Först i OS-backen

Aftonbladet kollar in pisten där Anja Pärson ska säkra guldet

Foto: MALIN BONDE
Aftonbladets reporter Karin Wik tog med sina lånade skidor och klättrade upp i Turins OS-backe - före alla andra.
RESA

SESTRIERE

Inte ens liftarna har börjat gå.

Det är bara att ta skidorna på axeln och börja klättra.

Aftonbladet Resa är först i OS-backen.

Före skidåkarna - och före snön.

Hoppet står till Anja Pärson när OS avgörs i februari.

Det är sju grader varmt och soligt, men en isig vind smyger ner från de omgivande alptopparna. Det är här i Sestriere som de flesta alpina tävlingarna kommer att äga rum om 86 dagar.

Vi är tidigt ute, men drömmer om att vara de första i OS-backen. Om att ha stått där på toppen innan Anja Pärson går i mål och gör segergesten.

Ny lift

Men den första snön har både fallit och försvunnit. I höjd med några tunna moln finns den kvar, annars ser nedfarterna ut som en skev åker.

Gondolliftarna ligger på marken som en grupp ägg värpta av en monsterhöna. Stolsliftarna svänger sakta på sina vajrar i vinden. Ett enda kafé håller öppet, och där trängs byggarbetare med de första säsongsarbetarna. Mellan bergen ekar ljuden av hammare, borrar och cementblandare. Klonk klonk, bonk bonk.

Sestriere har förvandlats till en stor byggarbetsplats. En helt ny OS-by tar form och utöver den gamla gondolliften byggs en helt ny.

Först upp är som bekant inte lika viktigt i alpina sammanhang som att vara först ner. Orättvist, eftersom det förra är så mycket svårare. I synnerhet då liftarna står stilla.

Efter att ha bönat Roberta på den halvstängda turistinformationen att ringa alla sina bekanta för att skaka fram ett par skidor så börjar vi. Att gå. Uppför damernas slalombacke. Handväskan i vänster hand, skidorna över höger axel. Byggarbetarna upphör ett kort tag med sitt klonkande och bonkande och skriker obegripliga uppmaningar och förbud på italienska.

Blodsmak i munnen

Vi låter oss inte stoppas. Uppåt framåt! Men ganska snart tar något annat ut sin rätt. Förhoppningsvis är det den höga höjden. Efter en stunds klättring på 2000 meters höjd river blodsmaken i halsen och pulsen bultar i öronen så att mössan hoppar. Sanningen är lika bitande kall som vinden.

Någon annan kommer att vara först på toppen.

Karin Wik

ARTIKELN HANDLAR OM