Närkontakt

med världens största fisk

RESA

"Dyk! Dyk! Dyk!"

Efter ett djupt andetag och med högt ställda förväntningar dyker jag ner i det gröna, något disiga, vattnet.

Jag har bestämt träff med jordens största fisk - valhajen - i havet utanför Filippinerna.

Dykarna i båten, redo att glida ner ljudlöst i vattnet på båtförarens signal. Tillsammans med snorklarna finns alltid en guide och övervakare, som ser till att valhajarna inte blir störda.

Först syns ingenting - sedan ser jag plötsligt skuggan komma rakt emot mig. Det är nu som jag inser hur enormt stor valhajen är, den tio meter långa varelsen glider sakta emot mig och passerar förbi på någon meters avstånd.

Andetaget är slut och spottande och fräsande tar jag mig tillbaka till ytan. Väl uppe på ytan ropar guiden med ett brett flin!

-Den var stor, va? flinar guiden. Tog du många bilder?

Bilder? Jag var så uppslukad av känslan att simma bredvid en tio meter lång fisk att kameran helt glömdes bort.

Vi klättrar upp i båten igen och tuffar vidare. Strax är det dags för ett nytt möte.

-Den här är mindre! ropar kaptenen.

Själv ser jag ingenting, men å andra sidan har jag inte tillbringat hela mitt liv i en liten ranglig fiskekanot i Filippinerna heller. Våra guider på båten kan med sina falkögon se valhajarna simma strax under ytan på flera meters håll från båten.

Vattnet är 27 grader varmt och det räcker gott och väl med bara mask, snorkel, fenor och badbyxor. Kaptenen styr båten i en vid lov runt valhajen och lägger båten i valens riktning, så att den simmar mot oss.

Vi hoppar i vattnet.

Hajen kommer tuffande som ett stort lok rakt emot oss med munnen på vid gavel. Det är tur att den bara äter plankton, tänker jag medan fingret klämmer av bild efter bild.

Det gäller att dyka ner innan man ser hajen från ytan. Då får man den bästa upplevelsen.

Dyker man för sent har valhajen redan passerat och det är svårt att hinna ikapp under vattnet.

Så fort vi ser hajen känner vi att vi har ögonkontakt med den. De förhållandevis små ögonen sneglar tillbaka samtidigt som den glider fram med öppen mun och suger i sig plankton och alger.

Under vissa dyk har man kontakt i flera minuter, i andra i bara någon sekund (om ens det). Det är valhajen som bestämmer tempot och vips så dyker den ner i djupet och försvinner. Här handlar det om valhajens villkor.

Här i Donsol mynnar en flod ut i havet. Och eftersom floden för med sig näring finns det gott om plankton här. Detta är en av anledningarna till att valhajarna flockas just här.

Ett nyöppnat turistcenter lär upp traktens fiskare att guida turister istället för att jaga valhajarna som föda. Men det har tagit tid att vänja av de filippinska fiskarna av med sin tradition. Just här har man dock lyckats mycket bra, tack vare Världsnaturfonden och turistdepartementet i Filippinerna. Numera är valhajen - eller butanding som filippinarna kallar den - en stor attraktion och ekoturismen har tagit ett starkt grepp om Donsol.

Valhajsturismen är hårt reglerad för att skydda djuren. Endast en båt i taget per valhaj. Och för att reglerna ska följas finns en turistinspektör ombord på varje båt. Innan man ger sig ut med båtarna får alla dessutom se en instruktionsvideo, och en genomgång av vad man får och inte får göra i närheten av en valhaj. Att vidröra en haj är till exempel strängt förbjudet. Men att - som vi gör - få glida runt i det stora blå tillsammans med dessa enorma djur är nog så häftigt.

Läs också:

text och foto Mikael Eriksson