Madeira - mer party än du tror

Festa, fiska och flyg högt med fallskärm

1 av 6
Barerna blir ofta för trånga, då flyttar man ut på gatan. Gäster från grannbarerna blandas och hela gränden fylls.
RESA

Madeira var den små­trista ön som ­föräldrarnas vänner åkte till för att beundra blomsterprakten.

Men en billig resa fick också Ella, 23, och Kalle, 30, att sätta sig på flyget dit – och över­raskas av våghalsig surfning, suveränt fiske och ett skönt nattliv utan stupfulla turister.

Vi konstaterar redan på planet att få är i vår ålder, men det visar sig senare vara en klar fördel. På charterresmål träffar man ofta mest andra turister. Men nattlivet i ­Funchal, Madeiras huvudstad, domineras i stället av unga öbor.

Stan är full av barer och restauranger. På enkla ställen med nästan bara ortsbor som gäster serveras färsk fisk rätt upp och ner med kokt potatis och citron. Enkelt, gott och billigt.

Framåt nattkröken mättar barmackorna med till exempel bacalão eller peixe espada. Bacalão är torsk som efter fångsten saltas och torkas och smakar bättre än det låter. Peixe espada förväxlar många med svärdfisk, men den här är en extremt monsterlik djuphavsfisk.

Vi vandrar mellan barer och kaféer i den svarta natten. Trottoarerna har grafiskt svart-vita mönster i basalt och kalksten som vi känner igen från Lissabon. Gatorna ligger öde. Vid första anblicken verkar allt stängt, men på klubbarna är det fullt. Publiken kommer sent och stannar fram till morgonen på de flesta ställen.

I Bar do Europa är det biljard och karaoke som gäller. Sorlet blandas med musiken, stämningen är soft. På kafé Amarros har några av Funchals konstnärliga förmågor samlats.

Följande nätter avverkas ställen på löpande band, från hippa Teatro till O Molhe längst bort i hamnområdet med häftig utsikt över Funchal. Hit kommer många av dem som pluggat på andra håll, ”de beresta”.

Funchal är liten och överblickbar med smågator och många affärer. Avenida do Infante är kantad av jakarandaträd som färgar gatan blålila när de blommar. I gathörnen finns fruktstånd med exotiska frukter.

Numera är de flesta av Madeiras vägar asfalterade, men förr var öns alla gator av kullersten. Fram till 1981 använde man släde som transportmedel för att ta sig ner till Funchal, och på kullerstenarna var glidet bättre. Sista året i ”reguljärtrafik” användes slädarna enbart för mjölktransporter, i dag har de blivit en turistattraktion.

Med buss kan man ta sig nästan vart som helst på ön. På en kvart kommer man till fiskebyn Camara de Lobos. Här spelar gubbarna kort runt de uppdragna båtarna nedanför pensionatet där Winston Churchill en gång bodde. På dagtid trängs gubbar, ständigt gubbar på barerna. Var är tanterna?

Under helgnätterna ändrar Camara de Lobos ansikte. Framåt midnatt rullar karavaner av bilar in och barerna fylls med folk i alla åldrar – fast de unga dominerar. På dom flesta ställen kan man få specialiteten Poncha som görs av passionsfruktjuice, honung och sockerrörsbrännvin, eller så kan man prova det typiska Madeiravinet.

Först på senare tid har man turistiskt börjat utnyttja den potential som Madeira har i fjäll, vattendrag och dramatisk kust. Med utgångspunkt från Camara de Lobos kan man pröva på skärmflygning, havskajak, vågsurfing och storviltsfiske.

Dagen är perfekt när vi en tidig morgon lämnar Funchals hamn för fisketuren. Det dåliga vädret har gjort det osäkert om vi skulle komma iväg, men nu syns inte ett moln på himlen och vinden har mojnat.

Kaptenen är, åtminstone på håll, prototypen för en sydländsk sjöbjörn. Han har gråvitt hår, väderbitna drag och blicken ständigt sökande långt bort i horisonten.

–Good morning, people!

Hans fiskeanekdoter bygger upp förväntningar om tonfisk, haj, eller – allra helst – den djupblå giganten Blue Marlin. Men timmarna går utan hugg. Vi tar siesta och väcks av stort tumult. Framför båten glider delfin efter delfin upp, båten är snart omringad och eskorterad av tio femton djur som simmar så nära att det nästan går att röra dem.

Plötsligt, högst 20 meter framför båten, reser sej en fontän upp ur havet. En pilotval har smugit sej in på delfinfesten och tycks även den vara välkommen. Den följer med flera sjömil tills vi vänder mot land, tomhänta men inte besvikna.

På sydvästkusten ligger Madalena do Mar med ett av öns bästa surfställen.

Nej, det är inget ställe för nybörjare, säger tre tyska surfare. Vågorna är väldigt höga, men undervattensklipporna är farliga. IÌ´1;dag har vi varit på norra sidan, det var lite lättare där.

Från en klippa utanför byn ska vi prova paragliding. Är man oerfaren får man tandemflyga med någon som har vana. Platsen är det nya flygfältet vid Cabo Girão, världens näst högsta havsklippa, 580 meter. Startbanan är bara ett 30-tal meter lång och avslutas vid ett stup på 550 meter.

En stor del av tiden består av ”para-waiting”, att vänta på vindar. Efter en kvart kommer en liten bris, det är allt.

–Vi måste springa luft i skärmen, säger Helmut.

–Spring! Nu!

Strax innan rampen tar slut får vi vind i skärmen och lyfter. Vi dalar. Seglar. Ja, vi flyger! Under 20 minuter svävar vi längs den vackra bergväggen med bara Atlanten under oss.

Ella & Kalle Kranz ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM