"Jag såg Hajen i vitögat"

Dyk med vithajar i Sydafrika

1 av 3 | Foto: Joakim Lloyd Raboff
Hajen. Med halvöppen mun, fladdrande tandkött och sylvassa tänder närmar sig den stora vithajen - redo för lite mört fyrtioårigt kött"
RESA

När den hungriga vita hajen med halvöppet gap tittar mig rakt in i cyklopet, börjar jag förstå vidden av mitt öde.

Det enda som finns mellan oss är två mycket korta meter havsvatten och en tunn aluminiumbur.

Är det här verkligen rätt sätt att bota min hajskräck på?

Resa har dykt med vithajar i Sydafrika.

Det är en solig, sydafrikansk vinterdag i slutet av juli vid det lilla fiskeläget Gansbaai, ett par timmars magnifikt vacker kustväg från Kapstaden.

Jag är här för att dyka med djuret som Peter Benchley och Steven Spielberg gjorde berömt i romanen och senare succéfilmen "Hajen". Genom mötet med denna jättefisk räknar jag med att bli av med den nästan livslånga hajskräck som filmen framkallade. Men har jag otur blir jag kanske i stället av med en arm eller ett ben.

I en smal ränna mellan Dyer och Geyser Island - av lokalbefolkningen kallad Shark Alley - finns dessa mäktiga rovdjur i tusental. Kim Maclean från arrangören Lady Shark, säger att traktens vithajar i snitt är tre-fyra meter långa. Och med viss förtjusning berättar hon sedan att här förekommer praktexemplar på uppåt sex meter. Sex meter haj!

Jag skakar vid blotta tanken på att för första gången få se den vita hajen i verkligheten. Samtidigt bara måste jag få möta detta fantastiska och fasansfulla djur i havet på riktigt nära håll.

Måste bokas i förväg

Det finns några få platser på jorden där den här typen av extrem-turism kan upplevas. Men det är bara i Sydafrika, Australien och längs Kaliforniens kust i USA det finns tillräckligt mycket vithaj för att man ska kunna arrangera dykning i någon större skala. Så även om det just nu är vinter och turisterna få, måste man ändå förboka en dag eller två i förväg.

Under 20 minuter i rätt så grov sjö passerar vi både säl- och pingvinkolonier. Det är dessa lojt solande djur som ingår i den vita hajens dagliga meny.

Även späckhuggare

Jag kan bara hoppas att hajarna som jag om en stund ska möta är mätta.

Under båtresan berättar kapten Philip att här även finns flera andra hajarter och valar. Emellanåt ser man späckhuggare, den vita hajens fiende nr 2 (människan är nr 1). Nyligen fångade en späckhuggare en vithaj på två ton. Med den levande hajen i gapet simmade den mot båten för att stolt visa upp bytet framför tolv häpna tyskar ombord.

Jag har alltså betalat en vacker slant för att få dyka ner i ett hav som kryllar av både hungriga vithajar och minst en späckhuggare som gillar att uppträda för tyska båtturister. Hur smart är jag egentligen?

Väl framme vid Shark Alley ålar jag mig in i en tjock våtdräkt och gör mig klar för att hoppa ner i buren.

Jag är redo. Tror jag. Kaptenen häller ut fiskolja i vattnet och kastar sedan iväg tampen med ett tvåkilos tonfiskhuvud fäst på ena ändan. Det är nu jakten börjar.

Den vita hajens luktsinne är fenomenalt, den kan vädra sig till ett byte på tre kilometers håll. Och från vår båt är det den mycket illaluktande, men för hajarna antagligen oemotståndliga, doften av fiskolja som attraherar. När hajen fått vittring och närmar sig båten får den syn på det guppande fiskhuvudet.

Det är då jag ska ner i buren.

Det dröjer inte mer än fem-sex minuter innan vi får "napp". Jag ser den karakteristiska ryggfenan skära genom havet. Den är cirka tio meter från båten och nackhåren reser sig i givakt.

Redan nu förstår jag att det är ett litet exemplar, "bara" två meter. Den simmar några varv runt båten men försvinner ner i djupet igen.

Bara några minuter senare dyker nästa vithaj upp och nu ger kaptenen mig signal att kliva ner i buren.

Trots våtdräkten känns vattnet kallt. Men jag vet att den riktiga kylan väntar där nere på botten av buren. Med regulatorn i munnen och cyklopet över ögonen är det dags för ett rejält mandomsprov. Båten studsar i svallvågorna.

