Hon luffade genom 12 länder på 12 månader

Nilla Söderberg sparade i två år och sa upp sig från jobbet för att genomföra sin drömresa

Foto: PRIVAT
Nilla hade ett ganska späckat schema för att hinna se allt hon fick tips om under resans gång, men på den tre dagar långa båtturen i natursköna Halong Bay fick hon i alla fall tid att koppla av med en bok.
RESA

Det började som ett skämt.

Men från lite löst snack hemma i soffan till att vandra med orangutanger i djungeln är steget inte längre än man gör det.

Det vet Nilla Söderberg, 30, efter att ha avverkat tolv länder på ett år. Hennes råd är:

- Ta chansen!

Nilla Söderberg och hennes kompis Cecilia Eriksson pratade en kväll om att luffa jorden runt. Två år senare hade de sparat pengar och sagt upp sig från sina jobb. Resan kom att vara i ett år och skulle bli det absolut bästa Nilla gjort.

Afrika, Australien, Asien - hur valde ni länder?

- Jag tittade lite på kartan. Asien var väldigt intressant för jag ville ha sol och värme. Australien och Nya Zeeland hakade liksom på. Vi skulle till Indonesien som första land, men då smällde det på Bali. Försäkringsbolaget sa nej, så vi bokade om och valde Sydafrika i stället.

Brutalt byte...

- Mmm, jag har varit intresserad av Sydafrika länge och jag är jätteglad nu, för det var ett av de bästa länderna. Vi funderade på Kina också, men det kan ju bli kallt och man måste få plats med alla saker i bara en väska. Fiji lade vi faktiskt till på vägen för att vi frös så mycket i Nya Zeeland.

"Lade till Fiji", hur sjutton hade du råd?

- Jag sparade intensivt det sista av de två åren innan vi kom iväg. Det är bra att ha ett mål för pengarna. Dessutom ansade jag druvor på Nya Zeeland under resan, fast det höll bara nio dagar, för det var så tråkigt. I Australien jobbade jag på ett kafé och i en inredningsaffär sju dagar i veckan, i fyra veckor. Sedan levde jag på lönen i tre månader i Asien.

Nilla och Cecilia reste tillsammans i fyra månader innan de fortsatte var och en på egen hand.

- Det var tryggt att resa tillsammans i början, men sedan ville jag ha nya utmaningar.

- Jag var nervös för att resa själv, men det visade sig vara ett större problem att få tid att vara för sig själv, än att vara ensam.

Varför ville du vara ensam?

- Jag är en sån som behöver det. Man får otroligt mycket intryck. Vackra och hemska saker som man ser, vattenfall och tigrar, fattigdom, det är mycket att smälta.

Inför varje nytt ställe tänkte Nilla att det skulle komma en vecka med hängmatta och en god bok, men hela tiden träffade hon folk som tipsade om saker hon bara måste se.

- Man träffar otroligt mycket intressanta människor från hela världen. En kille från Tyskland cyklade själv runt jorden. Han hade varit ute i två år när jag träffade honom. Hans sätt att tänka inspirerade mig.

En hel del lokalbefolkning, men också mycket häng med andra resenärer blev summan av bekantskaperna. Engelsmän, holländare och tyskar tillhörde de största grupperna på väg.

Ryggsäcksfolk som vill se samma genuina grejer. Kändes det som backpackercharter någon gång?

- Javisst. Det är svårt att bryta av från mittfåran och enkelt att bara hänga på. Ibland tog jag mig i kragen och reste med lokalbefolkningen, men det är svårt, för man har hur kul som helst med de andra.

Blev du trött på allt någon gång?

- Ja, efter nio månader var jag riktigt trött och mätt på intryck, både fysiskt och psykiskt. Att hela tiden flytta, att allt omkring en är vackert och annorlunda, att man känner att man borde uppskatta det så mycket. Jag kände mig matt och bortskämd. Inför vackra utsikter kunde jag tycka: jaha, ska vi gå vidare?

Vad var jobbigast med resan?

- Att hela tiden bo på nya ställen, att packa upp och ner, att bära på den där väskan. Jag önskade mig ett hem.

Vad saknade du mest från Sverige?

- Inga löjliga matgrejer " Familjen, antar jag. Vi hade mycket mejlkontakt - det var lättare än jag trodde. När jag skulle gå i djungeln i flera veckor skrev jag till mamma och sa att vi inte hörs på ett tag, men internet fanns överallt.

Vilket var den absoluta toppen?

- I Laos sitter man på ett traktordäck och flyter nedför en flod. Det kanske inte låter så upphetsande, men det var mysigt. Jag hoppade också världens högsta bungyjump - 217 meter - i Sydafrika, badade med delfiner, och träffade en orangutang i skogen som tog tag i min hand och bara gick vidare. Han ville väl att jag skulle gå bredvid honom en stund.

Nillas röst blir drömmande när minnena rullar fram. Hon beskriver året som det roligaste hon någonsin haft.

Blev du aldrig sugen på att stanna kvar där du var?

- Jo, hela tiden. Det började redan i Sydafrika, jag ville stanna överallt där. Men det fanns alltid mer att se och göra. Egentligen kändes det som att man aldrig hade tillräckligt med tid, vilket är konstigt.

Var du rädd någon gång?

- I Vietnam var jag faktiskt väldigt rädd under en översvämning. Bussen kom ingenstans och vatten sipprade in på golvet. Utanför fönstret såg jag, precis som man ser på tv, hela familjer på köksbord med allting flytande runt omkring. Ingen pratade engelska och det började gå en massa rykten mellan turisterna på bussen. Då var det läskigt. Men vi kom loss efter tio timmar.

Väl hemma kan Nilla konstatera att strapatserna bidrog till något bra.

- Det klart att man hamnar i många svåra situationer och man lär sig att slåss lite för sig själv. För det måste man ju. Jag är inte så rädd för att ta tag i saker nu.

Nina Marjavaara

ARTIKELN HANDLAR OM