Reseledarnas egna berättelser

"28 av 120 hade samma könssjukdom..."

RESA

Vi bad reseledare skriva ner sina bästa (och sämsta) erfarenheter och minnen från jobbet.

Här är ett uravl av de berättelser som kommit in.

”Bröderna bäddade ner alla skåpdörrar”

Vi befinner oss i österrikiska skidorten Saalbach i början av 90-talet.

Två överförfriskade, medelålders bröder från Gotland har precis checkat in på pensionatet, som drivs av två äldre damer, tillika systrar.

Berusningen till trots var bröderna mycket lågmälda och artiga. Möjligen reagerade jag på deras klädsel. Båda bar kostymer av outslitlig engelsk kvalitet anno 1950 samt tillhörande fluga.

Efter någon timma får jag ett telefonsamtal från en av damerna på pensionatet. Hon är mycket förfärad och ber mig komma förbi då det hänt något förfärligt.

Jag hastar dit och det visar sig att de två bröderna har somnat på sitt rum – på golvet, inte i sängarna.

I sängarna har de istället snyggt och prydligt bäddat ner samtliga linneskåpsdörrar som står att finna på pensionatet. De är helt omöjliga att väcka. Systrarna och jag sätter gemensamt tillbaka dörrarna, vilket tar sin tid, och kommer överens om att ses dagen därpå för att reda ut det hela.

Nästa morgon befinner jag mig på byns torg för att dela ut liftkort. Det är mycket människor och det är stressigt. Plötsligt får jag syn på en mycket stor blombukett som bärs nedför huvudgatan. Buketten skymmer bärarna men skorna och byxorna avslöjar ändå gotlänningarna. Iförda samma ”fina” kostymer och med skam i blicken ber de att få tala med mig. Jag är upptagen och fortfarande irriterad över gårdagen så jag ber dem vänta tills jag är klar med liftkorten. De står tysta och försynta i närmare en timme och väntar.

När jag är klar slår vi oss ned på en restaurang, blomman tar upp hela bordet. De vill be om ursäkt för incidenten och förklarar att det är första gången som de är utomlands. Deras far har gått bort och de har tagit över familjegården. För en liten del av arvet bestämde de sig för att göra en resa. De har aldrig flugit förut. Anspänningen blev helt enkelt för stor. De var inte heller vana vid starkare drycker. Om detta ville de berätta och be om ursäkt för.

Under veckan blev bröderna mycket uppskattade bland övriga gäster. De provade aldrig skidåkningen. Det sista jag såg av dem var då jag vinkade av dem på flygplatsen. Iförda sina kostymer och var sin tyrolerhatt!

“Alla gäster ville lämna hotellet”

Ett av mina bästa, eller snarare sämsta, minnen är från Teneriffe. En av våra busslaster ankom en sen kväll till ett hotell lite utanför stan.

Då är receptionen redan full av uppretade gäster som vill flytta därifrån NU!

Det visar sig att hotellets vattencistern har gått sönder, ingen kan tvätta sig eller spola på toaletten. Det är helgdagar och ingen reparatör går att få tag på, och hotellet visar ingen större vilja att hjälpa oss. Det var högsäsong och några andra rum på ön fanns inte.

Dessutom var hotellet 12 våningar högt och en av hissarna fungerade inte, vilket var lite olyckligt när folk skulla bära upp vatten i hinkar från poolen för att kunna hälla i toaletterna...

Vi var en hel jourstyrka där från företaget och till slut lyckades vi hitta en reparatör som kunde rycka in så det hela löste sig, och jag hoppas att de flesta ändå fick en trevlig semester.

Jag kan varmt rekommendera att jobba som reseledare. Dels får man erfarenhet av andra kulturer men framförallt lär man sig att ta ansvar för sig själv och andra. Det är slitsamt som bara den – det är ju en myt att man kan ligga på stranden om dagarna, jag har nog aldrig jobbat så mycket som då och under sådana förhållanden – men man lär sig så otroligt mycket.

”Väskan hamnade i Sydamerika”

Det här hände ganska tidigt under min första säsong som reseledare på Rhodos -95. Jag hade inte hunnit bli riktigt varm i kläderna ännu och vid en av ankomsterna från Arlanda var det en familj, två vuxna med en halvvuxen dotter, som inte fick sin ena resväska, mammans väska var borta.

En s k PIR-rapport gjordes och sedan var det bara att vänta. Det gick ett par dagar och jag fick besked att väskan hamnat i Amsterdam och skulle komma till Rhodos dagen därpå.

Jag berättade detta för gästen som givetvis blev glad men när jag ringer nästa dag för att kontroller att väskan verkligen dykt upp har den inte gjort det.

