Seborga - ett envist litet furstendöme

Byborna har egen prins, egen flagga och egen valuta

1 av 4 | Foto: KALLE ASSBRING
Seborga, beläget i den italienska provinsen Ligurien nära franska gränsen, har sin egen blåvita flagga som vajar på de flesta hus i furstendömet.
RESA

Någonstans i norra Italien ligger ett litet ­furstendöme.

Vi far dit för att höra om den medel­tida byn Seborga som vill stå på egna ben.

Här har byborna utropat en egen prins, skaffat en egen blå-vit flagga och präglat egna mynt som gäller som valuta.

Vi reser till Seborga efter att ha hört den smått fantastiska historien om byn vars invånare envist hävdar att de tillhör ett eget litet furstendöme. Trots att byn ligger i Italien och rent administrativt är en del av den italienska statsapparaten.

Så vadå ett eget furstendöme i Italien? På Seborgas hemsida är svaret på den frågan enkelt: ”Bara för att vi aldrig har upphört att vara ett.”

Historien lyder i korta drag så här: År 954 valde en grupp munkar den första abboten i Seborga, som blev kallad prins. 125 år senare fick byn status som kejserligt furstendöme och under århundradena som följde lyckades man hålla sig utanför nya gränsdragningar i området. Förutom då furstendömet såldes till Sardinien 1729, men detta köp dokumenterades aldrig någonstans.

När Italien bildades 1861 nämndes aldrig namnet Seborga, och således kunde byborna hävda att de fortfarande var oberoende. Ingen gjorde så stor sak av det hela. Ända tills i början av 1960-talet då något ljushuvud kläckte idén att återuppliva den gamla seden att välja en prins.

Sagt och gjort, 1963 valde byborna den dåvarande blomsterodlaren Giorgio Carbone till prins. Och än i?dag ”regerar” han som Giorgio I. Men någon skymt av honom får vi tyvärr inte.

– Nej, han är bortrest för tillfället, förklarar Laura di Bisceglie inne i souvenirbutiken Il Cavaliere.

Hon kommer från Milano men flyttade hit för ett par år sedan för att vara med sin sjuka mamma. Hon trivs sådär.

– Det är lite för lugnt och stillsamt här för mig. Jag behöver lite mer tempo, säger Laura di Bisceglie.

Nu står hon och säljer allt från riddarrustningar, värjor och vapensköldar till Seborgas egna mynt, luigino. Jag måste bara köpa ett mynt, fullt användbar i byns få affärer och restauranger. När jag ändå är igång passar jag på att skaffa ett seborganskt turistpass. Det stämplas med furs­tendömets vapen och valspråket ”Sub Umbra Sedi” som betyder ”Sitt i skuggan”.

– När vi firar vår nationaldag den 20 augusti ställs en vaktkur på plats nedanför byn. Där måste du visa ditt seborganska pass för att kunna komma hit och fira med oss. En vakt höjer och sänker ett svärd när du får passera, berättar Laura di Bisceglie.

Om jag bara vore här då och om jag bara kunde få träffa prinsen? För just nu känns byn ganska tråkig. Vi går runt, runt bland gränderna. Vissa prång är i ganska dåligt skick. Ändå sitter här namnskyltar på dörrarna.

Vi passerar kommunhuset och prinsens residens, Palazzo del Governo. Båda är stängda, men vi ser vaktkuren som står och väntar på att få tas i bruk vid nästa nationaldagsfirande.

På en öppen plats mitt i byn sitter två gummor och två gubbar och diskuterar högljutt med yviga gester. I den lilla affären ”Il Cuntadin” som säljer hemmagjord pesto, olivröror, inlagda kronärts­kockor och tomater fastnar vi en stund hos den lilla pratglada damen bakom disken.

Men jag tänker att den här byn ändå inte är särskilt olik alla andra i trakten. Förutom alla blåvita flaggor, Seborgas egna förstås. Kanske lika bra att dra härifrån?

Så får vi reda på att det kommer att bli fest till kvällen. Matfest. Vi kommer snabbt på andra tankar: Klart vi stannar.

På den stora asfalterade platsen framför byn dukas rader av långbord fram, scenen riggas och festklädda människor i alla åldrar börjar dyka upp.

Fyra, fem plåtbaracker öppnas och därinne börjar olika maträtter anrättas. Det doftar ljuvligt från det grillade köttet.

Vid ett bord vid sidan om köper man kuponger till alla de hemlagade rätterna. Det är inte lätt att välja från listan: pizza, spaghetti med pesto, korv (salsicca), sallad (condiglione), grillat kött (braciola) och framför allt byns specialiteter: kanin (conglio) och getkött med vita bönor (capra och fagioli). Det lokala vinet som säljs har självklart egen Seborga-etikett.

Vid ett av borden slår vi oss ner tillsammans med ett större sällskap och sedan är det bara att frossa bland godsakerna. Vi hejar glatt på några som vi träffat tidigare under dagen och plötsligt känns Seborga som världens mysigaste plats, fylld av värme och atmosfär. Bandet börjar spela och så småningom ger sig det ena paret efter det andra upp på dansgolvet.

Snart är festen i full gång och inne i den enkla puben, med vita plaststolar och knallblå parasoller utanför, blir det snart trångt framför bardisken.

Mörkret har fallit och vi har en timmes bilresa tillbaka till Nice framför oss. Till tonerna av något som påminner om svensk dansbandsmusik lämnar vi byn Seborga.

Jag lovar mig själv att om jag någon gång kommer tillbaka, då ska jag minsann träffa prinsen.

Lika stort som Falkenberg

Snabbfakta: Seborga

Malin Husár ([email protected])