"Jag vill inte verka överlägsen"

RESA
Av den här kvinnan hyrde vi en lägenhet i Goa. I bottenplanet hade hon sin tygaffär, dit dottern fick följa med på dagarna.

7 september. Genom ett tumult av människor virvlar vi fram i en alldeles för snabb taxibil i Mumbai. Vi plöjer genom ett hav av taxibilar, lastbilar, kringströvande hundar, kor och människor.

Vägen kantas av smutsiga plåtruckel. Jag inser att den där trasiga presenningen är någons tak. Här bor kanske en hel familj?

Bilen stannar och plötsligt sträcks några händer in genom de rutorna i bilen. Fyra ledsna ögon tittar på mig. De tillhör två flickor. Våra ögon möts och jag ser deras blick - sorgsen men samtidigt skickligt manipulativ. Efter att mina tio rupies (cirka 2 svenska kronor) ligger i ena flickans hand traskar hon vidare till nästa bil. "Man kan inte hjälpa alla" hör jag min egen röst i huvudet säga. Detta är alltså Indien.

Tittar ut genom fönstret. Jag hoppas att ingen uppfattar min blick som överlägsen. Jag vill att de ska se mina nyfikna ögon.

So far, so good. Vi lämnar kaosartade Mumbai och beger oss mot Goa.

8 september. Goa är ljumma brisar och höga vågor. Hundögon som tittar nedanför bordet. På tungan smakar det starkt av vitlöksnaan - en present från den tyskfödde, tandlöse mannen bredvid, som bott de senaste 25 åren i Asien. Enligt egen utsago har han varit officer i en film som nyss visats på bio. Oturligt nog har den slutat gå.

Hundarna slåss på stranden, hyperventilerar - värmen tar ut sin rätt. De är vackra men fulla av loppor. Det märks när dom biter sig hårt för att lindra kliandet.

Jag ser kvinnor i färgglada saris, alla med ett nässmycke i guld. De pekar på min piercing i läppen och skrattar, säger att de vill ha en likadan. Jag ler. Ständigt dessa fantastiska utbyten av leenden.

- Buy this, looking is for free!

Jag är dålig på att pruta och betalar överpris. Mina extra rupies kanske mättar ytterligare en mun? Det bjuder jag på.

Det kliar överallt. Sandloppor? Just nu spelar det ingen roll.

Resa-dagboken

Malin