På flygplatsen visste ingen var den fanns men de skulle leta vidare. På kvällen ringer en skamsen kvinna från flygplatsen och berättar att de har lokaliserat väskan - till Lima i Peru!

Hur det är möjligt att skicka en väska så fel kan jag än i dag inte begripa. Mamman fick sin väska dagen innan de skulle åka hem, efter att ha gått klädd i dotterns kläder hela veckan. Slutet gott allting gott.....

”Jag blandade ihop Tunisien och Turkiet”

Jag jobbade för Always i Tunisien sommaren -90 och i Turkiet sommaren -92. För mig var nog det bästa hela mixen; människor, både de lokala och gästerna, kultur, historia, klimat, natur, mat mm.

Turkiet har blivit ett av mina favoritländer, men själva jobbet var roligare i Tunisien; fler och intressantare utfärder, framförallt ner till Sahara.

Mina starkaste upplevelser är förknippade just med ökenutfärderna – det är en fullständigt enastående upplevelse att sitta på en sanddyn och se solen dimpa ned i Saharas oändliga dyner. Den helt unika doften av svagt daggstänkt ökensand som jag fortfarande kan frammana.

Jag var relativt förskonad från missöden och motgångar tror jag, även om det naturligtvis hände lite av varje hela tiden. En utmaning var när jag hade en grupp på tredagarsfärd till Sahara och jag själv inte varit med på den tredje dagen tidigare. Då jag skulle leda gruppen uppe i bergen med någon form av karta mina kollegor skissat, var det minst sagt en balansakt att föra ett glatt och ledigt samtal samtidigt som jag desperat spanade efter landmärkena.

Under en av mina första dagar i Turkiet hade jag en grupp glada gäster på kvällstransfer. Precis då vi svängde in till det första hotellet säger jag:

”Då får jag återigen hälsa er hjärtligt välkomna till Tunisien!”, varpå jag slungas framåt av ljudbangen när gästerna utropade ”TUNISIEN??? En kanongrupp, men gissa om jag fick höra det resten av veckan!

”Många korkade frågor har man fått”

Som reseledare får man vara med om allt, såväl stunder av glädje som tragedi, från bröllop och högtidsdagar till dödsfall och drogproblem.

Korkade frågor har man fått finns i mängder:

”Vet du något riktigt mysigt ställe där man kan få bada och mysa för sig själv”? undrade en gäst en gång.

Klart jag hade svar på det och ritade en liten karta.

Samma gäst mötte mig följande dag:

”Lysande ställe, Peter, lugnt och fint och helt tomt på stranden, kan du för enkelhetens skull inte skylta vägen dit så att det är lättare för folk att hitta?!”

Vissa gäster blir aldrig nöjda...

”Plötsligt pratade han - på italienska”

Jag gjorde bussresor i Europa, speciellt Holland, Italien och Österrike, jag var utflyktsguide från Rumänien dels inom landet, dels till bland annat Istanbul, Kairo, Odessa, Moskva och Beirut.

Många minnen har jag, de flesta roliga men även några tråkiga förstås.

Ett roligt minne är från 1967 då jag som bussguide på resan klassiska Italien hade en grupp män ifrån Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö. De hade mentala problem av olika slag men var inte våldsamma, möjligen på grund av att de åtföljdes av flera sjuksköterskor (manliga) med en hel väska full av psykofarmaka. De hade också ett s.k. kollektivpass, enbart utställt för denna resa, vilket gav tulltjänstemännen en hel del huvudbry.

Dessa män hade olika öden, vilket en del berättade om, andra inte. En gammal man som var präst sa aldrig någonting. Han teg sig fram genom livet, men skötarna sa att så var det.

En kväll i Rom åt vi middag i Caracallas termer, ruinerna av kejsar Caracallas privata badhus, en mycket vacker ruin. Plötsligt hör jag en animerad konversation på italienska bakom mig och då jag vänder mig om får jag se den gamle prästen , som aldrig pratade, i en visserligen stillsam, men dock diskussion med kyparen. På knackig italienska. Som präst hade ju latin varit hans arbetsspråk och på något vis hade han, i hemlighet, lyckats lära sig italienska inför resan.

Detta inträffade då vi redan rest i flera dagar utan att han yppat en stavelse. Jag grät, sjuksköterskorna grät och vi förundrades. Det är ett riktigt soligt minne!