Kapten Philip ler ett varggrin som gör mig nervös. Han ser att jag tvekar lite. Till slut lyfter jag benet över relingen för att ta mig ner i buren, men halkar till och tappar fotfästet. Med vänster hand på relingen flyger min överkropp utanför båten. Vänster fot är kvar i båten, den högra hänger bara någon decimeter ovan vattenytan.

Jag hinner tänka: Om jag inte passar mig nu kommer jag att ramla i vattnet en bra bit utanför buren. Förmodligen rätt ner i käften på en vrålhungrig vithaj.

Men jag lyckas svinga mig tillbaka ombord och med lätt darrande händer kliver jag över relingen - lite försiktigare denna gång - och sänker mig sakta ner i buren.

En vithaj har närmare 3 000 trekantiga tänder. De är sylvassa och käftens tryck enormt. Den äter sitt byte genom att riva av portionsbitar som sväljs hela.

Något stort är på gång

Under närmare en timme är jag nere i buren. Jag har sett två, tre hajar på fem-sex meters avstånd. Nöjd med både upplevelsen och mitt mod börjar jag kliva upp ur buren.

Det är då kapten Philip ropar att jag måste ner under ytan igen. Det är något exceptionellt på gång. Jag släpper taget om burens övre kant och sjunker mot botten igen.

Knappt nere ser jag att kaptenen hade rätt och mitt hjärta börjar slå riktigt fort. Jag slutar att andas och ser mina sista utandningsbubblor stiga sakta mot ytan.

Mot mig kommer Hajen. Eller i alla fall en nära anhörig. Det är en fullvuxen vithaj på minst fyra meter. Med halvöppen mun, fladdrande tandkött och de sylvassa tänderna - redo för lite mört fyrtioårigt kött - närmar den sig obehagligt snabbt. Den verkar inte nyfiken. Bara bestämd, arg och väldigt hungrig.

Tänker den ramma buren? Hur djupt är det här? Om tamparna lossnar från båten och jag börjar sjunka, ska jag lämna buren då? Hur mycket luft finns kvar? Är jag försäkrad vid hajangrepp?

Här är jag alltså. En medelålders man med hajskräck. Jag står i en tunn bur som mest påminner om en gigantisk hummertina. Den hänger från två sköra tampar och är helt öppen vid havsytan. Framför mig har jag ett av världshavens mest fruktade djur, en jättelik vit haj. Ett formidabelt monster som - åtminstone rent teoretiskt - skulle kunna hoppa upp i luften och sedan dyka ner i buren där jag nu står.

I min blanksvarta våtdräkt ser jag nog ut som en försvarslös sälunge. Jag kunde lika gärna ha fäst en skylt ovan buren: "Dagens rätt - Saltad gubbe".

Hajen är stor som en Merca

Hajen är väldigt lång, som en normalstor Merca ungefär. Den har flera ärr på det jättelika huvudet och när jag vågar titta in i ett av ögonen möts jag av en mycket svart blick. Den närmar sig och säkerhetsavståndet krymper till någon meter.

Jag funderar över hur jag ska kunna signalera om hjälp. Retar jag upp djuret om jag glider mot burens öppning? Kommer den att forcera buren? Krossa och sedan slafsa i sig mina tunna ben?

När hajen befinner sig på cirka en och halv meters avstånd viker den smidigt av. Hade jag sträckt ut armen hade jag kunnat röra vid den. Men det gör jag inte. Jag håller fingrarna i styr och bara iakttar denna jätte till fisk.

Hjärtat hinner ikapp

Så mäktig och vackert strömlinjeformad den är. När den ärrade stjärtfenan passerat buren börjar jag andas normalt igen. Hjärtat hinner ikapp och efter en halv minut - när jag försäkrat mig om att hajen verkligen är borta - simmar jag mot burens öppning. Kapten Philip hjälper mig upp i båten och låter mig förstå att jag just sett ett praktexemplar och kan skatta mig lycklig.

Det gör jag också, men faktiskt lika mycket för att jag klarat äventyret rent mentalt. När jag klivit ur dykutrustningen känner jag mig ganska matt och riktigt sugen på en iskall pilsner. Efter ett par klunkar börjar det gå upp för mig vad jag precis upplevt. Det är då jag upptäcker att min rädsla för hajar faktiskt är borta. Kvar är en enorm respekt och en ödmjukhet inför detta magnifika djur. Med andra ord: jag är botad.

Nu är det bara flygrädslan kvar.

Joakim Lloyd Raboff ([email protected])