Tempelstaden

Livet i Egyptens gamla huvudstad Luxor kretsar kring antika ruiner, Nilen och basaren

1 av 7
Karnak var Egyptens viktigaste helgedom under det nya riket, mellan år 1000 och år 1500 före Kristus. Templen domineras av den 105 meter långa hypostylhallen, med 134 kolonner i 16 rader.
RESA

Luxor tar emot med den fylliga värme som mixen av Nilen, de grönskande strandområdena och öknen ger.

Tiden är knapp, så vi slänger bara in packningen på rummet och ger oss in i förhandlingar med en hästdroska.

För två och femtio lyckas vi få en körning till basarområdet. Den mördande konkurrensen gör det billigare att åka de turistiga hästskjutsarna än att ta taxi. Av kuskens oavbrutna pladder anar vi att han nog avser att dumpa oss vid någon speciell butik för att öka på förtjänsten med en liten provision.

– Nej, ni behöver inte betala nu, det ordnar vi sen, säger han och parkerar hästen.

– Jag ska bara visa en butik, papyrus, ni kommer inte att bli besvikna.

Vi följer med in bara för att få lite koll, men då försäljaren går till anfall tackar vi och beger oss ut i vimlet. När sedan en liten fräck slyngel slår följe med oss känns det som om vi hamnat på fel ställe.

Men det dröjer inte länge förrän en annan bild av Luxor växer fram. På trottoaren sitter svartklädda kvinnor med ansikten märkta av öknen. Ett leende från kvinna till kvinna drar genom raden och någon vinkar trevande mot det västerländska inslaget. I gathörn och på serveringar sitter män i traditionella dräkter och suger förnöjt på sina bubblande vattenpipor.

Butiksägarna sitter på pallar utanför sina butiker i väntan på kunder. Små grupper av skolbarn drar förbi i sina skol­uniformer. Trafiken är ett vimmel av bilar, åsnor, hästskjutsar, en och annan dromedar, bärare och fotgängare, så här dags mest på väg till eller från basaren.

Turistbasaren är en några hundra meter lång gata kantad av butiker och stånd med tyger, kläder, skor, smycken, papyrus, alabasterarbeten. Försäljningsmetoderna är handfasta, men med en nypa humor klarar man sig bra. Vi skrattar, slänger käft, retas och prutar lite om vartannat.

Försäljarna är fullblodsproffs som mätt sina krafter med tiotusentals presumtiva kunder och kan lätt genomskåda ett nej som egentligen är ett ja.

Det är två helt skilda saker att pruta i en turistbasar och i en vanlig folklig egyptisk basar. I turistbasaren möter försäljarna mängder av penningstinna européer och andra som inte har en susning om prisnivån. Utgångsbuden kan vara astronomiska, går det så går det. Tre halsdukar med ett utgångsbud på skamlösa 600 pund kan sluta på sympatiska 90.

Bebyggelsen i Luxors gamla delar är en blandning av traditionellt arabiskt och franskt, med en touch av Karibien i färgskalan. Gatorna kantas av bedagade skönheter i rosa, mintgrönt och olika blå nyanser med balkonger vackert utsirade i trä eller järnsmide. Portarna är ofta målade i kontrastfärger, ibland med mönster. Över en port hänger en mumifierad get.

– Ja, det ger lycka, berättar hus­ägaren.

Luxor har varit turistmål sedan 1800-talet. Nilen och Konungarnas dal lockade redan på den tiden. Hit kom dåtidens eleganta överklassturister från England, Frankrike och Amerika på flodbåt eller per järnväg. Säkert satt de under sina parasoll och blickade ut över Nilen ungefär som vi gör just nu, lätt utmattade efter stadsturen.

Nästa dag ger vi oss ut på floden. Vi häpnar över den ofantliga mängd kryssningsfartyg som ligger i dubbla, nej tredubbla, rader längs stränderna –?alla lika bländande vita.

På båten serveras vi en riktigt bra lunch fastän utan överraskningar. Vid slutet av måltiden märks en svag oro som strax övergår i en tävlan om bästa platserna på soldäck. Vi väljer skugga, definitivt skugga, och känner oss som ett par bleka engelska turister från förrförra seklet.

Vi möter roddbåtar, motorbåtar, turbåtar och inte minst otaliga feluccas, de så typiska segelbåtarna som lär se likadana ut i?dag som de gjorde på faraonernas tid. Nu fraktar de turister upp och ner och kors och tvärs över floden, men de används också fortfarande till vanliga transporter. De kommer glidande på spända segel i den lätta brisen och får bilden av Nilen att precis se ut som alla de turistbroschyrer och vykort vi sett.

Från våra bekväma däcksstolar ser vi landskapet passera förbi, ständigt föränderligt. Berg och höjder kommer och går. Men mest fascinerande är strandområdet där palmlundar och grönskande våtmarker avlöser varandra. Vackra byggnader, dromedarer, skriande åsnor passerar revy. Småbrukare går böjda med skäror i händerna och skördar. På stranden står folk och metar, från små båtar lägger man ut nät och pulsar i vattnet med störar för att driva in fisken.

Kutiga gråhägrar lurar på fisk medan vita kohägrar fladdrar förbi mot den saftigt gröna bakgrunden. Svärmar av svalor snappar efter insekter. Stora svartvita kungsfiskare –och ibland någon ädelstensblå, svirrar fram över vattenytan eller störtar efter småfisk.

Det är liv och rörelse överallt, ständigt händer det något och vi har bara att sitta där, bekvämt tillbakalutade med en stilla kaffe och betrakta.

3 måsten i Luxor

Dödstemplet är byggt på terrasser.

BILLIGASTE LÄNDERNAhttp://wwwb.aftonbladet.se/ettor/webb/1941_uetta_b2.html

Ingegerd Kranz & Peter Kranz ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM