Hitta lugnet mitt ute i Atlanten

- öluffa på populära Azorerna

1 av 5
Det tar bara fyrtio minuter med båten mellan Faial och Pico. På samma dag kan man uppleva två öar - karaktärerna är olika, men hortensiorna kantar nästan alla vägar.
RESA

Det är grönt som på Irland, men med en touch av tropisk regnskog. Lägg till vulkaner och ett dramatiskt hav, då får du den hisnande mixen Azorerna.

För några år sedan var det här svåråtkomliga öar. I dag är svenskarna den största turistgruppen - i fjol reste 27 000 av oss hit.

Häng med på ö-luff!

På Azorerna finns nio öar, var och en med sin egen särart, att upptäcka. Men de allra flesta landar - och stannar - på huvudön São Miguel.

Här är den stora sevärdheten Caldeira das Sete Cidades. Men vi ser inte mycket av den 12 kilometer vida vulkankratern och tvillingsjöarna Lagoa Verde och Azul - dimman ligger tät.

I väst spelar dock solen över de gröna ängarna och havet och vi vill bada i havets egna bubbelpooler vid Fazendas. Dagar med lugnt väder hittar man lätt uppkoken av vatten från jordens inre, man får till och med akta sig för de hetaste strålarna.

Men i dag vräker tunga dyningar in mot lavaklipporna så det blir i stället bad i en naturlig lavapool, där vi ligger och plaskar i godan ro medan skummet yr och vågorna dånar bara några meter bort.

Lavapooler finns på de flesta öarna och kan vara ett barnsäkert alternativ till stränder där vågor eller undervattensströmmarna känns farliga.

Vid stranden av Lagoa das Furnas finns mängder av grävda brunnar där det också puttrar och ryker. Hit kommer öborna på helgpicknick och väljer sig ett lämpligt hål, hett för kött eller lite mindre varmt för fisk. Efter några timmar av bad och lek lyfter man på locket och halar upp sin mat, tillagad av hettan från underjorden.

Den kanske mest kända av naturliga varmbad ligger nära Ribeira Grande. Caldeira Velha, med vattenfall och het pool, gömmer sig mitt inne i en regnskogsmiljö med trädormbunkar och höga träd. Det är sagolikt att glida in och ut under vattenfallet i det kroppsvarma vattnet.

Nordeste är São Miguels vildaste och mest orörda del. På vägen österut stannar vi vid den ena utsiktsplatsen efter den andra med flerhundrametersstup som skiktar sig i fjärran.

Innanför kusten växlar landskapet mellan bergsryggar, klädda med något som ser ut som granskog men är japansk ceder, och djupa dalgångar med bäckar och vattenfall.

São Miguel är den största av Azorernas öar, men vi är också nyfikna på de andra. Efter drygt två timmar i ett litet propellerplan och en mellanlandning på ön Terceira landar vi på ön Faial.

Azorerna har ända sedan upptäckten på 1400-talet varit platsen där man vilar ut och bunkrar förnödenheter inför den vidare färden över haven.

Under medeltiden kom portugiser i jakt på nya världar och kryddor, i dag ankrar satellitnavigerande nöjesseglare upp. Ingenstans känner man sig så påtagligt i skärningspunkten mellan kontinenterna som här i Hortas hamn på Faial.

Höst och vår ligger segelbåtarna mast vid mast. På hösten är de flesta på väg till Karibien eller tropiska världar ännu längre bort, på våren går strömmen i motsatt riktning. För oss vanliga turister ger promenaderna kring marinan och pirerna en doft av äventyr.

När vi lämnar Horta, som med sina 5 000 invånare är det närmaste man kommer en stad här på ön, stiger den smala vägen stadigt uppför. De få bilar vi möter hejar och viftar, så lite trafik är det här.

På gröna betesmarker strosar svartvita kor. Packåsnor trippar fram i vägkanten. Vid Espalamaca vaktar några väderkvarnar i vinden från havet. Så sent som i slutet av 1990-talet maldes fortfarande mjöl i en av kvarnarna, men nu står den med stukad vinge.

De vackra blommorna finns överallt på Azorerna och de skiftar i ljusblått och rosa. Grönskan är intensiv och blomningen lika rik som på Madeira.

Mitt inne på ön, nära den högsta punkten, leder oss en smal stig in i en säregen skog där lavar och mossor hänger från träden och trädormbunkar skymtar i den våtvarma dimman.

Faial har, liksom alla de andra öarna i arkipelagen, skapats av sprutande eld och lava. För bara sex år sedan skakades ön av en jordbävning som krävde åtta människoliv. Det mesta som raserades har byggts upp igen, men när vi åker längs småvägarna på östra delen av ön passerar vi ruiner där gardinerna fladdrar i gapande fönsteröppningar.

I slutet av 1950-talet drabbades området kring Capelinhos tvärs över ön av ett vulkanutbrott strax utanför land. Under några vintermånader glödde det i djupet, och en helt ny halvö steg ur havet.

Fyren ytterst på den gamla udden klarade sig men begravdes till midjan i lavagrus. Nu står den utan havskontakt som ett utropstecken i månlandskapet. Här kan vi sitta i timmar och suga i oss av den storslagna ödsligheten, helst när solen sjunker ner mot havet och det enda som hörs är vågor och vind.

