Med skumpig taxi ut i öknen

Bara några mil bort från Sharm el-Sheikh råder lugnet

Foto: BJÖRN LINDAHL
När vi susar fram genom öknen är det plötsligt dags för bön.
RESA

Vi bränner fram i 120 kilometer i timmen eller nåt. Det är svårt att säga eftersom hastighetsmätaren står blick stilla på 0.

Det är jag, fotograf Björn Lindahl och tre beduiner.

Vägen går som ett spikrakt svart streck genom öknen. Runt oss finns inget annat än sand, sand, enstaka brunbrända buskar och så bergen - rödgrå, veckiga och spetsiga. Kontrasten mot Sharm el-Sheikh är brutal.

Foto: BJÖRN LINDAHL
Kamelridning i öknen är snudd på obligatoriskt. Här är det kamelen Magnon som ska till att resa sig upp och Mansor som redan är uppe på benen.

Längs viken Naama bay ligger hotell stora som mindre städer. Restauranger och affärer trängs med rödbrända charterresenärer. Här har inte regnat ordentligt på sju år, men det är konstbevattnat grönt och de två gågatorna i Sharm el-Sheikh kantas av palmer, gröna buskar och blommor. Inte en enda egyptisk turist syns till, men det kryllar av italienare, ryssar och andra charterturister.

Vi färdas genom öknen i en skraltig Peugeot som, liksom alla andra taxibilar i Sharm el-Sheikh, helt saknar fjädring. Chauffören Ahmed bär den traditionella fotsida, vita beduindräkten, runt huvudet har han virat sin sjal.

- Han kör som en biltjuv, viskar Björn.

När vi svänger av från den välasfalterade vägen och rätt ut i sanden byter Ahmed skepnad från biltjuv till ökenrally-förare. Runt oss strosar kameler. Vår guide Ahmed Ali berättar att beduinerna låter sina djur vandra fritt men att de alla är märkta med sin ägares speciella märke. På så sätt kan ingen ta hem fel kamel.

Bilen stannar med ett ryck framför ett lågt skjul. Några av väggarna är murade med grå tegelstenar, andra delar består av plåt- och trästycken. Här bor en beduinfamilj. De ska bjuda på sitt röda te. Vi slår oss ner på mattorna som ligger utbredda framför huset och får den kraftigt sockrade drycken i små glas.

Några meter från oss äter en hjord svarta och vita getter kartong och stenar. En och annan katt stryker sig mot deras ben. I Sharm el-Sheikh är det märkligt djurtomt. Först nu inser jag att jag inte ens sett en insekt nere i stan, än mindre en katt eller hund. Det enda det finns gott om är fiskar.

Nästa punkt på programmet är den obligatoriska kamelridningen.

- Håll i dig med båda händerna, säger Ahmed Ali uppfordrande.

Jag skumpar framåt, bakåt, framåt och bakåt innan kamelen frustande har kommit upp på alla fyra och i sakta mak börjar röra sig framåt.

Ritten är över på 10 minuter och även om det finns en viss tjusning i att sitta på ett så majestätiskt djur känns det mest som en ponnyridning på Skansen. Vi sitter av och är framme vid vår middagsplats - en smal dalgång mellan två berg. Här finns varken bord eller stolar utan vi sitter på de rymliga mattor som ligger i sanden.

Maten består av nystekt kyckling, korvliknande kofta, ris, potatis- och grönsaksgryta och den sesambaserade såsen tahini. Över elden steks platta pitabröd som serveras rykande heta.

Solen sjunker snabbt och innan månen tittar fram är ökenmörkret kompakt. Tystnaden gör nästan ont i öronen. Det enda som hörs är det svaga mumlet från kockarna Aied, Ahmed och Hamid.

Vi rycker till när Aieds mobiltelefon ringer och han med full stämma ropar "hallå!!!".

Efter några timmars fullständigt lugn är det dags för hemfärd i rallybilen. I mörkret hoppar bilen fram mer än tidigare. Förbipasserande fordon bländar oss med sina blinkande helljus.

Tillbaka i Sharm el-Sheikh ger ljusen, ljuden och alla människorna yrselkänslor och jag börjar tro att det Ahmed Ali berättade är sant, att vad som än erbjuds beduinerna i stan kommer de alltid att återvända till öknen.

3 röster om Sharm el-Sheikh

Nina Jakobson