Att resa med barn är att ständigt vara överambitiös

RESA

Man googlar. Läser på. Förhör sin omgivning. Man är kort sagt jäkligt påläst om vilka barnattraktioner som finns på resmålet. Sedan packar man väskan och åker utomlands med sin lilla son eller dotter – och inser att alla förberedelser var bortkastad tid.

Att resa med barn är att ständigt vara överambitiös.

Det är ju ändå inte det du tror att de vill ha, som de vill ha. Fråga vilken förälder som helst, alla har gått i samma fälla. En kompis som verkligen ansträngde sig för att göra ­Paris tillsammans med sin åttaårige son kom slokörad hem igen. Inte var det Eiffel­tornet, jättelekparken Jardin des Enfants aux Halles eller roliga restaurangen ­Hippopotamus som han fastnade för. Pojken blev förhäxad av tunnelbanebiljetten, för den åkte in i maskinen och sedan lodrätt upp igen. ”Han ville aldrig gå därifrån”, ­suckade mamman.

Själv fick jag samma reality check när jag och en annan kompis nyligen åkte till ­London med våra barn. Trötta och hungriga anlände vi sent på kvällen till hotellet ­bara för att mötas av en oförstående man som på knagglig engelska undrade vilka vi var.

Efter en timmes bråkande fick vi varsitt pyttelitet, lusigt rum och ­konstaterade att det här riskerade att förstöra hela resan. Det gjorde det inte – när barnen ­gjorde en topplista över vad som var bäst med London ­hamnade ­”spionera på folk på hotellet” etta, följt av ”åka dubbeldäckare”. Allt ­annat som vi hade ­researchat och betat av, Naturhistoriska museet, världens ­största ­leksaksaffär och Harry Potter–landet, platsade inte ens på topp tio så de sista ­dagarna i London lade vi ner alla planer och ägnade i ­stället ­förmiddagarna åt att dricka kaffe medan barnen sprang upp och ner i ­hotelltrappan och gömde sig bakom pelare.

Och eftermiddagarna åt att åka buss på måfå.

Less is more är ett uttryck som brukar användas i modevärlden. Det gäller barnresor också för det enkla är inte bara vackrast, utan roligast. Men det har inte vi vuxna fattat så vi låter ängsligheten styra för tänk om det inte blir kul. Uttråkade barn är det värsta som kan hända på ett ­resmål, värre än att flyget dit hade ställts in från början. Så därför lägger vi massor med tid och framför allt pengar på det som vi tror ska bli så himla bra men ganska sällan blir det.

Min unge såg i alla fall mest lycklig ut på ­bussen hem från ­Harry Potter–landet, när han kunde springa längst bak i bussen (en dubbeldäckare) och fortsätta ­fantisera ihop tävlingar med taxibilar, cyklister och andra trafikanter.

Då sitter man där och svär inombords, 2000 kronor fattigare, och tycker att man har ­världens mest otacksamma barn.

När det i själva verket är precis tvärtom – världens mest tacksamma.

Åsa Erlandson

ARTIKELN HANDLAR OM