– Gorillan anföll mig fyra gånger

I år åker Rolf Agnestrand på sin 50:e expedition

Foto: CAROLINA BYRMO
NAMN: Rolf Agnestrand. ÅLDER: 63. BOR: Eskilstuna. YRKE: Pensionerad speciallärare. Har eget produktionsbolag för film, och en hobby som reseledare. FAMILJ: Fru, dotter och tre barnbarn. INKOMST Eftersom jag är pensionär är det inte mycket att hänga i granen.
RESA

Rolf Agnestrand är Eskilstunabon med ett hjärta som brinner för natur, film och människor som har det svårt.

Men kanske främst för gorillor.

Alla som har sett en svensk tv-film om bergsgorillorna i Virungabergen i Rwanda har sett Rolf Agnestrands verk.

I år åker han på sin 50:e ­gorillaexpedition.

Foto: ROLF AGNESTRAND

Från Rwanda till Sverige och till Rwanda igen. Rolf Agnestrand är missionärsson och uppvuxen i Östafrika. När han var 15 flyttade han till Sverige, men Afrika har aldrig riktigt försvunnit ur kroppen.

– Har du en gång druckit av Afrikas vatten har du alltid en längtan av att få dricka det igen, citerar han ett arabiskt ordspråk där vi sitter på hans soldränkta uteplats i Eskilstuna.

Rolf Agnestrand är egentligen lärare, men med ett särskilt intresse för natur. Han har gjort runt 15 ­naturfilmer åt SVT, tre om bergsgorillor. 1984 ­började han med expeditionsresor till aporna, tillsammans med resebyrån Voyage. Som reseledare för ”Expedition Gorilla” återvänder han till Rwanda ett par gånger om året.

– Det är som att komma hem. I alla fall för en del av mig.

Under sina 49 gorillaexpeditioner har Rolf ­Agnestrand lotsat allt från 15-åringar till en nybliven 75-åring. Ingen resa är den andra lik.

Hur började allt?

– Jag var naturintresserad redan som barn. Vi bodde i bushen i Rwanda och brukade titta på apor som sprang över vägen. Hemma i Sverige gjorde jag en film om fiskgjusen, Södermanlands ­landskapsdjur, som var hotad. Efter att jag filmat i fem år ­sändes filmen 1976. Det var startskottet för mitt filmande och jag fick in en fot i tv-dörren.

Och sedan blev det gorillor?

– Ja, jag gjorde ”Gorillaberg” 1977. När jag sedan gjorde film nummer två om gorillorna fick jag veta att det bara fanns cirka 240 bergsgorillor kvar i ­världen. Jag tänkte ”vad kan jag göra?” och kom på idén att ta dit fler svenskar. Mycket av pengarna de betalar går till att rädda gorillorna.

Hur går en expedition till?

– Vi går upp klockan fem på morgonen, och då är det aldrig någon som har kunnat sova. Vi åker bil så långt det går, sedan vandrar vi till nationalparken. Vi går uppför bergen i ett långt följe. Ledare, guider, resenärer och bärare. Jag har vandrat i allt från 20 minuter till sju timmar, men vanligtvis hittar vi ­gorillorna efter en till två och en halv timme.

Vad händer när ni hittar dem?

– Det är fullt ös på gorillorna, som att komma in på ett dagis. De är så naturliga, det är underbart. Men det är på gorillornas villkor och vi måste visa oss underlägsna. Om ledaren är missnöjd med ­något kan han i undantagsfall gå till skenanfall. Då är det King Kong som kommer. Han slår sig på bröstet, springer fram och tvärstannar framför en person som han kastar grus och kvistar på.

Men dina resenärer får se mer än gorillor. ­Berätta!

– I slutet av sommaren vandrar en och halv ­miljon gnuer till Masai Mara i Kenya för att ­hitta bete. Det är en mäktig vandring, nummer två i ­naturupplevelser enligt mig. På mina expeditioner kombineras denna upplevelse med gorillorna.

Vad är det mest spännande du har varit med om?

– När jag gjorde min första film var inte gorillorna vana vid besök . Flockledaren gick till skenanfall mot mig fyra gånger. Han sprang rakt fram till ­kameran och jag hann inte backa bakåt med den tunga ­utrustningen. Jag var faktiskt aldrig rädd, men en nära vän som var med sa ”tur att jag gick på toa innan”.

Vad är så speciellt med just gorillor?

– Att vi kommer så nära och att de accepterar oss. Det är en frihetskänsla att veta att du är gäst hos en gorillafamilj. Utan stängsel eller en bilruta emellan.

FAKTA

7 nabba frågor till Rolf Agnestrand

Vilken har varit din bästa expedition?

– Alla. Det är bra varje gång. Det går inte betygsätta.

Vad skulle du ta med till en öde ö?

– Får jag bara ta med en sak? Då skulle det bli en tandborste.

Hur har ditt arbete med filmandet förändrats med tekniken?

– Otroligt mycket! Förr vägde min utrustning 50 ­kilo, nu väger den sju kilo. Förr hade jag ett redigeringsrum i min gillestuga, nu finns allt i datorn.

Vilken är din favoritplats på jorden?

– Uppe hos bergs­gorillorna i Virunga­bergen, på en öppen äng mitt i bergsregnskogen.

Vad har du för tips till dem som vill bli ­naturfilmare?

– Läs på. Det är ­viktigt att läsa på så du har kunskap om det du ska skildra.

Hur kopplar du av?

– På vår nybyggda ­veranda på vårt lantställe i Mora Sundbyholm.

Till sist, vart går drömresan?

– Om jag inte får välja bergsgorillorna vill jag åka till Ngorongoro i ­Tanzania.

Linette Israelsson