”Jag fick ett nytt hemland”

Jag jobbade nästan 3 år som reseledare i Grekland, på Lanzarote, i Turkiet och Mexiko. Mitt trevligaste minne var när jag äntligen fick flytta till Mexiko så att jag kunde suga åt mig all information om mayafolket och deras kultur. Varje söndag i 15 månader körde jag utflykter till Chichen Itza, mayafolkets heliga stad, och alltid fanns något nytt att lära sig.

När resebolaget stängde efter terrordåden den 11 september blev jag kvar i mitt nya hemland Mexiko, där jag nu bott de senaste tre åren och jobbat som reseledare. Man blir starkare som manniska och lär dig både ödmjukhet och att säga ifrån. Jag rekommenderar det starkt – det blir ett minne för livet.

”Jag förstod inte att det var jordbävning”

Jag var reseledare vid Gardasjön 1977-78, håller med de i artikeln att det var jätteroligt för det mesta, men otroligt jobbigt.

Mitt värsta minne var när jag vaknade en natt av att hela mitt rum gungade – första tanken var ”jag kan inte ha druckit så mycket i går kväll...” men sedan somnade jag om igen.

Vaknade på morgonen och fick reda på att det hade varit jordbävning och flera bergskred, mitt hotell var avstängt från huvudvägarna i över en vecka – inte roligt att förklara för gästerna att de inte kunde komma iväg på en enda utflykt när de hade drömt om Venedig.

Samtidigt är ett av mina bästa minnen från ett åskväder när det blev strömavbrott – jag hade en avgångsklass från Adolf Fredriks

musikskola hos mig den veckan och vi samlades alla i baren, tände

stearinljus och de höll en underbar improviserad konsert för hela hotellet.

Fortsatte sedan som reseledare i London och blev kvar i England.

”28 av 120 fick samma könssjukdom”

Det alla gamla reseledare är överens om som bästa minne är gemenskapen. Att träffa så många likasinnande människor! En bekräftelse på detta är mitt minne, som jag inte riktigt vet om det är det bästa eller värsta...eller både och:

En ny säsong inleds med internutbildningar och kick-off. Till detta hör en hel del festande och ny vänskap. På Gran Canaria var vi cirka 120 guider plus transferpersonal som arbetade och umgicks. Tre veckor in på den nya säsongen visade det sig att 28 av de nya guiderna hade "drabbats" av samma könssjukdom! Snacka om kedjereaktion?

:)

”23 timmars flygförsening är inte kul”

Alla minnen är inte så kul, som att ta hand om fulla gäster eller skadegörelse eller olyckor. Vår flygförsening på 23 timmar på Thassos förra sommaren var inte så kul.... tekniskt fel på planet, mekaniker skulle flygas in, 250 gäster skulle med planet hem...

Att hitta hotell till 250 arga personer i början på augusti på fastlandet, utan några kontakter eftersom vi har alla våra egna hotell ute på Thassos ö, var inte det lättaste. Men det gick till slut, jag och min kollega jobbade 23 timmar i sträck med att ge information och svara på alla klagomål som dök upp.

Bästa minnet – det finns massor! Alla fantastiska människor man träffat, alla platser man fått se, alla dofter och smaker från länderna jag jobbat i?

Men jag får nog säga att det är få saker som slår att få göra de guidade dagsturerna till Marrakech i Marock. Gästernas miner när bussen närmar sig den rosa ringmuren från 1100-talet eller när man visar dem souken med alla sina underbara handelsstånd – som taget ur Tusen och en natt! – är obetalbara.

”Paret hamnade på fel ö i Grekland”

Jag har många många roliga och konstiga minnen från mina tio säsonger, ett från en sommar då jag jobbade på Kreta.

Vi hämtade gästerna på flygplatsen och klev ombord på tranferbussarna till hotellen. På bussen hälsade vi alla med "välkomna till

Kreta och hoppas att flygturen har gått bra" – och det var då det gick

fel. Ett äldre par blev alldeles upprörda över att jag hälsade dem välkomna till Kreta – dom hade nämligen köpt en resa till Kos.

Fån Sturups flygplats i Malmö avgick där med en halvtimmes mellanrum ett flyg till Kreta och ett till Kos, och av någon konstig anledning hade detta älde par lyckats komma om bord på fel flyg.

När vi frågade om de inte hade reagerat på flygkaptenens prat om att flyg tiden till Kreta är si och så lång och vädret och sånt, trodde de helt enkelt att kaptenen hade sagt fel.

Så där stod vi med ett par utan hotell mitt i högsäsongen och där damen ifråga trodde hon hade blivit sinnesförvirrad. Att skicka dem till Kos fick inte, det är för långt emellan.

Men allting slutade gott, och paret blev inbokade på ett jämlikt hotell som det de skulle ha på Kos.