Varje kväll efter våra turer runt ön söker vi oss till Café Sport, eller "Peters" som alla säger. Egentligen ett rätt blygsamt hak, med träpaneler, rustika bord och stolar, segelflaggor och vimplar på väggarna. Men med sin blåmålade fasad och kaskelottsymbol är den världsberömd.

På övervåningen har Peters sitt privata museum med scrimshaw, hantverk gjort av kaskelottänder.

När kvällen är inne blir här knökfullt, med en mix av ortsbor, seglare och vanliga turister från världens alla hörn. Vi besökte Peters första gången för tio år sedan och knappast något har förändrats. I dag kostar en Gin tonic, det självklara valet här, 15 kronor, då åtta. Inte mycket att bråka om och fortfarande kan man få en soppa för samma pris.

Det finns en risk med öar. Efter bara några dagar börjar man vaggas in i en annan rytm. Det känns inte längre så viktigt att se något nytt, allt är bra som det är och vi känner igen folk på Peters och möts av igenkännande hälsningar på stan.

Men vi tar oss samman och promenerar ner till hamnen och kliver på den gamla skorven O Cruceiro do Canal som på 40 minuter tar oss över sundet till Pico.

Det finns också en nyare, snabb, norsk bärplansbåt som klarar av resan på 20 minuter, men en dag som denna med grov sjö får den ligga kvar i hamn.

Picos huvudort Madalena känns inte så upphetsande, så vi väljer direkt den smala kustvägen. Här ligger småbyarna på rad, byggnaderna är svartvita av lavasten och kalk, ibland med lysande röda dörrar och fönsterluckor. Endast enstaka människor bor kvar i de små hukande husen, som fått förfalla eller blivit sommarställen.

En gång var det Picos mest blomstrande område, vinet som odlades här hade världsrykte. Under ett par hundra år dracks verdelhovinet på båda sidor om Atlanten och nådde ända till tsarernas bord.

Än i dag odlas vin på de pyttesmå lotterna med vindskyddande svarta lavastensmurar, och de gamla odlingarna, husen och lavalandskapet har föreslagits bli världsarv. Men efter vinlusens framfart i mitten av 1800-talet slogs odlingarna ut och det vin som produceras här dricks numera mest lokalt. Under våra dagar på Azorerna blir det vita Terras de Lava och det röda Basalto våra lokala favoriter.

I Lajido hittar vi ett minimalt destilleri. Lokalen, stor som ett normalt vardagsrum, rymmer gamla bränneriapparater av koppar där man fortfarande bränner aguardiente av druvkärnorna.

Svart och silver är Picos färger, och så grönt när man vänder blicken in mot land. Klippstup avlöser varandra vid Ponta Negra. Här och där kilar människor fram i strandzonen och snappar åt sig knippen av rödalger, hela tiden med ett öga på dyningarna.

- De smakar underbart, säger en av dem.

- Man bara steker dem med vitlök och mixar ihop med ägg, sen kan man äta det med bröd och ett glas vin"

Nära São Roque breder ett märkligt lavalandskap ut sig. Lavalandskap brukar vara ofruktbara, men just här är det som om lavan lever. Mossor, lavar, ormbunkar och andra växter skjuter rakt upp ur det svarta och rostbruna.

I São Roque märks de första spåren av valfångst, Picos livsnerv under mer än ett århundrade. Här finns det makabra valkokeriet kvar med kärl och redskap för att förvandla de väldiga havsdjuren till olja och gödningsmedel.

Med lite tur kan man möta de gamla fångstmännen nere i hamnen. När de är på humör får vi höra hårresande skrönor om det hårda livet ute på havet. Här på Azorerna, precis som i Herman Melvilles "Moby Dick", gick man ut med långa, smala roddbåtar och jagade med handharpuner till 1987.

- Vi var de riktiga valfångarna, förklarade en gång mestre Faidoca, en gammal valskeppare, för oss.

- Inte som japanerna och norrmännen med sina stora fartyg och kanoner. Vi valde vilka valar vi skulle ta och rodde i kapp dem, vi kämpade på lika villkor.

Vi blir sugna på att få se kaskelotter, så strax sitter vi uppflugna på det vitmålade gamla valutkiket Vigilia da Queimada alldeles utanför Lajes. Sådana utkiksposter, där man satt i evighetslånga pass med ett ständigt vakande öga ut över den blå oceanen, finns på strategiska platser över hela ön.

När en blåsande kaskelott upptäcktes skickades en raket mot skyn som signal till valfångarna. I lä bakom utkiket njuter vi av solen och spanar av havet utan att riktigt våga hoppas, men det dröjer inte länge förrän en vit sky, ett valblås, avtecknar sig mot det djupblå. Vi ser till och med en svart stjärtfena höja sig och åter försvinna långt i fjärran.

Valskådning har blivit stort här på Azorerna. För fem, sex år sedan fanns ett par arrangörer av valturer - nu är det tjugo. Vi väljer Serge, en strandad fransman och hans Espaço Talassa. Han var först och är fortfarande bäst. Dessutom gillar vi hans respektfulla syn på valarna och hans inställning till livet i största allmänhet.

Man kanske skulle göra som han, vägra åka hem och bara bli kvar här"

Ingegerd & Peter Kranz ([email protected]), text och foto