeler slår ifrån sig.

– Vi skriver inte ”här är en orörd paradisstrand”, för då finns det inget sätt att ta sig dit och ingenstans att bo.

– Men när ett ställe väl har börjat få hotell och besökare bidrar vi definitivt till att accelerera det. Det är som en snöboll, när den väl börjar rulla går den inte att stoppa.

Men ni är genom er storlek onekligen med och styr resandet. Är det något som oroar dig?

– Ja, på ställen där vi är den största influensen. Med Europa, Bali eller Thailand funderar jag inte alls på det nuförtiden. Men jag oroar mig över det med Vietnam. Vår Vietnam-guide är så populär att vi måste vara försiktiga. Om vi är för entusiastiska kan vi göra ett ställe för populärt.

– Vi skriver därför aldrig ”det här är det bästa stället att bo på”, för då blir det det ställe där folk kommer att bo. I stället skriver vi ”det här är ett trevligt ställe, men det är grannhotellet också”.

När jag varit ute och rest har jag flera gånger mötts av frustration av folk som lever på turismen, och vars ställen inte nämns i Lp:s böcker. Upprörda ägare av guesthouses i Egypten som ratas av backpackers säger ”vårt ställe kan vara bra fast det inte står med i Lonely planet – den där boken är inte bibeln!”.

– Det är precis vad vi säger: det är ingen bibel, det är bara en guide. Dessvärre kan vi inte nämna vartenda ställe, säger Tony Wheeler.

Tar läsarna era böcker på för stort allvar?

– Definitivt. Men det är en av anledningarna till att man köper en guidebok, man vill ha hjälp och inte tvingas leta runt.

Hur mycket reser du själv nuförtiden?

– Fem–sex månader om året. Jag skriver fortfarande, men bara om saker som intresserar mig. Senast skrev jag kapitlet om Östtimor i nya upplagan av ”South-East Asia on a Shoestring”.

Ser du dig fortfarande som en backpacker i hjärtat?

– Ja, jag antar det. Vissa ställen som jag reser till måste man i grunden vara ryggsäcksturist för att besöka, för det finns inga hotell. Men jag tänker inte bo på vandrarhem nu när jag besöker Stockholm.

Har du trots allt resande någon drömresa, någon plats dit du ännu inte haft en chans att ta dig?

– Ja, massor. Jag har fortfarande inte varit i västra Afrika: i Mali, Nigeria och Timbuktu till exempel. Men det blir antagligen av nästa år, eller nästnästa.

Fakta: Tony Wheeler

Fakta: Lonely Planet

Tony Wheelers 5 mest intressanta platser

(som han besökt under det senaste året)

Johan Furusjö